Det var så enkelt förr. Då, på stenåldern, när jag var tonåring. Då var det först Elvis eller Tommy Steale, sedan Beatles och Rolling Stones. Alla trallade på Tji lavs jo jä jä. Och vi lockades av rebellernas rop i Get off of my cloud och I dont't get no satisfaction och kände oss tuffa och hårda och nästan ett med världen därute.
Det var enkelt. Alla kunde vissa låtar, alla visste vad som låg på Tio i topp, och alla (nästan) köpte samma Lp-skivor eller singlar, för 27 respektive sju kronor styck.

I dag finns det en oändlig uppsjö av musik. De gamla står sig fortfarande.  Inte har Beatles storhet förbleknat än. Rolling Stones, Pink Floyd Jimmy Hendrix, alla har de sin publik kvar. Och nya lyssnare.
I går var det självklart för mig vilken grupp som gjorde vilken musik. I dag är det mer enskilda låtar som fastnar i mitt sinne. Kanske är det en utökat selektering jag fått med åren, att bara bry mig om det som jag verkligen känner för.
I dag kan jag stanna upp i städningen eller matlagningen när jag plötsligt hör en viss låt från tonårssönernas rum. Som regel har jag ingen aning vilken grupp och vilken låt det är, jag bara hör att det här låter så himla bra för mig.

En sådan upplevelse hade jag någon gång förra året, när jag hörde Old in just one day med Broder Daniel. Vilken röst! Vilka ljud! Ett sant uttryck för melankoli, och som tilltalar mitt hjärta, den muskel där känslorna koncentreras. Jag bad att få låna sonens cd och fastnade sedan också för andra låtar. Mest gillar jag Dream my days away och I'll be gone.
En annan sådan låt är Sonic Youths låt Little trouble girl, med sångarens släpiga röst, nästan pratiga ord. Den går rakt in i magen och uppfyller mig. Hon (eller är det en han?) sjunger om den nära relationen, nästan ropar av längtan.

Övriga låtar av Sonic Youth, både på cd:n Washing Machine och Dirty, tilltalar mig inte särskilt mycket. Men just den här, den sitter kvar.
Jag vet ingenting om varken broder Daniel eller Sonic Youth, vilka de är, var de kommer ifrån och vart de är på väg. Det är bara just de här ögonblicken av musik som är viktiga.
Får en medelålders morsa gilla Sonic Youth och Broder Daniel?
Jo, jag tror det. Om inte gör jag det ändå.

Två låtar jag har haft med mig hela livet, åtminstone sedan tonåren, är Angie av Rolling Stones och When a man loves a woman med Percy Sledge.  Jag tror att alla 40- och 50-talister vet precis vad jag menar. Det är speciella låtar, som står utanför den egna genren.
Angie har jag ett speciellt romantiskt minne av, från 1974, väl fördolt.
Percy Sledge hade jag aldrig haft en aning om vem det är om jag inte hört just den här låten. Och jag har heller ingen aning om vad han gjort i övrigt.

@EVA JOHANSSON 2001