Tillbaka till boksidan

15 april 2006:

Tobias Hill: Kärleken till stenar (2006). Hills nya bok är en spännande roman med ett originellt ämne: jakten på ett smycke. Det är hans första på svenska. Katherine Sterne är en ung kvinna som vid millennieskiftet reser runt i världen för att leta efter det medeltida smycket De Tre Bröderna, eller Bröderna, ett smycke som kanske finns i verkligheten. Berättelsen spänner över 600 års världshistoria, från England via Turkiet till England igen, till Japan, och till det gamla Mesopotamien, numera Irak. Här bodde de judiska bröderna Levi, diamantslipare och diamantförsäljare, som tack vare Bröderna kan bege sig till London i början av 1800-talet. Katherine Sternes sökande kan tyckas tröstlöst och sakna mening, men författaren får till en riktig thriller kring denna intrig. Tobias Hill är en prisbelönt ung engelsk författare, vilket inte är svårt att förstå. Hans kombination av historisk kunskap och språklig mognad är en god grund och de över 400 sidorna berättelse känns aldrig för många.

Susanna Alakoski: Svinalängorna (2006). Naturligtvis är det en förskräcklig uppväxt för ett barn, men det finns humor i tillvaron också. Den svåra balansgången lyckas Susanna Alakoski behärska helt i sin debutroman. Den handlar om Leena, invandrad från Finland med sin familj, och hennes uppväxt under tidigt 70-tal i Ystad. Båda hennes föräldrar är alkoholister, periodare, och problemen trappas upp under hennes barndom. Så mycket att socialtjänsten rycker in. Men åren dit är långa för Leena och hennes två bröder. Susanna Alakoski har skrivit en berättelse från underklassen, från ett klassamhälle som vi kanske gärna vill tro att vi lämnat bakom oss i vår postmoderna tid. Lika viktigt är också temat kön och feminism, som synen på invandrare, i den skildringen av det nutida Sverige. Detta är en lysande debut. Berättelsen är krass och rak, språkligt mogen och mycket gripande. Hon kan berätta om en obarmhärtig barndom, och på ett ytterst tilltalande sätt, om det som ändå måste ha varit svårt att skriva om.

Oscar Danielsson: Johannas backe (2006). Detta är en ung man som skriver innerligt och varmt om äldre kvinnor, framför allt sin mormors generation. Han skriver om kvinnorna, inte utifrån mormorsgestalten, utan som självständiga individer med egna liv. Hans mormödrar passas inte in i fyrkantiga persontypsmallar utan mormoderligheten är bara en av flera självklara delar av identiteten. Den här berättelsen om Elin och Rut är skriven med stor kärlek och en form av respekt som nästan känns ovanlig idag. Det handlar om det stilla livet, men också det stora i det lilla. Oscar Danielsson har stor berättarbegåvning och har gett sig i kast med en uppgift han gott och väl behärskar. Historien är en på samma gång stillsam och omstörtande betraktelse över livet, berättad med både allvar och charm. Det här är en bok som man mår bra av att läsa.

Margaret Drabble: Den röda drottningen (2006). Hennes nya roman tar oss med till 1700-talets hov i Korea, men också till dagens Seoul. Den röda drottningen, det är kronprinsessan Hyegyong som är en faktisk historisk person och som föddes i Korea 1735 och dog 90 år senare. Hennes liv är fyllt av dramatik, som hon har skrivit om i sina memoarer. De finns i flera översättningar  till engelska under 1900-talet. Margaret Drabble drabbades av de här memoarerna för några år sedan. Hon berättar i förordet om hur kronprinsessan intog hennes liv under läsningen och hur hon efteråt inte kunde släppa den gamla damen ur tankarna. Margaret Drabble är en författare som visat stor utveckling under sitt mer än 40 år långa författarskap. Hon överraskar fortfarande, i en annorlunda och fascinerande berättelse som är en njutning att läsa.

4 mars 2006:

Daniel Mason: The Piano Tuner (2002). Detta är en debutroman som heter duga, skriven av en då 26-årig ung man från USA. Den handlar om en engelsman som kommer till dåvarande Burma år 1886 och vad han dras in i, i en för honom okänd och äventyrlig värld. Det är ett mycket skickligt uppbyggt porträtt och en gripande berättelse om ett land och dess historia.

Camilla Gibb: The petty details of so-andso's life (2004). En mycket annorlunda historia om två syskon, Emma och Blue, som växer upp i misär med föräldrar som inte tar sitt ansvar, en knäpp pappa och en distanserad och missbbrukande mamma. Det är en bisarr och skruvad berättelse, med mycket humor men också stort allvar. Klart läsvärd.

