Kategori: Böcker

Läs den här boken! Annika Thor skrev den för tio år sedan men den är ännu mer aktuell idag.

Boken ”Om inte nu så när” handlar om Sverige åren direkt före och under andra världskriget, när många i Sverige var nazistsympatisörer, precis som idag. Om hur det var då har ju kommit fram i ljuset på senare år, bl a med den pågående utställningen i Norrköping.

I Annika Thors bok får vi följa fyra huvudpersoner i Stockholm: en judisk man och en judisk kvinna, en svensk man och en svensk kvinna. De judiska personerna har båda kommit till Sverige från Tyskland, men på olika sätt och av olika skäl.

Den judiske mannen är frilansjournalist och har lämnat Tyskland när nazismen tog över. Den judiska kvinnan kom till Sverige som anställd på den tyska legationen men tvingades sedan lämna sitt arbete eftersom hon som judinna inte fick vara anställd längre. De båda svenskarna arbetar på Utlänningsbyrån, den myndighet som utfärdar uppehållstillstånd för utländska medborgare. Kvinnan sitter på expeditionen och tar emot de besöknade utlänninganra, mannen har en högre befattning och är en av dem som beslutar i tillståndsärenden.
Fler huvudpersoner ingår, men detta är de viktigaste.

Tillståndsgivningen styrs allt mer av nazistsympatisörerna, man lägger in sådana värderingar när beslut tas. Inte bara på personlig nivå utan också genom lagar och förordningar. Judiska flyktingar var under flera år inte välkomna i Sverige, tyskvänligheten och anpassningen till tyska krav var tydlig under de första åren av kriget.

Det Annika Thor gör väldigt bra är att visa hur det här smyger fram, hur ställningarna gradvis skjuts framåt så att antisemitism är något allmänt accepterat. Det handlar också om de svenska interneringslägren där både judar, kommunister och andra hölls fångna för att de inte skulle vara ute i samhället.
Det som gör boken så angelägen är hur hon visar att nazistvänligheten blir mer och mer accepterad. Hur små förändringar då och då leder till stora förändringar och hur det smyger fram. Och hur lätt det är att bli medlöpare, att inte reagera i tid.

Boken är en roman men bygger på författarens egen historiska forskning i arkivmaterial från denna tid, både om Utlänningsbyrån och interneringslägren.

Ibland kopplar jag av med att läsa en deckare. Som idag, efter en arbetsintensiv vecka. Det blev ”Revolutionens barn” av Peter Robinson. Han slog igenom stort med ”En ovanligt torr sommar” för ett antal år sedan, den tror jag att många har läst.

Framför allt gillar jag hans deckare för att de utspelar sig i Yorkshire, där jag själv bodde när jag var i England i min ungdom. Jag var först i Stockton i norra Yorkshire och sedan i Doncaster och Scarborugh längre söderut.
Den här deckaren (den senaste av hans som kommit på svenska tror jag) handlar om just den tiden också, 1972-73. Det var då jag var där, i ett och halvt år.

I boken är en viktig del av intrigen de gruvstrejker som skedde just då, 1972, och fler strejker senare. Jag ska inte berätta för mycket om bokens innehåll men en man i min ålder mördas och mordutredningen går tillbaka till hans liv just dessa år.

När jag läste detta idag kom jag ju ihåg gruvstrejken och den stämning som rådde där just då. Jag jobbade bland annat på ett litet hotell i Scarborough och en av mina arbetskamrater, Jane tror jag hon hette, kom från en gruvstad och hennes pappa och bror deltog i strejken. Det var en ibland hätsk stämning minns jag, och det kommer fram en del om det i den här deckaren.

Ja, tänk så lite det behövs för att komma ihåg sådant som hände i ungdomen.

Yorkshire är väl inte den roligaste platsen på jorden men jag gillade att bo där då. 25 år senare var jag tillbaka med mina barn och visade dem var jag bott och arbetat, och då hade mycket förändrats. Kanske vore det dags igen att göra om en sådan nostalgiresa.

Boken är för övrigt mycket läsvärd om man gillar deckare och om man vill läsa om det engelska klassamhället.

När jag låg sjuk i förrförra veckan läste jag en mycket intressant bok, Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt. I stället för att skriva en vanlig bokanmälan har jag skrivit om boken som ett brev till Håkan Juholt. På 80-talet var vi arbetskamrater en kort tid.

