Åter till Reportage

På Stora torget samlas de, utanför Rådhuset. Till slut finns här närmare tvåtusen människor. Nästan samtliga arbetare i stan, både män och kvinnor, har anslutit sig till demonstrationen på torget, där Röde Frans fått en låda att stå på för att synas och kunna göra sig hörd.
Hans förslag får bifall. Liksom förslaget om att hålla ett möte i lokalen på Augustenburg på eftermiddagen.
Folkmassan skingras och sprids i grupper på stan. Några tar för sig i butikerna men det blir aldrig polissak av detta.
Mötet på Augustenburg börjar klockan fyra och lokalen är till trängsel fylld, alla får inte plats. En kommitté tillsätts, med Frans Gustafsson som ordförande.
Mötet enas om att kräva gratis mark till potatisodling åt arbetarfamiljerna, att ett soppkök ska inrättas och att mer potatis ska köpas in till understödsnämnden att fördelas bland den behövande befolkningen.

I Vesterviks Veckoblad, VT:s föregångare, kan vi läsa om vad som händer. Tidningen kommer ut på eftermiddagen och på måndagen den 16 april skriver man: "Då tidningen presslägges hade folkmassorna samlat sig vid Stortorget, där tal höllos. Arbetet vid de flesta fabrikerna måste på e.m. inställas."
Veckobladet kommer ut varannan dag. Onsdagen den 18 april finns en artikel på två spalt på sidan tre i tidningen, om demonstrationerna på måndagen: "Det var tydligtvis stark jäsning som rådde bland arbetareleden då de tågade fram genom gatorna till ett antal av cirka 1500 personer."
"I oordnade hopar rörde sig demonstranterna fram och tillbaka i gatorna. Äfven om upphetsningen i vissa fall gaf upphof till en smula hotfulla åtbörder och plumpa tillmälen, så aflopp dock det hela utan excesser." Två dagar senare skrivs om förståelse och samförstånd, och om stadsfullmäktiges möte där man går med på arbetarkommitténs krav.

"Vi arbetare svalt och for illa då. Det är nog ingen som kan förstå nu hur det var då. Vi behövde mat för att äta oss mätta och en lön att leva på. Det krävde vi också. "
Så sa Gustav Andersson när han vid 94 års ålder 1987 berättade om hungerupproret i Västervik 70 år tidigare. Han var en av dem som gick i spetsen för de svältande arbetarna, som ordförande i Fabriks- och grovarbetareförbundets avdelning påTändsticksfabriken. Röde Frans var anställd på Slip, en av de närmare 1800 industriarbetarna i Västervik. Han var syndikalist, som hade ett starkt fäste här då.
" Frans Gustafsson var ingen märkvärdig man, en arbetare som vi andra," mindes Gustav Andersson.

I augusti samma år blossade upproret upp igen. Återigen var mjölet undermåligt.
Arbetarna samlades i nya demonstrationer den andra augusti. De tågade till brödbyrån och snart var de demonstrerande skarorna åter uppe i närmare tvåtusen personer.
De strejkande blev då lockoutade av sina arbetsgivare och kampen hårdnade. Först efter fyra dagar var arbetet igång igen.
Hungerdemonstrationerna i april 1917 var upptakten till ett hungeruppror i stora delar av Sverige.


Detta hände före hungerupproret 1917

Första världskriget pågick ute i Europa. Importen av livsmedel hade försämrats i takt med krigets utveckling och handelsblockad.
Levnadskostnaderna steg under krigsåren men lönerna hängde inte med. Många svalt för att de inte hade råd att köpa mat medan grosshandlare och bönder skodde sig på livsmedelsbristen.
Bristen på livsmedel var stor, främst på bröd, och ransonering infördes 1916. Fördelningen av mat och ransoneringskort sköttes av en livsmedelsnämnd, en brödbyrå och en spannmålsbyrå. Men de misskötte detta, enligt folkets mening.
Lördagen den 14 april hade flera av stadens arbetare lämnat sina arbetsplatser och uppvaktat myndigheterna om matfrågan. De krävde ökad tilldelning av bröd. Sedan återgick de till arbetet. Detta blev upptakten till hungerupproret i Västervik 1917.


Källor: Uppsatserna Hungerrörelsen i Västervik av Ingvar Flink samt Revolutionen i Västervik 1917 av Hans Manneby.

©Eva Johansson 1999