20 februari 2006:

Anne Tyler: The Amateur Marriage (2004): Anne Tyler överträffar sig själv. Igen! Hon är en fantastisk berättare. Här berättar hon om Michael och Pauline som träffas strax efter Pearl Harbour, gifter sig ganska snabbt under krigsyran, och utan att fundera så mycket över det. Och livet rullar på i den nya moderna villaförorten, med tre barn, ibland stora bekymmer men också glädjeämnen. Det ligger en desperation över deras liv; två var för sig goda människor men som egentligen inte passar ihop. Det inser de, också var för sig, ibland men glider vidare på livets våg, tills den brister en dag, efter 30 års äktenskap. Anne Tyler kan verkligen skildra de vanliga människorna och göra dem till starka litterära gestalter, framför allt genom sin dialog.

Sara Stridsberg: Drömfakulteten (2006): Valerie Solanas sköt Andy Warhol, men han överlevde. Det är detta hon fortfarande förknippas med. Men det hon lämnade efter sig till världen är SCUM-manifestet, kanske det ultimata feministiska dokumentet. Valerie Solanas rasande vrede, klarsynthet, humor, självförtroende, desperation, tragik och ensamhet utgör essensen i Sara Stridsbergs berättelse. Det är skickligt och utmanande, och framför allt läsvärt. De yttre fakta i berättelsen stämmer i stort med det som kan beläggas historiskt. Men hon skriver på något som knappast kan beskrivas som annat än experimentell prosa. Korta snuttar, minnesfragment; ibland i dramaform, varvas med berättande delar. Det gör boken först en aning svårgenomtränglig, men efter hand vinner den på utformningen, inte minst tack vare sin glöd.

4 november 2005:

Paul Auster: Dårskaper i Brooklyn (2005). Han är en mästare i den samtida amerikanska berättargenren och visar det nu på nytt. Den här gången är det en mer rak skildring än i de tidigare där han skrivit berättelser i berättelserna. Nu får vi oss serverat en historia som går från A till B. Och det känns helt rätt. I den här tragikomedin är han mer lustfylld och uppåt än tidigare och med slumpen som hjälpmedel för han hela tiden sin berättelse framåt. Han för en dialog med läsaren som håller fast oss än mer och man får lätt känslan av ett pågående samtal med författaren.
En styrka hos Paul Auster är hans berättarteknik, att göra en dramatisk historia till vardagsmat. De flesta författare gör tvärtom men Paul Auster får oss att tro att det mest extraordinära är det vardagliga. Kärlek, tillgivenhet och förståelse för människan är det som genomströmmar hela berättelsen. Tack vare detta kan svårigheter övervinnas.  Ändå blir det aldrig någonsin banalt. Detta är en bok jag inte ville lägga ifrån förrän jag läst klart, och som jag önskar att jag hade oläst kvar.

Tash Aw: Sidenfabriken (2005). Det här är en roman som är en förening av öst och väst, i både form och innehåll. Boken är gåtfull, undanglidande och påträngande. Men den är också påtaglig och högst reell. Den har både yta och djup. Debutanten Tash Aw är kines som växt upp i Malaysia. han skriver om den kinesiske mannen Johnny Lim som bor i Kintadalen i Malaysia. Han är både myt och människa, en ryktbar man med ett gåtfullt förflutet. Berättelsen koncentreras kring åren 1941 och 1942. I romanens första del är det hans nu medelålders son Jasper som berättar om sin far, en i hans ögon ond man, ett monster, som sonen vill ta avstånd ifrån. I den andra delen får vi läsa Johnnys hustru Snow Soongs dagbok från hösten 1941 och i den tredje delen är det engelsmannen Peter Wormwood som ser tillbaka på händelserna under samma tid. Dessa tre, plus japanen Mamoru Kunichika och engelsmannen Frederick Honey, gör en gemensam och dramatisk resa till havs hösten 1941.
I de tre olika berättarnas perspektiv får vi helt olika bilder av Johnny Lim. Johnny är bokens huvudperson men den som är svårast att komma in på livet som läsare. Han är en undanglidande och mångfacetterad gestalt, och upplevs som fundamentalt olika personer av dem som betraktar honom. Boken är också en lektion i Malaysias historia. Den utspelar sig under en tid av omvälvning, då britternas kolonialmakt ännu inte fallit. Engelsmännens rasism och syn på asiater som gulingar och kulier är avgörande ingredienser i berättelsen.

Peter Mosskin: Drömmen som brann (2005). I sin nya bok berättar han om åren 1975-76, när han var trettio, jobbade på ett kraftverksbygge i Dalarna och kär i Gro. Kärleken är en komplicerad historia för honom och han dras in i ett tärande triangeldrama som slutar med misshandel och mordbrand. De år han berättar om flyter förbi, förment hastigt nedtecknade i hans minne och fragmentariskt återgivna idag, 30 år senare. Ibland saknas sambanden, ibland de yttre sammanhangen som ge den nutida läsaren en förklaring. Språkligt är Peter Mosskin sin egen. Hans prosa närmar sig lyriken, och övergår ibland helt, men drar sig lika gärna åt det rent berättande. Ibland är hans knapphändiga språk störande, ibland lyfter det berättelsen. Han använder sig av tidsmarkörer för att förankra sin text historiskt, delvis i onödan och ofullständigt. Ett lysande undantag är berättelsen om Wolf Biermanns konsert inför 7000 åhörare i Köln den 13 november 1976.

