Ingrid Kaijser: Kvinnliga sjömän – finns dom? (2005) Sjöhistoriska Museet
Boken berättar om kvinnors arbete och livsvillkor i den svenska handelsflottan
Sjömän är inte bara män, kvinnor jobbar också till sjöss. Sedan 50-talet har kvinnor i större antal sökt sig till jobb i den svenska handelsflottan, först som kockor, mässuppassare och telegrafister och sedan både på däck och i maskin. Men fortfarande är kvinnor till sjöss avvikare, eftersom antalet vida understiger männen.
Om dessa kvinnor berättar etnologen Ingrid Kaijser på Sjöhistoriska Museet i sin bok Kvinnliga sjömän – finns dom?. Den skildrar en grupp som annars knappast syns, varken i litteraturen eller i den historiska forskningen.
78 kvinnor, huvudsakligen från 30- till 80-talister, har berättat om sina liv till sjöss för författaren. Detta är ett oerhört rikt livsmaterial som använts.
I boken kan vi läsa både om hur kvinnor till sjöss med familj i land hanterar sin situation, hur kvinnor bemötts av manliga arbetskamrater, om identitetsskapande och vad livet till sjöss gett i livserfarenhet. I början av boken ger Ingrid Kaijser en introduktion om yrkeslivet till sjöss, och om kvinnor som väljer traditionellt manliga yrken.
De 58 kvinnornas berättelser är anonyma och vi möter dem inte som enskilda personer, vilket hade varit ett plus. Men då kanske flera informanter inte medverkat, eftersom det handlar om högst personliga erfarenheter som de delar med sig av. Det är roligt att läsa boken för Ingrid Kaijser lyckas verkligen ge liv åt dessa anonyma röster.
Villkoren för livet till sjöss är i stort desamma, oavsett kön. Det handlar om att anpassa sig till en liten grupp människor med en tydlig hierarki och där vars och ens personlighet blir mer markant än i människosvallet i land. Man både bor tillsammans med och lever ihop med sina arbetskamrater. Med andra ord en mycket speciell situation.
En kvinna skriver så här i boken: ”På en båt är alla instängda, det är som en tryckkokare, man lever så nära, ofta är jobbet hårt.” Kvinnorna berättar om både sexuella inviter och trakasserier, men också om kamratskap på lika villkor.
I början av 70-talet hade fartygstelegrafist blivit ett i huvudsak kvinnoyrke. Telegrafisten hade en mellanställning och var ensam i sitt skrå. Hon skötte all kommunikation mellan fartyg och land men också personaladministrationen och annat pappersarbete, och fick ofta en roll som kurator ombord, en nog så viktig roll.
Så småningom valde också kvinnor att arbete på däck och i maskin, men en del män ombord tyckte att kvinnor inte hörde till fartygslivet utan skulle hålla sig på landbacken, medan andra uppmuntrade kvinnorna.
Kvinnorna i boken berättar både om jobbet och om fritiden. En matros, som har ett hårt och slitigt jobb, berättar att det viktigaste var att vara på hugget, inte att kunna allt. En styrman berättar så här: ”Jag älskade ju att stå på bryggan och köra båt, det är kul att fatta beslut när det kör ihop sig och styra och ställa” medan en annan beskriver arbetet som ”ett helvete”.
En kvinna som arbetade som förstemaskinist beskriver sitt jobb med glädje: ”När lördagseftermiddagen kom och vi hade gjort rent överallt, och vi hade kanske löst en massa maskinproblem under veckan och så hörde man maskinen, dunk, dunk, dunk ... allting går som det ska... Detta var en enorm upplevelse, alltså. Den tillfredsställelsen unnar jag många kvinnor.”
©Eva Johansson
Bilder från boken
Texten är publicerad i Västerviks-Tidningen 2006-04-15
Tillbaka till boksidan
Kvinna som styrman. Hon är styrman på ett fartyg i den svenska handelsflottan och en av de många kvinnor som arbetar till sjöss, i en tidigare helt manlig värld.
Riktigt skitjobb. Det dröjde länge innan kvinnor accepterades på lika villkor ombord på de svenska fartygen. Att göra rent donkeypannan är ett riktigt skitjobb i maskin, men måste göras.
Boken om kvinnor till sjöss. Ingrid Kaijser har samlat kvinnliga sjömäns berättelser om arbete och fritid ombord på svenska handelsfartyg.