De sista åren ville jag inte kännas vid min kropp. Stannade aldrig upp vid spegeln, annat än i bylsiga kläder. Varje morgon när jag vaknade tänkte jag på vad jag skulle få äta under dagen eller vad jag skulle vara tvungen att avstå ifrån.

Så kan man inte leva.

I april 1994 bestämde jag mig för att göra något radikalt. Då vägde jag över 80 kilo. Jag såg en annons i Västerviks-Tidningen om en studiecirkel, som jag tror hette "Bestäm din vikt själv". Den gavs av landstingets Folkhälsoråd i samarbete med Vuxenskolan. Jag åkte dit första kvällen. Det var då jag började ett nytt liv.

Tack Marianne Ekelid och Britt-Marie Törngren, som ledde studiecirkeln!

Tillsammans med ett tjugotal andra överviktiga kvinnor och ett par män lyckades jag gå ner i vikt. 20 kilo. Från drygt 80 (sista tiden vägde jag mig inte) till 62. När jag nått så långt, i slutet av sommaren 1994 gick jag och köpte mig nya jeans. I storlek 38. Jag tyckte att det var så fantastiskt att jag köpte två par likadana.

Det jag lärde mig var tre viktiga saker:

1. drick vatten,
2. ät mer fibrer och mindre fett,
3. motionera.

Det första jag gjorde var att sluta ta smör på mackan. Det har jag ännu inte återupptagit.

Vi vägde in oss varje måndagkväll, skrev upp vikten och gjorde en viktkurva. Den gick hela tiden neråt. Ett halvt kilo i veckan ungefär.

Vi fick skriva matlistor, skriva ner allt vi stoppade i oss under en dag, och varför vi åt. Om det var på grund av hunger eller på grund av sug efter mat. Det var effektivt, för när det kom på papper så fanns det där, svart på vitt. Inga undanflykter. Inget "om ingen ser mig räknas det inte".

Jag började också motionera regelbundet. Det hade jag inte gjort på tio år då. Jag började springa, ett tag så ofta att jag fick en knäledsinflammation. Sedan lugnade jag ner mig lite men har fortsatt med någon form av regelbunden träning och motion. De första åren sprang jag. Sedan började jag på aereobic, vilket var väldigt bra. Ett tag tränade jag jiujitsu men det var inte lika bra. Jag klarade inte ut det mentalt, att slå på och anfalla en annan människa, även om det var på låtsas. Sedan tränade jag på gym en gång i veckan. Nu går jag till jobbet varje dag, och tar en rejäl promenad på lunchen. Jag köpte en stegräknare för ett tag sedan. Minst 12 000 steg ska jag gå varje dag, har jag bestämt.

I dag har jag gått upp alldeles för mycket av det jag lyckades bli av med 1994. Nu ligger jag nog oftast runt 75, vilket känns för mycket. Men det ger mig inte ångest längre. Stannar jag där får det bli så.