Sommaren 2005:

Louis de Bernières: Fåglar utan vingar (2005). På över 600 sidor följer vi människorna i staden Eskibahçe i Anatolien, deras öden och deras inbördes förhållanden. Genom deras ögon ser vi på omvärlden, dess både goda och onda sidor. Det goda och det onda lever hela tiden sida vid sida och förutsätter varandra. Berniéres förmåga att berätta en historia levande och med glöd är imponerande. Det är med verklig kärlek till sina medmänniskor som han ger oss sin version av en möjlig verklighet, skapad till stor del i fantasin. Det är en läsupplevelse jag inte vill vara utan.

Nick Hornby: Fallhöjd (2005). Historien är intressant och ny. Språket är utmärkt. Dramaturgin uppfyller alla krav man kan ställa. Ändå är det något som får mig att känna att mina förväntningar inte riktigt har uppfyllts när jag läst ut den här. Det beror nog på att mina förväntningar är så höga och att han har skrivit en bok som är bra, men kanske inte lysande. Efter tre riktigt stora succéer och ytterligare några bra böcker har han förstås väldigt höga krav på sig, från mig och alla andra läsare, Och den är bra, kanske till och med lite bättre än bra. Men det blir lite rumphugget emellanåt och några karaktärer känns inte riktigt så djupa som jag vet att han kan åstadkomma.

Karin Alvtegen: Skam (2005). Med sin senaste bok har Karin Alvtegen lämnat genren deckare och i stället skrivit ett psykologiskt ödesdrama. Resultatet är mycket bra. Det är en välskriven berättelse som avslöjar stor kunskap om det mänskliga psyket. Karin Alvtegens utveckling som författare har gått stadigt framåt och med sin fjärde bok ger hon tydliga prov på detta. Både rollgestalter och miljöer är skickligt tecknade och de människor vi möter är sammansatta individer av kött och blod och tårar, och med djupt mänskliga tillkortakommanden. Det som vi annars knappast förstår av människors ynkedom blir här begripligt, tack vare Karin Alvtegens stora berättarskicklighet.

Philip Roth: Konspirationen mot Amerika (2005). Tänk om Hitler hade vunnit. Tänk om USA hade blivit ett nazistvänligt land. Tänk om historien hade tagit en annan vändning än den verkligen gjorde under de avgörande krigsåren för 60-70 år sedan. Philip Roth leker med den tanken i sin nya roman. Han använder sig själv och sin familj och vi ser världen och det som händer så som skolpojken Philip Roth ser det. Han har hela tiden pojkens perspektiv, men växlar mellan olika plan, mellan den lilla familjens värld och den stora samhällsvärlden. Detta ger en viktig dynamik åt texten och visar författarens skicklighet. Även om han har förnyat sig i sitt författarskap är han ändå den skarpa penna vi är vana vid sedan tidigare, lättsam och förförande i sin lek med läsaren, men som också serverar en djupt gripande och tragisk historia.

Elisabeth Lindfors: Utanför allt (2005). I en framtida tid, men ganska nära vår egen, är Sverige en diktatur. I utkanten av Stockholm bor den 57-åriga Elma Oter, under demokratin en firad och framgångsrik filmregissör men numera jagad och utstött, på flykt undan makten. Men tack vare hennes mod kan samhället till slut räddas. Man kan förstås dra paralleller till många andra länder och historiska skeenden. Men boken blir också en tankeställare för oss här i demokratins eget land, det som vi tar för så självklart. Demokratier har fallit förr och kan så göra än i dag. Om att varna för detta är författarens mission, eller om hon bara vill skriva en bra bok, vet jag inte. Men jag gillar den, trots att den får mig att rysa. Den berör på djupet, både genom sitt individuella mänskliga plan och sitt samhällsplan. Med en knapp berättarstil ger hon oss en högst levande och inträngande historia som visar på stor mognad som författare trots att detta bara är hennes andra bok.

Ove Allansson: De kosmiska havens bokanjärer (2005). Han är vår moderna tids store sjöfartsskildrare, som med realistiska berättelser gjort livet ombord tillgängligt och begripligt för dem som inte prövat det själva. Men han är också en samhällskritiker som oroas över utvecklingen i vår tid, och som nu använder framtidsfiktion som sitt verktyg, ett inte ovanligt grepp. Det gör han mycket bra, med ett öga för var de stora problemen ligger. I hans framtid finns både det goda; att den Chomskyanska rörelsen växt tillräckligt för att ge USA en president, men också det onda; i Europa styr en militärjunta. Själv föredrar jag hans riktiga skepparhistorier, berättelserna från sjön, mer än denna rymdodyssé, som bitvis blir lite för brokig för min smak.

