Tillbaka till startsidan
Boken Näckrosträdet
Läs Elsie Johanssons dikter!
Om Anneli Jordahls bok om Elsie Johansson
min favoritförfattare
(utdrag ur mina bokrecensioner i Västerviks-Tidningen)
Glasfåglarna (1996)
Vilken underbar berättelse! Elsie Johansson nya roman är en bok som man bara inte vill ska ta slut. Det är en historia fylld av kärlek och ömhet och mänskligt liv, lidande och sorg.
Hon berättar om ett fattig-Sverige som vi i dag nästan glömt bort, och framför allt lämnat bakom oss för ett nytt. Hon skriver om landsbygdens folk, om arbetarna som inte ingick i den stora massan i städernas fabriker.
Berättelsens jag är Nancy, tretton år och yngsta barnet, dotter till TåPelle, torpare och sågverksarbetare. Morsan, Frida, går på dagsverken hos bönderna ibland, när det finns.
Det är slutet av 30-talet i Sverige och oron ute i världen närmar sig.
Nancy har fem syskon. Betty är fyra år äldre, får barn och gifter sig tidigt. Tvillingarna Lennart och Börje lever sitt eget liv i stan. Tore, TåPelles första barn med första frun, som är död, är bortadopterad till en släkting i Australien.
Men Dora, mammas äldsta flicka och 22 år, hon bor i Stockholm och kommer ibland hem till torpet och hälsar på, i sin vita dräkt. Frida hade med henne när hon gifte sig med änklingen TåPelle för länge sedan.
För Nancy är det Dora som är viktigast. Hon är storasystern som tog hand om Nancy när hon var liten, hon bryr sig och hon hjälper henne när det behövs. De skriver till varandra när Dora är i Stockholm.
Nancy älskar Dora lika mycket som hon älskar sina föräldrar. Men kärleken ger henne sorg.
Nancy är snart på väg in i sitt femtonde år och har gått sitt sista år i skolan. Då dör Dora efter en misslyckad abort. När begravningen är över släpper fördämningarna. Frida ligger utslagen i kökssoffan en vecka. TåPelle går ut och bränner ner uthuset. Men "livet fick gå vidare fast fåran var smal."
När Nancy konfirmeras bär hon den döda Doras vita dräkt. Och Dora bär hon inom sig.
Mosippan (1999)
Nancy har blivit sexton år och det är första krigsåret 1939. Byn avfolkas på manfolk, de som är dugliga tas ut i beredskapen. Men TåPelle, Nancys pappa, är för gammal och dessutom opasslig i foten.
Nancy och hennes mamma Frida bevistar handlarns nyårskalas den första kalla krigsvintern och som en följd av det blir Nancy erbjuden jobb på postkontoret i byn. Nancy gläds åt sitt arbete, och pengarna hon plötsligt tjänar alldeles själv.
Här närs också hennes drömmar om kärleken och en ljusnande framtid även om hon har svårt att finna sig tillrätta i sin kropp. Morsan klär henne fin i hemsydda klänningar och ingen ska kunna se utanpå att TåPelles är av fattigt folk.
På posten en försommardag träffar hon Lars, studenten som är på besök hos Burvalls. De börjar träffas och hon blir kär, med pirrande känsla i kroppen, bultande hjärta, nykysst och hungrig. Men en dag försvinner han från byn och Nancy får bara ett vykort från Åre som förklaring så småningom. Saknaden är total, hon är övergiven med krossat hjärta.
Elsie Johanssons berättarförmåga är en skattkista med guld och ädla stenar som hon öppnar för oss.
Det är 30- och 40-talets fattigdom hon berättar om, som så många av oss är sprungna ur men som folkhemmet bjudit på en klassresa. Visst har de mat för dagen, för Frida är duktig på att vända till det. Och hon håller rent fast det är trångt, men några pengar till nöjen, det finns det inte. En nyköpt kaffeservis, när Nancy äntligen får sin första egna lön, blir till en högtid när den överlämnas.
Mosippan är en mycket inkännande berättelse om tonårstiden, med ett självklart socialt engagemng. Hon har en distans till sin huvudperson, Nancy, samtidigt som hon kryper under skinnet på henne och ger oss en alldeles unik person att fascineras av.
Boken slutar i december 1941, när TåPelle dör i en hjärtattack, i förtid.
Nancy (2001)
TåPelles Nancy har hunnit bli nästan vuxen. Efter pappans död är det bara Nancy och hennes mamma Frida kvar i stugan i Dalängen. Det är krigsvintern 1942, sträng kyla och mycket snöskottning. Så när tillfället yppar sig för mamma och Nancy att flytta in till stan, till Uppsala, bestäms det så. "Då slipper vi snöskottningen" säger Frida.
