- Jag kan inte flytta hit nu. Det vet du.
- Jag vet att du är rädd för att mista barnen. Men måste det bli så då? Är det så självklart?
- Jag är säker på att ingen av dem skulle flytta med mig. Visserligen älskar de att vara på Gotland hela somrarna men att flytta ut på landet från Göteborg för gott, det tror jag inte de skulle välja. Och definitivt inte när de har sin mamma kvar i Göteborg.
- Men det vet du ju inte. Du har ju inte frågat.
- Linda kanske skulle vara med på det först, men jag tror hon skulle ångra sig sedan. Flytta från kompisarna och skolan, allt de är vana vid. Nej det tror jag inte. Jonas skulle definitivt inte komma med, han har ju sin tjej i klassen.
- Men å andra sidan, om du har en lägenhet kvar i Göteborg och är där på helgerna och här i veckorna. Då kan de ju vara hos dig.
- Säkert inte. Deras mamma skulle inte släppa iväg dem varje helg. Jag känner henne. Det skulle hon aldrig gå med på.
- Bestämmer de inte själva då? De är ju nästan vuxna, 16 och 17.
- Ja, snart flyttar de ju hemifrån i alla fall. Då blir det mycket lättare.
- Det är ju minst tre år till. Tre år! Ska vi ha det så här i tre år? Träffas ibland bara, några gånger i månaden. Du, vi blir ju bara äldre. Jag vill inte vänta i tre år.
- Men det är ju likadant för dig. Du kan ju inte heller flytta.
- Nej, det klart. Skulle jag flytta härifrån skulle jag ju tvinga mina barn att välja, då måste de ju bo bara hos en av oss. Jag skulle aldrig stå ut om de skulle välja sin pappa och inte följa med mig. Fast å andra sidan skulle de kanske flytta med mig om jag flyttade till Göteborg. Fast det skulle inte han acceptera. Men det är inte aktuellt, jag har ju mitt jobb här. Byta jobb går inte om man är kvinna och över 40.
- Där ser du, det finns inget sätt att lösa det här. Men du visste ju hur det var redan när vi träffades. Jag har inte lurat dig, jag har aldrig ljugit för dig.
Hon suckade. Det var sant. Hon reste sig upp från hans arm, vred runt och lade sig på magen, stöttade sig på armbågarna, tittade på honom och vände sedan bort blicken igen.
- Det klart jag vet. Jag vet. Men jag trodde inte att det alltid skulle vara så. Det är ju ett halvår sedan nu.
- Du, jag har aldrig sagt att jag skulle göra något åt det. Det här har vi pratat om så många gånger.
- Jovisst. Men jag kunde ju inte tro att det skulle vara så här hela tiden, jag trodde ju att du skulle ändra dig om vi fortsatte att hålla ihop.
- Varför trodde du det? Det har jag aldrig påstått, tvärtom.
- Men livet är väl inte statiskt, man utvecklas och förändras väl när det händer saker i livet. Vi är ju inte samma människor nu som då när vi träffades, nu har vi ju nya erfarenheter och nya upplevelser. Och det påverkar ju oss. Åtminstone mig. Betyder det ingenting för dig att vi har träffats, du och jag? Du säger att du älskar mig men det verkar inte betyda något för dig.
- Det klart det gör. Men det betyder ju inte att jag kan ändra på hela mitt liv även om jag vill.
Hon strök honom över bröstet med handen, smekte hans bröstkorg och mage. Så stannade hon upp:
- Det låter som om du tror att du inte har något eget val, du bara låter andra styra ditt liv. Vet du vad du själv vill?
- Ja, jag vet minsann vad jag helst vill. Det är att vara med dig. Men jag kan inte offra barnen för det.
- Varför måste det vara ett offer? Det tror inte jag på. Jag tror i stället att du inte vågar, och att du egentligen inte vill ha någon förändring.
Han satte sig upp och föste undan henne.
- Jag tycker du är orättvis! Det är minsann inte så lätt för mig, det vet du.
- Visst. Men det går ändå inte att fortsätta så här. Vi går bara runt hela tiden, det händer ju ingenting. Efter ett halvår borde du väl kunna gå till handling. Men det är hela tiden "å ena sidan, å andra sidan". Du kommer ju ingenvart. Och inte jag heller. Jag går bara här och väntar på att det ska hända något.
- Jag vill ha allt. Jag vill ha dig. Och jag vill inte mista mina barn.
- Men du kan inte få allt, Bosse. Jag vill inte fortsätta träffa dig om vi ska ha det så här.
- Vill du verkligen inte träffa mig mer?
Nu hade hon också satt sig upp i sängen. Hon såg honom i ögonen, tog hans händer i sina.
- Fattar du ingenting? Jag vill att du tar ansvar för ditt liv, gör dina egna val och inte bara låter andra styra.
- Men jag kan inte flytta hit nu, det måste vänta några år.
Hon släppte hans händer, vände sig om med ryggen mot honom, böjde sig ner för att plocka upp tröjan från golvet.
- Okej, då får du väl vänta med det. Hör av dig igen när barnen har flyttat hemifrån. Jag lovar inte att vänta på dig.
- Varför är du så arg? Ska du ha mens?
- Du är fan i mig inte klok, Bosse! Det är lika bra du åker nu.

© Eva Johansson, januari 2000