Maj 2005:

Ingrid Kampås: Innerlighetens tid (2005). Ingrid Kampås skriver en berättelse om två medelålders syskon i sin nya bok. De ger de sig ut på varsin resa, Prudence till Iowa och Wisconsin i USA, Lennart till vännen från tiden i Kongo i början av 60-talet, för att söka sitt ursprung och för att förstå vad som egentligen hände. I berättelsen pendlar hon för varje kapitel mellan Prudence och Lennart, och mellan deras yttre och inre verklighet. Ibland löper deras tankar i samma spår, ibland åt helt olika håll. Deras farfar Nils är den centrala gestalten i deras liv. Han sökte sin lycka i Amerika, fann den och förlorade den och återvände sedan hem till de sina. Det är en verkligt god berättelse vi får oss serverat här, en episk släktroman, en idéroman, en samtidsroman som tränger djupt under huden. Men den kanske greppar efter lite för mycket.

Marjaneh Bahktiari: Kalla det vad fan du vill (2005). Det här är en författare i vardande som jag verkligen hoppas få se mer av. Hon har skrivit en berättelse om den invandrade iranska familjen Rastegar-Irandoust i Malmö och deras liv i Sverige. Genom boken ger hon en bild av invandrarens liv som lika sammansatt och komplext som någon annans, men med andra förutsättningar. Existentiella livsfrågor känner inga nationalitetsgränser. Marjaneh Bahktiaris språkliga hantering är en fröjd för läsaren, både i berättandet och i hennes replikväxling mellan rinkebysvenska, invandrarbrytning och bred skånska. Här blir kontrasterna slående och bärande delar av berättelsen. Hon är en rapp och inlevelsefull skribent och det är mycket bra gjort.

April 2005:

Tawni O’Dell: Ivans återkomst (2005): En förmiddag i mars 1967 exploderar gruvan Gertie i den lilla hålan Coal Run i Pennsylvania i USA. Sexårige Ivans pappa är bland de över sextio döda i gruvgången. 35 år senare möter vi honom som vicesheriff i hemstaden. Boken handlar om att göra upp med sina livslögner och sin egen skuld. Ivan bär på en skamlig hemlighet, och som gradvis uppdagas under berättelsens gång. Det är en hemlighet som får honom att känna sig som en riktigt dålig och en usel människa.
Alltihop utspelar sig i de sjaskiga gamla kolgruvetrakterna i östra Pennsylvania, ett landskap härjat av gruvdrift och relativ fattigdom i den vita arbetarklassen. Landskapsskildringen och miljön är viktiga delar av berättelsen, som lyfter den tillsammans med författarens förmåga att skildra den mänskliga sorgen och behovet av botgöring. Detta är en bok som man knappast kan undgå att beröras av, men som också tillför och breddar min förståelse för människan som social varelse, och som gör mitt liv rikare efter att ha läst den. Dessutom är den språkligt välskriven och med en utmärkt översättning. Det finns en viktig faktor som höjer den här romanen, liksom den förra, över mängden. Tawni O’Dell är en kvinna i yngre medelåldern men hon använder sig av män som jagpersoner i boken. Och hon gör det som en man, vilket i det här fallet är bra. Det vill säga att hon skriver som om det vore en man som skrivit.

Mars 2005:

Ann-Marie MacDonald: Fågelvägen (2004). Det är slutet av sommaren 1962, Madeleine McCarthy är åtta år och hennes familj kommer hem till Kanada från Tyskland där hennes pappa flygofficeren varit stationerad under några år. Den lyckliga och skötsamma medelklassfamiljen slår sig ner på flygbasen Centralia vid de stora sjöarna på gränsen till USA, tillsammans med en lång rad andra hemförlovade flygarfamiljer. Madeleine hamnar i en klass med jämnåriga och på våren händer det som för alltid kommer att påverka hennes liv: en klasskamrat dödas. En annan lekkamrats femtonårige bror, och granne med familjen, åtalas för mordet. Men han är inte skyldig. Boken avslutas mer än 20 år senare och så småningom inser Madeleine vad som verkligen hänt, med hjälp av sin pappa. Och alltihop har sin djupaste orsak i vad barnen tvingas utstå av sin lärare.
Ann-Marie MacDonalds nya bok är en riktig tegelsten på 750 sidor. Ändå känns den för kort när sista sidan är läst. Hon skriver inte bara levande och med uppenbarligen stor kärlek till de roller hon skapat, hon har en stor berättartalang och förmår ge oss en helhet av alla de fragment som utgör historien.