Men Nancy våndas. Fast inte skulle hon säga det. Och hon förstår hur mamma vill ha det, att hon vill få det lite bättre.
Nancy når allt större självkännedom och mognad. Hon ser sin egen roll, sin plats i tillvaron: "Jag är TåPelles Nancy, och folk får tro vad de vill och rentav kalla det inbillning för att de inte bättre begriper, men sanningen är att man blir präglad från begynnelsen av att veta att man hör till de sämst ställda och minst hållna i en så här liten by, underlägsenheten blir som ingrodd i huden på en, det hjälps inte det."
De börjar ett nytt liv i Uppsala. Nancy hoppas där få utlopp för sin studielust, kunna läsa färdigt och tentera till realexamen. Men när hon ser skolan, de akademiska lärarna och får en försmak av den världen, då går det inte. För där kan hon aldrig passa in, aldrig förödmjuka sig och tro sig vara jämlik med de lärda. I stället ägnar hon sig allt mer åt arbete.
Men revanschen kommer. I slutet får vi följa henne på väg mot preparandkursen i Malmö. Då är det en vuxen 19-åring som lämnar oss, klokare och mer erfaren än många jämnåriga.
Elsie Johansson har skrivit avslutningen på en lysande och socialt engagerad romantrilogi, en berättelse som berikar vår kultur och ger oss en helt egen syn på det fattigliv som levdes bara en eller två generationer tillbaka i Sverige.
©EVA JOHANSSON
Tillbaka till startsidan
Tillbaka till boktips
Foto: © Anders Steiner
Man skulle kunna tro att trilogin om Nancy handlar om Elsie Johansson själv, men riktigt så enkelt är det inte. Hon är nästan tio år yngre än sin Nancy i böckerna som är i slutet av tonåren under krigsåren.
Mycket har hon dock gemensamt med Nancy: uppväxten i en stuga i kanten av åsen i Vendels socken på Upplands landsbygd, arbetet på posten och skrivarbehovet. Men för henne kom äktenskap och barn emellan innan hon kunde ägna sig åt att skriva.
Hon har ingen akademisk bildning och växte upp i en arbetarfamilj. Liksom Nancys pappa var också Elsie Johanssons pappa sågverksarbetare.
- Nancy är en person som står väldigt nära mig. Miljön är min egen barndom, men alla händelser är inte självupplevda, berättade Elsie Johansson när jag hösten 1998 träffade henne på bibliotekets poesidag och fick tillfälle att göra en intervju.
Är det inte svårt att skriva om sig själv, att vara självutlämnande?
- När jag fann Nancy som person blev jag befriad. Hon vågar berätta om, sätta ord på det som jag själv inte vågade. Till exempel den unga kvinnan sexualitet och kropp, det som man inte talade om då.
För Elsie Johansson dröjde det tills hon var 48 år innan hennes första bok publicerades, diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon. I år, 2001, fyller hon 70 år och under årens lopp har hon skrivit både dikte, böcker för ungdomar och vuxenromaner.
Hon är en arbetarförfattare, och ser sig själv som en sådan. Men hon skiljer sig från den gängse författaren i den här genren.
- Jag skriver ut ett kvinnligt perspektiv. Jag är inte agitatorisk i det jag skriver, där är en skillnad. Nancy lever livet och hon ser livet och berättar om det.
I hennes böcker finns också en tydlig och uppriktig kärlek till hemmet, föräldrarna och syskonen. Ett hem som uppenbarligen gav henne en stark trygghet trots materiell fattigdom.
Stugan därhemma är rummet för hennes diktande, den miljö där hon oftast befinner sig i sitt skrivande, och där hon placerar sina bokmänniskor.
Skrivandet kom i andra hand under de många yrkesåren.
- Ja, det är inte så lätt att bryta sig ur och gå sin egen väg.
Hon har en ödmjuk inställning till sitt författarskap:
- Det är inte fråga om att bygga katedraler. Jag har använt dikten som ett sätt att bearbeta upplevelser i livet.
Redan i barndomen skrev hon, till föräldrarnas stolthet. I dag är hon pensionär men skriver fortfarande.
- Skriva, det slutar jag inte med.
Att sätta igång med en ny bok är inte så lätt.
- När människorna i berättelsen har vaknat till liv inom mig, då sätter jag igång. När jag väl har börjat, då skriver jag från morgon till kväll, tills jag är klar. Då arbetar jag oerhört intensivt.
Hennes böcker har gett henne stor uppmärksamhet, framför allt de tre senaste.
- Jo, jag märker att jag blir verkligen respekterad nu. På sätt och vis har jag väl alltid varit det, men nu får jag respekt även från det litterära etablissemanget.
©EVA JOHANSSON (2001)