Hej Håkan!
Att det var en smärtsam upplevelse för dig att läsa Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som klev in i kylan” har du vittnat om, och det är i allra högsta grad begripligt. Du blir avklädd in på bara skinnet, precis som många andra i ditt parti. Men du har också skrivit att det är härskarteknik att möta boken med tystnad, så som skett från partiets ledning efter att den kom ut. För här berättas inifrån om det som annars sällan avslöjas.
Ja, boken är verkligen en ögonöppnare och en mycket kritisk inlaga om politik, inte bara om socialdemokratisk politik och om dig och de som fanns runt omkring dig under din tid som partiledare. Den visar också hur maktbegär och korruption, under namn av lobbyism, blivit legitima inslag i dagens politiska värld.
Det här är en mycket läsvärd bok för alla med politiskt intresse, oavsett om det intresset lutar åt höger eller vänster. Den som läser bör inte låta sig luras av att författaren Daniel Suhonen är en socialdemokrat i vänsterfalangen, hans avslöjanden ställer sig över det. Här handlar det om hur en dold och rutten politisk agenda fått så starkt fäste att man lätt kan dra slutsatsen att vi är på väg mot en politisk avgrund.
När vi för väldigt länge sedan på 80-talet var arbetskamrater under en mycket kort tid på Oskarshamns-Nyheterna upplevde jag dig som en genuint god människa, något som inte motbevisades under de kommande år vi var kollegor i samma tidningsföretag. Det är så jag sett dig även på senare år, för ett första intryck kan vara outplånligt. Men jag förstår också att politiken på toppnivå ställde för stora krav och, som du själv konstaterat, gjorde du misstag. Och där, på toppen där det blåser som mest snålt, finns inga utrymmen för misstag.
Jag tycker också, som du, att detta är smärtsam läsning. Så naiv jag varit, som trott att politik handlar om ideologi och demokrati och att folket väljer de politiska ledare folket vill ha. Så fel jag haft, och så plågsam denna upptäkt är efter att ha läst boken.
Personligen är jag imponerad av att du orkat gå vidare som socialdemokrat och inte gett upp för det massiva motstånd du utsattes för. För det som framgår i den här boken är att det skulle kunna knäckt vem som helst, det som starka krafter vid sidan om dig hoppades på.
Boken är en stark uppgörelse med det politiska livet i stort och med delar av socialdemokratin i Sverige, och som kastar ljus över skeenden där man förmodligen hoppats på att få fortsätta verka i mörkret.

Nyss läste jag Karin Wahlbergs bok Livet går vidare,  en roman om 50-talet. Den handlar om människor som har någon slags anknytning till sjukhuset i staden Ekstad. Detta är andra delen i en romansvit och utspelar sig från januari till maj 1954.

Karin Wahlberg har annars mest skrivit deckare. Hon arbetar som läkare på Gotland.

Boken är nog egentligen inte i min stil, men helt OK. Lite småtrevlig även om det finns tragiska inslag. Men det jag gillar mest är beskrivningarna av Ekstad, som jag är helt säker på ska vara Kalmar. Karin Wahlberg växte upp i Kalmar på 50- och 60-talet men hade flyttat därifrån när jag kom dit 1974. Allt hon skriver om sjukhuset och stadsdelar och hur och var folk bor, det stämmer precis, för sådant har inte ändrats på 20 år. Men det som får mig att verkligen förstå att det handlar om Kalmar är att hon i boken berättar om Läkarfruföreningen. En av huvudpersonerna, Nancy Brandt som är gift med en kirurg, är medlem i denna förening.

Den här föreningen, Kalmar Läkarfruförening, fanns fortfarande på 70-talet, och kanske ännu senare. Jag minns att jag hörde talas om den och knappt trodde att det var sant att en sådan fanns. Doktorinnorna, som de kallade sig, hade en egen förening. Enligt boken var det för att umgås och idka välgörenhet. Det stämmer nog. Jag tror att det var för att föreningen kom på studiebesök på min arbetsplats som jag stötte på dem i slutet av 70-talet. Sedan blev jag bekant med en kvinna vars syster var med där (om jag minns rätt).

Även karaktärerna i boken kan kanske vara skapade utifrån verkliga förebilder. En läkare som beskrivs påminner om en jag själv besökte på 70-talet.

Utgångspunkten för romansviten ska vara den sista polioepidemin, som härjade i Sverige hösten 1953 och som är en viktig del av framför allt den första delen Än finns det hopp. Kanske glömt idag, men många i Sverige som överlevde den har fortfarande sviter kvar.

Tove Alsterdal har skrivit ännu en läsvärd deckare med ”Låt mig ta din hand”. Den här utspelar sig delvis i militärjuntans Argentina 1977 och 1978, delvis i dagens Sverige. På ett övergripande plan handlar den om svenskars engagemang i Sydamerikas flyktingar vid denna tid, både från Chile och Argentina. På ett annat plan är det två döttrars sökande efter sin bakgrund och sin försvunna mamma.