Anne Donovan: Buddhada (2003): Boken handlar om en familj i Glasgow där pappan blir buddhist, vilket splittrar familjen eftersom hans fru och dotter har svårt att anpassa sig till det nya. Boken berättar de tre personernas historia utifrån vars och ens perspektiv och växlar mellan dem vilket gör att man ser på vad som händer med nya ögon allteftersom man läser. Mycket bra berättad tycker jag. Anne Donovan skriver på Glasgowdialekt och jag tror inte den är översatt så lite får man anstränga sig. Men det är den värd.

December 2004:

Roy Jacobsen: Frost (2004). För tusen år sedan levde en man som hette Torgest Torhallasson, som av sin samtid ansågs som en ädel och högsint man. Han kallades Gest, var född på Island men flydde som trettonåring till Norge för att undkomma blodshämnden efter ett dråp. Gest är en historisk person, som alltså levt här på vår jord en gång. Han är omskriven som en bifigur i en av de mindre kända isländska sagorna, Heidarvigasagan. Ur denna har Roy Jacobsen hämtat stoffet till sin romanfigur. Han har skapat en märklig människa, präglad av den brytningstid som då rådde i Norden där Vitekrist  vann mark på asatrons bekostnad. Roy Jacobsen är en författare som till fullo behärskar både språket och dramaturgin och som fängslar mig från första sidan till sista. Detta är inte en roman för underhållning, i stället handlar det om livskunskap och vishet, förklätt i romanens form.

Karin Fossum: Natten till den fjärde november (2004). Jon och Magnhild Moes sjuttonåriga dotter Jonna går ut en kväll och kommer inte tillbaka. Hon är försvunnen, spårlöst. Boken skildrar föräldrarnas reaktioner och hur deras liv förändras under det här första året efter försvinnandet. Hur de snart börjar anklaga sig själva för fel de gjort, om de själva kanske orsakat hennes försvinnande. Hur allt efter en tid blir meningslöst för dem, ingenting är längre viktigt. Hur smärtan bara växer och förtär dem inifrån. Det är en mycket obehaglig bok att läsa när man själv är förälder. Jag kan inte värja mig mot den oro över mina egna barn som den väcker hos mig när jag läser. Det går att känna på djupet det som drabbar dessa båda föräldrar, det går att sätta sig in i deras känslor och förstå, som om det skulle kunna hända även mig. En omskakande läsning.

Elisabeth Lindfors: Hon hette Agnes (2004). På bokomslaget ler hon mot oss, en vacker ung kvinna på 40-talet med sin strålande blick och det tjocka mörka håret, tillsammans med sin unge make. Det är Agnes liv boken handlar, Agnes och maken Knuts. Han gör karriär i kooperationen medan Agnes föder barn, lagar älgstek och ser åren gå. Men vem är Agnes, som lever där vid sidan om Knut? Det undrar hon själv ibland, men får inga svar. Elisabeth Lindfors har skrivit en fascinerande bok om Agnes med sin debutroman. Berättelsen är gripande och välskriven, och säger oss mycket om livet.

Marie Hermansson: Hembiträdet (2004). Detta är en berättelse mitt emellan en modern saga och en deckare. Men kanske mest en suggestiv och lite ovanlig skönlitterär historia, så som hennes romaner brukar vara. Huvudpersonen är Yvonne Gärstrand, en framgångsrik managementkonsult i Göteborg. Då och då tar hon en promenad i ett villaområde i utkanten av stan långt från sin egen bostad. Hon har bara råkat hamna där en dag och blivit nyfiken. Här dras hon in i ett händelseförlopp hon inte kan förutse. Det jag mest gillar hos Marie Hermansson som författare är hennes fantasi, hennes förmåga att berätta en historia som nästan skulle kunna vara sann om det inte vore för att den är så utanför vad man tänker sig skulle kunna vara verkligt. Det vardagliga blir en saga.

Einar Már Gu∂mundsson: Namnlösa vägar (2004). Här fortsätter han sin berättelse om sin fars släkt, framför allt om sina farbröder Ragnar och Ivar, den ene en glödande kommunist som slogs för folket i spanska inbördeskriget, den andre en hängiven frisksportare och naturkostivrare. Liksom i de tidigare böckerna vimlar det av udda karaktärer, avlägsna släktingar, bekanta och arbetskamrater. Flera av dem återkommer från de tidigare delarna även om det är svårt att komma ihåg vem som är vem. Men det gör inget för berättelsen lever sitt eget liv och kan läsas helt fristående utan att det försämrar intrycket på något sätt. Detta är en bok som är alldeles för kort och som jag saknar så snart jag läst klart den.

