Tillbaka till boksidan

15 april 2006:

Håkan Nesser: Människa utan hund (2006). Nu har Håkan Nesser skapat en ny fiktiv stad men i det svenska landskapet, och presenterar oss för en ny polis, Gunnar Barbarotti med italiensk börd. Denne är en klok och fin människa och löser förstås gåtan med de två försvunna medlemmarna av familjen Henriksson, som försvinner under familjens firande av både morfars och dotters födelsedag. Hans smått raljerande och magisteraktiga berättarstil är så väl genomförd att den balanserar ondskan, som hugger i bakgrunden. Ondskan, men också godhet, är berättelsens huvudpoler. Kanske är det snarare en roman med thrillerinslag än en renodlad deckare. Allting blir inte förklarat på slutet, flera frågor förblir obesvarade. Utredningen kring brotten är heller inte historiens egentliga huvudtema, snarare föräldraskapet på gott och ont, och syskonkärleken.

4 mars 2006:

Denise Mina: Blodsarv (2006). Hennes nya deckare handlar om barn som dödar barn, och fallet i boken är snarlikt det uppmärksammade mordet på James Bulger i Liverpool 1993. Bokens berättelse utspelar sig dock 1981. Här möter vi en ny deckarhjälte, den 18-åriga journalistvolontären Paddy Meehan. Denise Mina är en nyskapande deckarförfattare genom att låta ramberättelsen ta över och låta själva deckargåtan glida åt sidan, så att den nästan känns ovidkommande ibland. I stället är det miljön och tidsandan, den unga Paddys livsbetingelser, som känns mest angelägna. På så sätt blir boken en samhällskildring som sträcker sig utanför deckargenren.

Lisa See: The interior (1999). Lisa See skriver deckare som utspelar sig i Kina. Den här handlar om om unga kinesiska kvinnor som utnyttjas som slavar i moderna fabriker på den kinesiska landsbygden, fabriker som tillverkar konsumtionsartiklar åt väst. I det här fallet rör det sig om leksaker. Det är också en samhällsskildring som verkligen blir en tankeställare, och som säkert kan bidraga till uppmärksamhet för de dåliga arbetsförhållandena i Kinas fabriker. Och den är spännande.

Kjell Eriksson: Mannen från bergen (2005). Omsorgen om de fattiga och en mission mot förtryck har alltid varit en del av Kjell Erikssons författarskap. Det håller han också fast vid i sin sjunde, deckare, liksom arbetsperspektivet i beskrivningarna av arbetet i ett modernt restaurangkök, präglat av yrkesstolthet och solidaritet. Det handlar också om vårt förhållande till den fattiga delen av världen. Mycket bra, som alla hans deckare.

4 november 2005:

Val McDermid: Andras plåga (2005). Den är väldigt spännande men inte riktigt trovärdig. Kanske har Val McDermid hamnat i en situation som författare där hon tvingas skruva till historien än mer för varje deckare hon skriver, hela tiden överträffa sig själv. Det får jag känslan av när jag läser hennes senaste bok. Hon är mycket skicklig på att bygga upp en historia och hennes porträtt av nutida poliser, polisarbete och samhällsmiljöer är alldeles utmärkta. Ändå känns det lite för overkligt för att helt kunna ta historien på allvar.

Peter Robinson: En märklig affär (2005). Trafficking verkar vara temat för stunden i moderna deckare, och Peter Robinson är en av dem som nu anammat det. I sin nya bok får hans polisinspektör Banks ta itu med ett sådant, och i högsta grad komplicerat, problem. Hans egen bror Roy är inblandad den här gången, vilket gör det extra påfrestande.
Peter Robinson håller samma höga klass som vanligt, både till form och innehåll. Han är en god berättare med dramaturgisk skicklighet och med trovärdighet i sin intrig. Att han vält temat trafficking i sin nya deckare känns helt rätt. Att framföra samhällskritik i deckarens form har länge varit vanligt och effektivt. Därför är hans val att lyfta fram trafficking viktigt, det kan sprida kunskapen om något som många inte är särskilt medvetna om och som det inte kan upplysas nog mycket om. Som deckarläsare tycker jag också att det gör boken mer läsvärd.