Helene och Camilla föddes i Stockholm i ett tidigt äktenskap mellan två unga föräldrar som inte klarade av att hålla ihop sin familj. Efter skilsmässan blev pappan alltmer alkoholiserad och mamman försvann till Argentina tillsammans med en flykting som återvände för att ta upp kampen på hemmaplan. Egentligen går det inte att berätta så mycket mer utan att avslöja för mycket. Boken börjar i alla fall med att storasyster Camilla, som kallas Charlie, tar sitt liv genom att hoppa ut från sin balkong på elfte våningen. Så småningom börjar Helene tvivla på självmordsteorin och hon tar upp sökandet både efter en mördare och efter deras försvunna mamma.

Jag gillar Tove Alsterdal som författare. Hon tar sig an angelägna ämnen och är en bra berättare. Hon låter historien gradvis växa fram så att man som läsare känner att man är med, samtidigt som hon överraskar. Boken är också en historielektion där vi åter påminns om militärjuntans systematiska mord på framför allt unga studenter, med svenskan Dagmar Hagelin som en av dem.

Peter May är en författare och journalist från Glasgow som har skrivit en lång rad romaner och deckare men också manus till tv-serier. Hans senaste verk är en trilogi deckare från Yttre Hebriderna. Den första i serien heter ”Svarthuset” och för denna har han fått flera priser och nått stor uppskattning.

Han är en mycket erfaren och driven författare, boken är spännande och har intressanta karaktärer. Ändå fångas jag inte riktigt av den och irriterar mig på vissa delar.

Det handlar om Fin Macleod, kriminalpolis i Edinburgh. Han är född och uppväxt på norra spetsen av ön Lewis and Harris i Yttre Hebriderna men flyttade därifrån när han började läsa på universitetet i ungdomen. Det är 18 år sedan, och han närmar sig 40. Nu skickas han tillbaka till ön för att bistå i utredningen av ett mord på en gammal skolkamrat.

Författaren gör många återblickar till Fins barndom och uppväxt, och den tragik han upplevt rullas upp. Han blev föräldralös som åttaåring och växte upp hos en moster som inte heller lever längre.

Det jag gillar mest med den här boken är beskrivningen av miljöerna och kulturen på Yttre Hebriderna, det vävs hela tiden in i historien. Själva deckargåtan blir av sekundär betydelse, och spelar inte särskilt stor roll egentligen i boken. Så upplever jag det.

Det jag inte gillar är det ganska förutsägbara och klichéartade slutet.

I texten påpekas många gånger att det gått 18 år sedan Fin senast var på ön. Och efter hand förstår jag varför det är så viktigt med just 18 år, och inte 15 eller 25. Ändå beskrivs det som om det vore ett mycket större tidsspann. Flera av de människor som 18 år tidigare var i yngre medelåldern beskrivs nu som gamla och orkeslösa. Även om det görs för att betona att det gått många år blir det inte trovärdigt. För jag tror inte att dagens människor på Yttre Hebriderna åldras så mycket snabbare än vi andra. Skulle det vara bara i ett fall så skulle det inte spela någon roll, men det sker genomgående.

Det finns också flera obesvarade frågor kvar efter läsningen, sådant som borde ha förklarats.

Kanske kommer jag att läsa även nästa bok i serien, för jag gillar hans beskrivning av Yttre Hebriderna, men det är tveksamt.

Karin Edvall har skrivit en bok om sin farmor, ”Spåren efter Tora”. Det är en fin berättelse. Jag är ganska säker på att det handlar om hennes egen farmor även om det ska vara en roman. En del är kanske ändrat men jag känner igen en hel del från boken ”Gustafs resa” som handlar om hennes farfars far.

Den yttre ramen är Umeå på 60-talet. Flickan Katrin är liten, har ännu inte börjat skolan, och hennes farmor Tora är dagmamma åt henne. Sedan blir farmor sjuk och orkar till slut inte med uppdraget längre. Men bandet mellan Katrin och farmor är starkt.

Sedan är vi femton-tjugo år längre fram i Katrins liv. Hon läser på universitetet och hittar en ask med den döda farmor Toras efterlämnade brev och en del annat. Och fram stiger farmor i sin ungdom och som nygift med farfar Gunnar, han som dog så ung.

Karin Edvall har skrivit en fin berättelse, i den första delen ur ett barns perspektiv, och det känns äkta och rätt. Allt blir inte förklarat, precis som ett barn kan uppfatta omvärlden. Den senare delen är också gripande och rörande, och det är lätt att sätta sig in i de känslor som väller fram ur berättelsen. Mycket läsvärd.