Annie Proulx: Esset i rockärmen (2004). Äntligen har hon kommit med en ny roman! Det har gått sex år sedan den senaste och jag, och säkert många fler, har väntat på denna. Annie Proulx är en favorit, framför allt på grund av hennes lätt bisarra berättarglädje. Bob Dollar kommer till ett lantligt område i Texas föra tt leta efter mark. Han arbetar för Globala Fläsksvålsbolaget vars ledning anser att det här området lämpar sig ypperligt för svinuppfödning. Men svinfarmer vill ju ingen ha i sin närhet och därför ska Bob säga att han letar efter mark för att bygga lyxvillor på. Boken handlar om det dilemma som detta utgör för honom, ett allt växande dilemma ju mer han lär känna människorna här. Samtidigt känner han lojalitet med sin arbetsgivare.

Joyce Carol Oates: Den tatuerade flickan (2004). Här möter vi den intellektuelle och förmögne akademiske juden Joshua Seigl i vars liv Alma Busch kliver in, en flicka från den obildade pöbeln; promiskuös, fetlagd och tatuerad. De förstår inte varandra. Men Joshua Seigl tror att han förstår, han utgår ifrån att han har tolkningsföreträde utifrån sin upphöjda position. Han förstår inte hur hon först hatar honom, han förstår inte hennes klasshat och antisemitism, det hat som kommer ur hennes underordnade position. Själv tycker han att han är god mot henne och behandlar henne med respekt. Joyce Carol Oates har också en alldeles ypperlig förmåga att skildra unga underklasskvinnor inifrån, utan vare sig pekpinnar eller moral och utan förklaringar eller överslätande förståelse. Almas snedvridna livskonstruktion och bevekelsegrunder står för sig själv och behöver inte förklaras, det räcker att vi ställs inför dem och häpnar. Skildringen av den intellektuelle Joshua sker också inifrån och växlingen mellan dessa perspektiv är en viktig del av dynamiken i berättelsen. Det dramatiska slutet till trots känns det ändå som om delar av historien saknas, och den dröjer sig därför kvar extra länge.

Augusti 2004:

Julie Myersson: Something might happen (2003). Detta är en roman som från början verkar vara en deckare. Den börjar med ett brutalt mord på en kvinna i en liten engelsk stad, men lösningen på mordet får vi aldrig. Och allt eftersom man läser spelar det allt mindre roll. Berättare är kvinnans närmaste väninna och det handlar framför allt om hur mordet påverkar henne själv, hennes familj och andra i närheten. Detta är suveränt bra berättat, gripande och fascinerande. Det handlar om vanliga människor som hamnar i en ovanlig situation och hur de, på gott och ont, tacklar det som händer.

Alan Warner: Morvern Callar (1995/2002). En mycket annorlunda bok (som också blivit film). Det är Morvern själv som berättar, en ung kvinna på 21 år och som jobbar på snabbköpet i Oban i Skottland. Även här börjar det med ett mord som vi aldrig får veta omständigheterna kring eller vem som gjort det (kanske är det Morvern själv). Hon agerar och reagerar på ett mycket speciellt sätt eftersom hon gör sig av med liket och fortsätter med sitt liv som om inget hänt. Ändå är hon långt ifrån någon känslokall typ, tvärtom. En mycket läsvärd samtidsskildring.

Paul Auster: New York-trilogin (1988/1999). Äntligen har jag läst denna bok. Det är en sådan bok som jag önskar att jag hade kvar att läsa. Den består av tre olika mystiska berättelser, som har vissa, ibland dolda, beröringspunkter. De utspelar sig både i nutid och på 40- och 70-talet. Alla handlar de om försvinnanden och känslan av trygghet och otrygghet, om människors reaktioner i samspel med andra, och allt möjligt annat. Man får inga svar, bara frågor. Berättelserna står var och en för sig själv, men ska givetvis läsas ihop. Den stora behållningen av boken är både Paul Austers språk, med sitt lättsamma flyt, och hans sätt att berätta om det vardagligt triviala och samtidigt dramatiska. Men också de tankar jag själv får under läsningen, som jag tror är oundvikliga. Man kan inte läsa den här boken och bara lägga den ifrån sig och fundera på vad man ska äta till middag.

Alice Hoffman: The river king (2000). Hon är en av mina favoritförfattare sedan 80-talet och fortfarande lika bra. Den här gången skriver hon om livet i den lilla hålan Haddan utanför Boston, USA. Där bor de vanliga stadsinvånarna, de lokala, men också de som arbetar och och är elever på Haddans internatskola. Det handlar mycket om konfrontationerna mellan dessa båda grupper men också om hur de möts och blir involverade i varandras liv. Det handlar om både ondska och godhet och Alice Hoffman kan som få skriva om detta så att man dras in i historien. Hennes berättarstil påminner om sagor men är moderna romaner.