Sommaren 2005:

Leif GW Persson: Linda – som i Lindamordet (2005). Jag vet att han kan bättre. Den här lever inte upp till förväntningarna. Men den är läsvärd ändå. Det som boken kan berömmas för är framför allt dess satiriska ansats, och delvis spänningen. Fast ibland är det svårt att ta den på allvar eftersom han raljerar så till den milda grad med den svenska poliskåren. Boken har en del transportsträckor vi kunde varit utan. Jag irriterar mig också på ett tankefel och ett genomgående språkligt fel. Här finns en samhällskritik med spets, och som förstärks av den raljerande berättarstilen. Fast jag föredrar hans tidigare böcker.

Dennis Lehane: En drink före kriget (2005). Detta är den första boken med detektivparet Patrick Kenzie och Angie Gennaro, som sedan återkommit i ytterligare fyra deckare, alla skrivna på 90-talet. Egentligen passar hans böcker inte in i genren deckare, utan möjligen spänningslitteratur. I själva verket är det mycket starka berättelser med tydliga budskap. Dennis Lehane kan som få beskriva den döda blicken hos ett barn som svikits och misshandlats av dem som förväntas ge skydd i stället, vi vuxna. Och han ser de fasansfulla konsekvenser detta får. Det är lysande skrivet, gripande och påträngande och ingen som läser detta kan förbli oberörd.

Christina Wahldén: Gå på vatten (2005). Hon har gjort ett uppriktigt försök att i fiktionens form berätta om villkoren för psykiskt sjuka, ge någon slags förklaring av hur och varför en psykiskt sjuk agerar och reagerar. Detta är en viktig del av bokens helhet, författarens mission att påvisa ett problem från en annan sida än den gängse. Och det gör hon bra, mycket bra.

Thomas Kanger: Ockupanterna (2005). Thomas Kanger är en spänningens mästare men också en skicklig beskrivare av nutiden. Han fångar upp våra rädslor och gör litteratur av dem. Och det gör han mycket bra. Den här boken handlar om övergrepp på samhället och på ett land men också om övergreppen på enskilda. Det är en påhittad fantasi men inte overklig. Därför är den än mer skrämmande och stannar inte vid att bara vara en underhållande deckare. Thomas Kanger har skrivit en rad kriminalromaner, några med vass samhällskritisk intrig och han värjer inte för det som många av oss andra gärna vill blunda för. Här har han nått ytterligare ett steg på vägen åt rätt håll i sitt författande.

Arnaldur Indridason: Änglarösten (2005). Anslaget i berättelsen och den omsorg om barn och vrede mot dem som utnyttjar och överger dem är det som gör att den här deckaren får några extra pluspoäng, jämfört med många andra välskrivna och välformulerade thrillers på dagens bokmarknad. Förståelsen för dem som inte alltid klarar av livets tryck är också bidragande till min uppskattning av Arnuldur Indridassons deckare.

Henning Mankell: Kennedys hjärna (2005). Jag tycker att det är en mycket bra bok, och som jag gillar mer än hans många Wallanderdeckare. Detta är en spänningsroman, men knappast en deckare, och det vinner den på. Hans uppsåt är uppenbarligen att berätta för oss ovetande om den stora tragedi som folket på den afrikanska kontinenten drabbats av. En oöverskådlig mängd människor plågas av aids. Många är fattiga och får inte ens lindring eftersom de saknar pengar till mediciner och vård. Detta framkommer med all tydlighet i boken. En stor del av berättelsen utspelar sig i Moçambique, ett av världens allra fattigaste länder. Här bor som bekant Henning Mankell sedan många år och han skildrat landet med en uppenbar kärlek. Detta är en viktig bok och den berättigade vrede som Mankell känner förmedlar han rakt igenom hela berättelsen.

