Raggarnas historia i bokform
Sten Berglind: Raggare (2005) Max Ström bokförlag |
||||||||||||
1959 är en sommar att minnas i Västervik. Inte bara för den stora branden utan också för inspelningen av filmen ”Susanne”. Genom den ville filmaren och läkaren Kit Colfach visa hur det går när man kör vårdslöst, med för hög fart och alkohol i kroppen. Han uppnådde också denna effekt sedan filmen haft premiär, den 18 mars året efter, på Palladium i Västervik och sedan runt om i landet. Biobesökarna chockades av de realistiska olycksbilderna och en del till och med svimmade i biosalongen. Filmen handlar om raggare och i filmen spelar många av dem sig själva. Då var raggare ett relativt nytt fenomen, en snabbt växande ungdomsgrupp som sågs som ett problem av samhället. De var rebeller på väg, ungdom på glid, svåra att tygla och upproriska mot etablissemanget. De skapade rubriker omkring sig och framställdes ofta som värre än de var, men ibland också som betydligt mildare. Om den här sammansatta bilden av raggare skriver journalisten Sten Berglind i sin nya bok ”Raggare”. Han var själv raggare vid den här tiden för ungefär 45 år sedan, i Västerås. Här berättar han både egna minnen och om hur raggarna sågs av omgivningen. Till exempel i filmer. Ett par av bokens kapitel handlar om Kit Colfach och hans kamp för färre olyckor i trafiken. Det började redan 1955 med filmen ”Blindbock”, med en motorcyklist i huvudrollen. Fem år senare var det raggarna som var i fokus. I filmen är det Susanne Ulfsäter från Västervik och Arnold Stackelberg från Stensnäs som spelar ett par. Susanne är den fina flickan som blir ihop med raggaren Olle. Efter en svår trafikolycka förändras deras liv drastiskt. Hennes skador är svåra och leder till en personlighetsförändring. I dag är ”Susanne” en kultfilm konstaterar Sten Berglind. Han tar i boken ett samlat grepp om fenomenet raggare. Till exempel reder han ut vad ordet kommer ifrån och hur det använts under historiens lopp, innan det blev synonymt med motorburen arbetarungdom. De samlades i gäng och organiserade sig i klubbar. En av de mer namnkunniga var The Road Devils. Ett bråk på stan en söndag i april blev upptakten till den långa heta sommaren 1959, med raggarna som rubrikstoff i många tidningar efter slagsmål och upplopp runt om i landet. Raggarna är i grunden ett sent 50-talsfenomen. När 50-talet så småningom tog slut 1964 och den moderna tiden med popkultur och nya vindar tog över 1965 gled raggarna in i Svenssonlivet. Det som gör den här boken så intressant är att Sten Berglind berättar om en kanske inte glömd men i dag sällan beskriven samhällsgrupp, viktig och omtalad på sin tid. Dagens raggare (jodå, de finns) är inte alls desamma som gårdagens även om en och annan har kvar sin gamla amerikanare och tar fram den då och då för att glida omkring i. I dag handlar det mer om bilarna och musiken men på 50- och 60-talet var det en hel ungdomskultur som raggarna stod för. Massor av bilder, både egna och andras, ger boken extra poäng. Riktiga nostalgipoäng. ©Eva Johansson Bilder från boken
|
Tillbaka till startsidan |
|||||||||||
Filmen ”Susanne” från 1959, med Västerviksungdomarna Susanne Ulfsäter och Arnold Stackelberg i huvudrollerna, chockade publiken med sina realistiska bilder från en trafikolycka och från operationsbordet efteråt. I dag är den en kultfilm om raggare. | Kit Kolfach står myndig och sammanbiten vid operationsbordet på sjukhuset i Västervik 1955. Då hade han gjort sin första film om ungdomars framfart i trafiken och hur förödande den kunde bli. | |||||||||||
De var rebeller, arbetarungdomarna som blev raggare på 50-talet. Det här är Bosse Gamen, Pilen och Henry, som var ledare för The Road Devils, en omtalad raggarklubb för 45 år sedan. Bilen är en Hudson -51:a. | Författaren Sten Berglind har kvar sin raggarbil, Ford Thunderbird från 1960. | |||||||||||