En gång för länge sedan på det glada 70-talet, skulle jag bjuda kompisgänget på en god middag en helgdagskväll. På den tiden var chili con carne den vanliga bjudrätten, tacos var inte uppfunnet än och piffiga kyckling- och fiskrätter höll vi inte på med då.
Jag hade stått i köket en stor del av eftermiddagen, rört i grytan, kryddat och smakat av. Strax innan gästerna skulle komma sa sambon: ”ska vi ta ett glas vin innan de kommer?”. Javisst tyckte jag och skulle ta fram vinflaskorna från skafferiet. Det var bara det att jag totalt hade glömt bort att köpa vin.
På det glada 70-talet skulle det bara vara rödtjut när det var middag för vuxna. Pinsamt värre var det att ha glömt köpa ut. Vi hade några flaskor lättöl i kylen och de gick ju åt, liksom punschen till efterrätten. Men det var ju inte så det var tänkt. 

Så där kan det bli om man är tankspridd. Vi är många som är tankspridda. Som glömmer plånboken på biltaket, mobilen hemma, glömmer lämna barnen på dagis, glömmer... ja jag minns inte vad.
Tankspriddheten är ingenting som kommit med åren utan något som jag alltid levt med. Kanske har det förvärrats lite på senare år.
Jag har gått till jobbet när jag varit ledig. Flera gånger har jag glömt vart jag varit på väg i bilen och med automatik hamnat på Fågelbärets parkering för det är dit jag kört flera hundratals gånger för att hämta och lämna barn. Många gånger har jag fått ringa till min mobiltelefon för att hitta den med hjälp av signalen.
För ett par år sedan glömde jag en tandläkartid, och det var både pinigt och pinsamt. Så jag är så tacksam för sms-påminnelsen jag numera får från folktandvården dagen innan jag ska dit.

Det är inte alls länge sedan jag gick in i fel hus när jag kom hem efter jobbet. Jag var en bra bit på väg uppför trappan innan jag insåg att ytterdörrarna till lägenheterna inte målats om under dagen utan att jag befann mig i fel fastighet.
Några gånger har jag blivit riktigt rädd, när jag glömt farliga saker. Som den gången jag glömde släcka de levande adventsljusen när jag åkte hemifrån (grannen som hade nyckel såg genom köksfönstret och gick in och släckte, tack och lov!) och när jag glömde en spisplatta på hos mina första svärföräldrar. Plattan gick sönder innan proppen gick. Mycket pinsamt.
Däremot glömmer jag inte så lätt sådant som bygger på siffror, till exempel gamla telefonnummer jag inte längre har bruk för, datum för triviala eller historiska händelser, eller gamla pojkvänners födelsedagar, fast det är över 30 år sedan vi sågs.

Jag är mycket medveten om min tankspriddhet så jag har tagit för vana att skriva upp sådant som är viktigt att komma ihåg, till exempel i jobbet här på VT. Men ibland glömmer jag ändå, framför allt vad folk heter.
Tyvärr kan jag lätt glömma vad jag kommit överens om. När jag sedan får en fråga om jag hunnit med vad det nu var eller vad den eller den sagt som jag skulle ringa till då blir jag ibland som ett levande frågetecken innan jag inser att jag åter igen glömt något...
Visst kan man träna upp sitt minne, genom nötning. Öva och öva på att komma ihåg sådant som är viktigt och ha fasta rutiner i vardagslivet. Kolla almanackan varje dag. Det går.

Det finns många fler än jag som är tankspridda och nu finns också en förening för oss alla och en bok om oss. Johan Rapp har skrivit ”Handbok för tankspridda” och han har kommit ihåg att ge ut den också.
Han skriver om alla möjliga glömskor, både egna och andras och det är igenkännande och fnissig läsning. Han berättar också om skälet till att vi tankspridda är tankspridda: det beror nämligen på att vi har så mycket spridda tankar i huvudet hela tiden och har svårt att koncentrera oss på en sak länge för snart dyker det upp en ny intressant tanke och den gamla är glömd. Precis så är det.
Han skriver också om hur alla ni andra bör bete er för att leva med oss tankspridda och inte försöka göra om oss, för det går inte. Ha i stället stort tålamod med oss och visa att vi duger ändå. Ha överseende med borttappade nycklar, mjölkpaket som ställts i skafferiet och glömda födelsedagar. Då kan livet tillsammans med den tankspridde bli riktigt fint.

©Eva Johansson 2004