Helene Tursten: Eldsdansen (2005). Helene Turstens sjätte deckare om polisen Irene Huss från Göteborg håller sin vanliga höga klass, med en intressant historia, en dramaturgiskt väl uppbyggd berättelse och ett oväntat slut. Hon har också ett budskap: att värna om de barn som inte är som alla andra barn.

Maj 2005:

Christer Isaksson: Hotet utifrån (2005). Detta är en politisk thriller med en gråtande och ömsint statsminister i ett näraliggande framtida  Sverige i huvudrollen. Statsministern är sympatisk men det hjälper inte riktigt för att höja boken över en normalribba. Problemet med den är att det är alldeles för mycket folk inblandade, och alldeles för snabbt. Det går inte att hålla reda på alla och dessutom har en del av dem snarlika namn. Det gör att jag ibland tappar tråden när jag läser, vilket är fatalt i en thriller eller deckare. Dessutom tycker jag att människorna är lite för ytliga, för de är så många att författaren inte verkar ha en chans att ge dem djup och liv.

April 2005:

Unni Lindell: Rödluvan (2005). Tre systrar växer upp hos sin mormor i en liten håla i Nordnorge. En av dem dödar män som förgriper sig på henne. Men vem av dem? Hon börjar redan i tonåren och nu har de hunnit upp i medelåldern. Boken är inte som en vanlig deckare med en mordgåta och en polis som till slut kommer fram till vem mördaren är. Här får vi redan halvvägs in i berättelsen veta vem av de tre systrarna som är mördaren.  Upplösningen är mycket överraskande. Och ända fram till sista bokstaven är det här en lysande spänningsroman och en fascinerande samtidsberättelse.

Rennie Airth: Blodröd våg (2005). Boken utspelar sig i början av 30-talet i England. Detta är en bok som är något mittemellan mellankrigstidens småputtriga deckare och de moderna hårdkokta. Författaren verkar försöka anpassa den till den tidens framställning men inte helt. Det är en vass historia, med inslag av både riktigt präktig engelsk landsbygdsidyll, men också skarpa iakttagelser av dåtidens klassamhälle och politiska insikter. Det är svårt att ge ett samlat omdöme men det är en deckare som står sig väl i konkurrensen även om den inte höjer sig över mängden.

Anne Holt: Det som aldrig sker (2005). I denna deckare utgörs en viktig roll av en deckarförfattare som skriver en bok om en deckarförfattare som börjar begå mord för att bevisa att hon kan och för att hon har tråkigt när hon bara sitter och hittar på mord. Lite snårigt är det onekligen, men välskrivet som vanligt. Spännande, och med intressanta karaktärer. Men en väl absurd mordgåta, en serie märkliga mord till synes utan samband.

Karin Fossum: Mordet på Harriet Krohn (2005). Detta är snarare en verklig psykologisk thriller än en deckare eftersom vi inte alls är med i sökandet efter brottslingen. I stället inleds boken med mordet, eller dråpet, där läsaren är med när ett rån plötsligt blir ett dråp. Vi får följa dråparen och hans livshistoria och vi lär känna honom, vem han är i världen, och bakgrunden till det som sker. Han är en vanlig man som drabbats av spelbegär och efter sin frus död spelat bort den tonåriga dotterns besparingar, pengarna hon sparat för att köpa en häst. Det är en mycket mänsklig man vi möter, om än psykiskt instabil.

Mars 2005:

Johanna Limme/Martin Palmqvist: Männen en trappa upp (2005). Den är bra, till och med mycket bra för att vara ett förstlingsverk. Men även om slutet är realistiskt håller det inte riktigt för deckarläsaren. Brottet är realistiskt och spänningen byggs upp successivt. Avslöjandet kommer inte för tidigt utan rimligt långt inne i historien. Början är kärnfull och annorlunda. Språket är väl använt, levande och personligt. Dramaturgin håller måttet. Människorna som befolkar berättelsen är trovärdiga och karaktärerna byggs upp under hand. Helt enkelt en mycket lyckad debut. Om det inte vore för två minusposter: ett och annat stavfel som hade kunnat avhjälpas med stavningskontroll eller korrekturläsning, och att slutet känns allt för vagt och fel, även om det är fullt trovärdigt. Det är synd för de kan verkligen skriva deckare.