Juli 2004:

Meg Hendersson: The holy city (1998). Författaren bor i Glasgow som är miljön för den här boken, en av de mest intressanta och fängslande romaner jag läst på senare tid. Den handlar om Marion Katie MacLeod och hennes uppväxt i ett fattigt Glasgow, där vi får följa henne från hennes barndomstid och fram till idag. För mig känns det som om det här är lika mycket en berättelse om staden och dess liv som om den enskilda människan. Mycket läsvärd.

Elsie Johansson: Näckrosträdet (2004). Ivan har just dött i cancer och hans frånskilda hustru Hildur är den som kallats till han sida. De är båda delar av enigheten HildurIvan och IvanHildur och som har svårt att både leva med eller utan varandra. Här läser vi Hildurs berättelse, från början till slut.Det är en mycket stark livsberättelse som Elsie Johansson skrivit, trogen hennes berättarstil från trilogin om Nancy. Att läsa hennes böcker är att konfronteras med livet utan försköningar och med stor insikt i livets realiteter. Historien om Hildur andas stor tilltro till livet och till människans egen kraft. Hildur är en stark kvinna och en sinnebild av sin generations kvinnor, mellankrigsgenerationen som inte är lika synlig som fyrtiotalisterna. Porträttet av henne tecknas med stor förståelse och kärlek, så som just Elsie Johansson är mäktig.

Carol Shields: Om inte (2004). Denna författarens sista bok handlar om författaren och översättaren Reta Winters och utspelar sig under ett år från mars 2000, då hennes 19-åriga dotter Norah genomgår en förvandling från en vanlig ung kvinna till att vända sig från världen. Norah fösrsvinner från sin och pojkvännens bostad och hittas några dagar senare sittande som tiggare i ett gathörn i Toronto. Hon är då inte kontaktbar för familjen, och bor på ett härbärge för hemlösa. Den förtvivlan och oro som värker i Retas hjärta är huvudtemat i berättelsen, men också den vardagliga kärlek som finns i familjen och som gör att Reta kan hantera sin dotters förvandling utan att själv gå under. Carol Shields höll sig livet ut på samma höga litterära nivå och styrka i sitt författarskap och hennes sista bok lämnar ingen besvikelse efter sig, och visar inga tecken på den sjukdom hon levde med sina sista år. Som få kunde hon tränga in i människans innersta och visa det livets mysterium vi alla lever med. Hennes medkänsla med människan lyfter hennes berättelser och gör att de länge stannar kvar hos läsaren, som en god eftersmak, en längtan tillbaka till något vagt men välgörande. Hon kände livet så som vi alla gör men kunde också förmedla den känslan och göra den gripbar för oss.

Paul Auster: Orakelnatten (2004).För den här boken kan man glömma världen. Den uppfyller alla förväntningar. Den är en roman som slukar läsaren, som stärker och berikar. Den är briljant i sin enkelhet, men djup som en brunn efter vårfloden. Han skriver flyhänt och elegant, historien trillar fram som om han stod bredvid och berättade. Allt har sin logiska följd och man anar ibland vad som komma skall och ändå är han inte förutsägbar. Det finns hela tiden något vagt och undanglidande, men som inte irriterar utan i stället retar nyfikenheten. Auster skriver med en stor värme och förståelse för det mänskliga psyket. Hela berättelsen utstrålar stor kärlek och livsinsikt, vilket Auster hela tiden lyckas förmedla till läsaren bara genom sitt ordval och sin ton i berättelsen. Detta är en bok som jag egentligen vill ha oläst kvar, att glädjas åt.

Rani Manicka: Rismodern (2004). En bred episk berättelse med stor värme men också ondska och hat har debutanten Rani Manicka skrivit. Den utspelar sig i Malaysia, där författaren själv växt upp. Numera bor hon i London. Vi får veta att historien har sitt ursprung i hennes egen familjehistoria. Uppenbarligen har hon mycket att ösa ur för här finns alla önskade ingredienser med: kärlek och hat, avundsjuka och bitterhet, förslösade människoliv, ofattbara grymheter och gränslös lycka. Ibland känns läsningen tung och en och annan transportsträcka är lite väl lång men helhetsintrycket efter de över 500 sidorna känns mycket gott. Inte minst intressant är det att läsa om en helt annan kultur, som vi kanske har vanföreställningar om men som kommer på skam här.

Tim Winton: Glömskans musik (2004). Tim Winton är en författare som kan göra vardagslivet dramatiskt, och göra det traumatiskt dramatiska till något i förbigående. Plötsligt händer det oväntade, och blir en del av vardagen. Samtidigt som det sävliga, intetsägande, får huden att knottras av spänning.Så kan jag känna det när jag läser den här romanen. Tim Winton är en av Australiens mest lysande författare, prisbelönt och hyllad. Och det är han värd. Han ger liv åt en värld vi annars inte känner så väl i den svenska utgivningen, nämligen den australiska landsbygden. Det här är en bok som höjer sig över mängden. Den gör det både genom berättelsens innehåll och ordbruket, författarens berättarstil. Ibland är det näst intill skrönor, ibland nästan lyriska naturskildringar. Men bara nästan. Och som helhet är hans text en ovanlig litterär uppenbarelse. Den sätter klorna i mig och släpper inte taget förrän den är slut.

