| Den här sidan handlar om en alldeles särskild bok som jag läste redan 1998 och som betytt mycket för mig.
Kim Barnes: Ödemarker (Norstedts förlag 1998)
”Jag lovade att aldrig dansa, dricka, röka eller svära. Jag skulle inte gå på bio, besöka bowlinghallar, simma tillsammans med någon av motsatt kön eller dansa annat än under ingivelse av den helige ande. Fållen på mina klänningar skulle räcka fem centimeter nedanför knät, och jag skulle avstå från att gå i långbyxor.”
Så ter sig livet för den tolvåriga Kim Barnes 1970, och hon finner det helt självklart. Hon är hängiven sina föräldrars kyrka, pingstförsamlingen i det lilla samhället Cardiff Spur i Idaho, i utkanten av skogen. Men snart flyttar familjen in till Lewiston, den riktiga staden, där hon möter ett annat liv. Där blir hon plötsligt medveten om sin avvikelse, om hur hon skiljer sig från andra tonåringar. Uppvaknandet blir dramatiskt och hon vänder sig tvärt emot allt det hon lärt sig och allt som hennes familj står för. Hennes frigörelse blir våldsam.
Kim Barnes har skrivit en självbiografisk roman med titeln Ödemarker. Den handlar om hennes liv och uppväxt i den frireligiösa familjen under 60- och 70-talet. Religionen är totalt dominerande i familjens liv, det som styr deras handlingar, tankar och känslor, på gott och ont. Den ger dem en gemenskap i anden, men också smärta och vånda. Svårast är det för den tonåriga Kim, som under flera år pendlar mellan tro och tvivel, underkastelse och uppror.
Jag vet att hennes historia inte är unik, utan delas av många som levt under samma omständigheter. Kanske är det också en generationsfråga där vi 50- och 60-talister särskilt kan känna igen oss. Trots att man i USA har en annan syn på kyrkan, där alla kyrkor är frikyrkor för att någon statskyrka inte finns, så finns det många beröringspunkter med de svenska förhållandena.
Väckelserörelsen är densamma, och lever på samma bevekelsegrunder. Utanförskapet gentemot samhället, och den inre gemenskapen, är desamma. De känslor och erfarenheter som Kim Barnes förmedlar är äkta och sanna för alla oss som växt upp i frikyrkan men lämnat den i protest mot auktoritet och fördömelse.
Men hon släpper också fram känslan av saknad, tryggheten i att leva efter ett gemensamt rättesnöre. Men den tryggheten blir till slut ingenting värt när den blir ett fängelse för hennes fria ande.
Det är en oerhört stark berättelse, som berör och drar fram i ljuset det man kanske helst vill glömma. Hatet inför överheten i gestalt av kyrka och religiösa dogmer, känslan av att vara föraktad och inte räcka till, att bli förskjuten på grund av sitt tvivel, att känna främlingsskap inför sin egen familj och därmed förvägras en självklar trygghet. Detta kommer att prägla henne resten av livet.
Kim Barnes beskriver en verklighet som för många läsare säkert kan kännas mycket avlägsen, men den blir allmängiltig genom hennes förmåga att berätta och hennes sätt att tackla sin egen historia med ödmjukhet och klarsynthet. Hon finner till slut ett sätt att se tillbaka på sin uppväxt utan bitterhet, det som för oss alla kallas mognad. Det är om vägen dithän hon berättar i sin bok. Det är en förlösande berättelse där hon klär i ord känslor som vi andra kanske aldrig släppt fram till ytan.
Det är framför allt en mycket levande berättelse om tonåringens kamp med sig själv och sin omgivning.
EVA JOHANSSON
Efter att jag läst hennes bok 1998 skrev jag till henne om hur mycket jag tyckte om boken och om de beröringspunkter som finns med mitt eget liv och vi hade mailkontakt några gånger. Sedan dess har också hennes nya memoar kommit ut, Hungry for the world, som jag skriver kort om här (mars 2005). Mycket bra, den också.
|
|
|