Val McDermid: Ett fjärran eko (2004). Val McDermid är en erkänt  skicklig berättare och lever upp till sitt rykte även här, trots att man kanske lite väl tidigt anar vem den skyldige är. Hon skriver om ett 25 år gammalt brott och de äldre tidsbilderna är skickligt beskrivna men en tidsanda som känns rätt.

Tomas Kanger: Söndagsmannen (2004). Välskriven och spännande med bra miljöskildringar, både från dagens och 70-talets samhälle då brottet begåtts. Upplösningen är överraskande ända fram till slutet.

December 2004:

Christina Wahldén: Till salu (2004). En av höstens viktigaste böcker har formen av en deckare, skriven av en debutant. Det handlar om trafficking, människohandel, sexhandel. Handel av unga ryska flickor, barn, vuxna kvinnor, som säljs in i prostitution till svenska män. Handeln sker i gränstrakterna mellan Sverige och Finland. Utöver problemet att det över huvud taget sker är det stora problemet att polisen och övriga samhällsrepresentanter här struntar i det. I deras ögon är livet för ryska småflickor inget att bry sig om så länga karlarna är nöjda. En styrka i hennes berättande är att hon klarar av balansen, att hon smyger in det fruktansvärda i den spännande berättelsen och gör den möjlig att smälta utan att bara känna vrede och vedervärde. För det gör man givetvis också.

Aino Trosell: Tvångströjan (2004). En femtonårig pojke blir skjuten under en älgjakt i närheten av Sälenfjällen, till synes vådaskjuten. Men egentligen är det starka känslor och besatthet som ligger bakom. Detta är både en ganska spännande deckare och en samtidsroman, även om den utspelar sig ett par år framåt i tiden. Det sociala patos som utmärker Aino Trosells berättarkonst är en given del även i hennes deckare, och det som är den här bokens största behållning.

Ian Rankin: Botgörarna (2004). Boken handlar om hur Rebus och fem andra poliser ganska högt upp i hierarkin skickas på kurs för att lära sig arbeta med moderna metoder. Men det finns ett dolt syfte med kursen, att för Rebus få ett tillfälle att komma någras oegentligheter på spåren. Att läsa en deckare av Ian Rankin är tryggt. Jag vet att jag får både spänning och en välskriven historia. Många svenskar har besökt Edinburgh och vi gillar uppenbarligen Ian Rankins deckare. Det är inte svårt att förstå för jag kan själv känna igen mig efter sommarens skotska semestertripp och hur skickligt han väver in staden och dess atmosfär i berättelsen. Det gör läsningen betydligt mer intressant efter att ha sett miljöerna i verkligheten.

Stephen Booth: Blindspel (2004), En ung kvinna försvinner och två år senare mördas en ung man, en av hennes vänner i en liten by i England. Upplösningen är mycket överraskande och känns ganska ologisk. Den är minst av allt förutsägbar och knappast några ledtrådar har planterats under hand, så det blir nästan en antiklimax. Tyvärr, för det är en välskriven deckare.

Peter Robinson: En lek med elden (2004). Den här deckaren har nästan allt den perfekte deckaren ska ha: en trovärdig och spännande intrig, en berättelse som hela tiden rör sig framåt, lite kärlekstrassel, några missförstånd och överraskande vändningar. Plus en miljöbeskrivning där vi kan känna igen oss och en tidsanda som känns rätt. Dessa senare är några av hans bästa meriter som deckarförfattare. Det enda minus jag vill ge boken är upplösningen, som blir lite för förutsägbar på slutet, även om det dröjer ganska länge innan det uppdagas.

