De unga och kavata verkar klara singellivet bättre. De verkar också ha många fler möjligheter och tillfällen att träffa någon. Men hur gör de som är äldre?
De medelålders kvinnorna som uppfostrats till att vänta på den rätte, att bara bjuda upp när det är damernas, att se glad och trevlig ut fast hjärtat gråter och ilskan pyr, att inte ta för sig utan vara nöjd med det man får.
Och männen med begynnade grått vid tinningarna men ännu i full fart på joggingrundan som tror, efter 15-20 år i äktenskapets dvala men nu lösa och lediga igen, att det bara är att gå på som i den glada ungdomen under 60- och 70-talets lössläppthet då det bara var frågan om hemma hos vem men aldrig om.

En lektion i allt detta, det får man på en danskväll till dansbandsmusik. Både kvinnor och män kommer i par eller flera tillsammans, spanar och pratar, på samma gång sökande och nonchalanta.
"Kom och se mig! Men tror inte att jag är här för att ingen annan vill ha mig."
Det är en patetisk köttmarknad, med allt mer ångande desperation allt eftersom kvällen går. Och det är en förnedrande marknad där ensamma kvinnor ses som ett lättfångat byte för ensamma män som tror sig tvungna att leva upp till machomyten.

Det lär vara så att andragångsäktenskapet ofta startas på jobbet. Då har man chansen att lära känna varandra väl först. Men hur går det för alla kvinnor i vården? Och männen på byggen och tung industri? Alla som har ensamarbeten? Och de som jobbar på små arbetsplatser där alla de andra lever i lycklig tvåsamhet med villa och barn?
Det känns tragiskt att se så många ensamma själar en danskväll, så mycket längtan och spruckna förhoppningar.
EVA JOHANSSON juni 1997