Vad ska jag göra nu? Nu har jag sett alla avsnitt av ”Hem till byn” och nu är det tomt. Det lär vara så att det inte ska bli fler avsnitt, och det är väl troligt. Det är 35 års samtidshistoria som spelats upp inför mina ögon, på 52 timmar. Det lilla i det stora, och det stora i det lilla. Jag kan lätt känna igen mig i tv-serien om den här byn någonstans i Västergötland, för den påminner en hel del om den by jag själv växte upp i, i mellersta Halland. Villkoren där har ändrats på liknande sätt.
De moderna villorna har tagit över och är nu fler än de gamla husen. Affären las ner för längesedan, liksom bilverkstan, medan ett annat företag blomstrar. De gamla har gått ur tiden, förstås, och de unga pendlar till stan. Ett av byns jordbruk har lagts ner och blev åkeri redan på 80-talet. Det är som det ska vara, och förändringarna är självklara.
Så här ser det ut hemma i byn nu. När jag var barn stod korna i lagården till vänster, numera är det bussgarage.
Är det bara bygderomantik som gör att jag blivit så gripen av den här serien? Nej, jag tror inte det, utan snarare en kärlek till landsbygden. Och det är skillnad. Jag vet att livet på landet inte alls är någon idyll, varken i praktisk eller mer mental mening. Det kan vara precis hur illa som helst, med oplogade vintervägar och gödsellukt på åkrarna, kalhyggen och kor som kommer in i trädgården, grannar som bråkar och stor ensamhet. Det är inte bättre på landet än i stan, men det är annorlunda, sett ur de synvinklarna. Och ska livet ändå levas, oavsett hur, då är det bättre att leva det i skogen och på fälten än bland gatorna i stan. Även om det är bekvämare där. Jag har länge sett på mig själv som en landsbygdsbo i exil i stan, och troligen kommer den exilen att fortsätta.