Dennis Lehane: Gone, baby, gone (2004). Temat för denna bok är allt igenom barn som far illa, barn som utsätts för både perversa vuxnas övergrepp och ansvarslösa vuxnas vanvård och nonchalans, sådant som dödar blicken hos ett litet barn för evigt om det överlever. Dennis Lehane har en uppgift, han driver en mission för att få upp våra ögon för dessa barn. Enligt honom försvinner varje dag 2300 barn i USA, många av dem spårlöst och med all sannolikhet utsatta för de värsta tänkbara brott. Dessutom är detta en mycket spännande historia, men det känns nästan ovidkommande i sammanhanget. Att använda deckaren form för att föra fram samhällskritik är i dag snarast legio och Dennis Lehane gör det med stor skärpa och insikt, i en mycket engagerande och gripande bok.

Kjell Eriksson: Nattens grymma stjärnor (2004). Vem är det som dödar gamla ensamma bönder i Uppsalatrakten? Det är en ganska egendomlig, för att inte säga bisarr historia, som dukas upp här. Den här decakren är inte dålig, inte alls. Den står sig väl i konkurrensen med det mesta i deckargenren i dag. Men författarens tidigare böcker har betydligt mer av nerv och djup, av liv.

Juli 2004:

Arne Dahl: Dödsmässa (2004). Arne Dahls sjunde deckare om Rikskriminalens A-grupp är en invecklad berättelse om ond bråd död. Intrigen är utstuderad och en av de kvistigaste gåtorna i dagens stora deckarflod. Det är en mycket skickligt vävd historia och med historisk kunnighet men även påhittighet. En av sommarens absolut bästa deckare för hängmattan eller soffhörnet.

Håkan Nesser: Skuggorna och regnet (2004). Detta är min favoritdeckarförfattare. Den här handlar om två bröder, fosterbröder, som återses efter 30 år. Då är det ett helt liv av missförstånd, myter och märkliga föreställningar om varandra som de har att närma sig. Trots att ett mord ligger emellan dem kan de mötas igen, som de bröder de en gång var. Håkan Nesser ger oss en berättelse som växer och förmerar läsupplevelsen och som visar prov på stor klokskap och eftertanke och en särskild förståelse för den mänskliga naturen. Mycket läsvärd.

Leena Lehtolainen: Vändpunkten (2004). Två män som hittas döda ute på en och samma ö, med exakt ett års mellanrum. Är det bara en tillfällighet eller finns det ett samband? Och vad är i så fall sambandet? Har de bragts om livet eller är det olyckor? Det finns många gäckande skuggor i den här utredningen, och många sidospår. Historien kunde ha berättats på ett helt annat sätt och varit en mer rak deckargåta men jag tycker att den vinner på alla dessa utvikningar. Leena Lehtolainen skriver medryckande och underhållande och har en klar berättarförmåga.

Ann-Christin Henscher: I lögnens spår (2004). En mycket egendomlig historia rullas upp i den här deckaren. Den utspelar sig både i nutid och på 70-talet, då en flicka försvinner från sitt hem på en ö i Stockholm skärgård. Nu har hennes mor dött och hennes tre äldre bröder söker efter henne för att kunna fördela arvet. Det hade gått att göra en mycket mer intressant och fängslande deckare med den här intrigen om den stramats upp och vi läsare fått koncentrera oss på gåtan mer. Med lite mer mänskligt djup hos de olika rollfigurerna skulle boken lyfta flera steg för intrigen är intressant.

Eliot Pattison: The skull mantra (2000) och Water touching stone (2002). Detta är två deckare av en amerikansk författare men som handlar om Kina, framför allt Tibet. Huvudperson är en kines som varit polis men hamnat i fångläger i Tibet på grund av oliktänkande. De är både välskrivna och spännande men det jag tycker mest om dem för är vad författaran skriver om Tibet och förhållandena där. Böckerna har fått mig att vilja åka dit.