Joyce Carol Oates: Jag ska ta dig dit (2004). Boken handlar om en sårbar ung kvinna. Hon gör allt för att passa in bland de andra unga kvinnorna vid universitetet, men lyckas inte. Hon anpassar sig så till den milda grad att hon förtränger sina egna behov för att vara andra till lags och bli en i gemenskapen.Hon är en A-student och prisad som den bästa i sin årskurs. Studierna är hennes liv och hennes värld. De andra unga studentskorna ägnar sig åt pojkar och alkohol och ber henne hjälpa dem med uppsatserna när de inte själva orkar. Och hon gör det så beredvilligt. Hon vill ju så gärna få vara med. Den här romanen känns i djupet som en biografisk skildring, om än inte i allt. Den är ytterst välskriven, och i Joyce Carol Oates alldeles egen stil.

Februari 2004:

Ola Larsmo: En glänta i skogen (2004). Detta är en glesbygdsberättelse om ett tynande stycke Sverige där bruket är nedlagt. Här är det ingen som är ute på kvällspromenad i novembermörkret och skogen vaktar svart och tung över samhället. I skogen finns gläntan, den scen som är nyckeln till hela historien och platsen för dramatiska uppgörelser, både i dåtid och nutid. Dåtiden, det är andra världskriget och spänningarna mellan norska flyktingar och svenska nazistsympatisörer. Ola Larsmo presenterar fragmentariska händelseförlopp utan att agera allvetande berättare, som de flesta författare gör. Ibland kan detta vara irriterande, men inte här, för han behärskar hela tiden språket och berättandet och ger precis så mycket att vi fängslas och dras in i berättelsen utan att kunna lämna den ohörd. Han är mycket skicklig på att hantera språket, det är en fröjd att läsa hans slingriga och ibland nästan poetiska vändningar och hans beskrivning i detaljer som tillsammans ibland ger en helhet åt situationerna, ibland skapar visuella rum i den bokliga berättelsen.

Sebastian Faulks: På Green Dolphin Street (2003). Han kan verkligen skriva om kärlek, om passionerad oemotståndlig kärlek, känslor som sätter sig över konventioner och moral, plikter och krav. Han skriver om Mary van der Linden, hustru till den engelska diplomaten Charlie som är stationerad på ambassaden i Washington. Mary träffar Frank Renzo på en fest våren 1960 och han vet på en gång att Mary är en kvinna han kommer att älska. De inleder så småningom ett förhållande. Detta är en mycket gripande historia, men som aldrig blir pekoral eller överdriven i sin känslosamhet, främst tack vare författarens goda språkbehandling och känsla för känslor.

Susan Vreeland: Artemisias passion (2003). Artemisia Gentileschi var en av barockens största målande konstnärer och var verksam från 1610-talet och fram till sin död 1653. Hon skapade odödliga verk som vi fortfarande kan se och njuta skönheten i. Hon var en banbrytande och mycket begåvad kvinna i sin tid, då kvinnor inom konsten förutsattes enbart sitta modell – inte måla själva. Men Artemisia var enträgen och gav sig inte. Och redan som 23-åring blev hon antagen till Konstakademien i Florens, som dess första kvinna bland medlemmarna. Hennes liv var i högsta grad speciellt. Och om detta liv har den amerikanska författaren Susan Vreeland skrivit en underbar bok. Hur livet kan ha gestaltat sig för en kvinna i hennes situation på 1600-talet är svårt att föreställa sig. Men Susan Vreeland gör det möjligt, i sin varma och intagande berättelse om en kvinna vars minne lever än i dag. Detta är en bok jag önskar att jag ännu hade kvar oläst.

Kjell Johansson: Sjön utan namn (2003). Eva är storasyster till Einar i den här boken (samma syskon som i boken Huset vid Flon). Eva får för sig att hon ska besöka kusinerna i Skogstorp, den ensliga gård i Sörmlandsskogarna där syskonen tillbringade en sommar i barndomen. Hon kommer till en inskränkt och trångsynt värld, en värld där misstänksamhet mot omgivningen är en dominerande attityd. Hon både faller in i den, mer eller mindre medvetet, och håller sin distans till den. Detta är en mörk skildring av människan, men med både humor och ljus. En paradox kan tyckas. Men Kjell Johansson har förmågan att skildra människan och livet just så naket och sant som det kan vara och ofta är. Han är en gudabenådad berättare, en man som med sina ord kan få oss att slukas av en annan värld än vår egen.