Karin Alvtegen: Svek (2003). Det är en riktigt skruvad och obehaglig historia som Karin Alvtegen fått ihop den här gången. Den handlar om hur till synes alldagliga händelser kan få dem som utsätts för dessa att gå utanför gränsen för ett normalt beteende. Karin Alvtegen kan konsten att skriva en berättelse som hela tiden stegras och går mot crescendo. Slutet på historien är fasansfull, inte minst för att den bygger på aningslösheten och godtroheten som de flesta av oss är utrustade med.

Februari 2004:

Jo Nesbø: Smärtans hus (2004). Så här ska en riktigt gastkramande deckare vara. Full av överraskningar. Man tror att det är slut men det är det inte för lösningen är inte alls så enkel som den kan tyckas vara vid en första granskning. Detta är egendomlig berättelse med många oförklarligheter och överraskande vändningar. Den utspelar sig i Oslo där ett självmord och ett bankrån tycks ha ett samband. Det här är en deckare med höga kvaliteter, en skickligt skriven och dramatiskt uppbyggd berättelse som aldrig riktigt släpper greppet om mig under läsningens gång. Och som även lämnar en ny tråd att fundera vidare på i slutet.

Kjell Eriksson: Nattskärran (2003). Så mycket sorg. Så mycket mänsklig smärta ryms i denna bok. Boken handlar om ungdomar som rycks bort allt för tidigt i livet, och som dödas av mänsklig hand. Den stora sorg och smärta som detta otvetydigt leder till, oavsett bakgrund och omständigheter, är kanske de allra viktigaste delarna i den här berättelsen. Det som ger berättelsen skärpa och mening, gör den förståelig och djupt mänsklig och ställer den på ett högra plan än många andra i genren. Kjell Eriksson är nu den klarast lysande stjärnan på den svenska deckarhimlen, åtminstone den del av himlen som jag kan se. Inte på grund av gåtans spänning eller dess komplicerade och intrikata lösning, utan genom sin skildring av människonaturen. Här har människors förtvivlan och sorg efter sina döda en framträdande plats, universella känslor som ställer sig över både tid och rum. Hur orkar man leva när en del av hjärtat har slitits ut?

Arnaldur Indridason: Glasbruket (2003). Isländska mord brukar vara enklare, tänker polisen Erlendur Sveinsson några gånger i den här boken när han brottas med mordet på den äldre mannen i källarlägenheten. Och enkelt är det verkligen inte, snarare ytterligt komplicerat. Något som är den här bokens styrka är lidelse och patos, en stark medkänsla med de inblandade och en humanistisk syn på livet. Dessutom är det en mycket intrigant historia och som i stora delar anknyter till det Island vi känner genom litteraturen. En mycket läsvärd bok, och en pärla i raden av nutidens många bidrag till deckarfloden.

Peter Robinson: Efter alla år av saknad (2003). Två tonårspojkar försvinner och hittas så småningom dödade. Fallen utreds av polisen Alan Banks. Detta är en andlöst spännande berättelse med flera bottnar och överraskande upplösning i båda fallen. Sin stil trogen har Peter Robinson skrivit en thriller av högsta klass, kanske den bästa av hans hittills publicerade. Han är en skicklig berättare och i återblickarna till 60-talet finns en stark och sann tidskänsla, som bidrar till bokens värde.

Åke Smedberg: Den mörka floden (2003). Besinningslöst grovt våld är det som är utmärkande för denna deckare. Våldet får dock aldrig huvudrollen utan allt kretsar kring en vag och undanglidande man, troligen psykiskt sjuk. Men flera frågor kring mannen och vad som egentligen hänt är fortfarande obesvarade vid bokens slut. När jag läser den här deckaren funderar jag också på Åke Smedbergs budskap med sin berättelse. Att använda sig av deckarens form för samhällskritik är ett känt grepp och utifrån det perspektivet kan man läsa boken som en känga mot dagens psykvård och socialtjänst. Men lite diffust känns det. Dock råder ingen brist på spänning i berättelsen.