|
(Artiklarna publicerades i Västerviks-Tidningen 2004-02-23 och 2004-02-24. Scrolla ner!)
I mars 1999 blev Bengtsfors en kommun i kris. Då kom beskedet om nedläggning av bilsätestillverkaren Lear Corporation. 860 anställda varslades.
Efter en tid startades ett nytt företag, Omninova, med hjälp av många statliga miljoner. Företaget tillverkade handikappfordon men gick i konkurs i augusti 2002. 160 anställda drabbades. I december förra året varslades 119 anställda på Segerström & Svensson, som ägs av Sanminakoncernen.
På fem år har Bengtsfors förlorat närmare 1400 jobb, men har idag omkring 500 arbetslösa. Nya jobb har tillkommit, både i och utanför kommunen, till exempel inom IT- och turistbranschen. Arbetslösheten är nu uppe i åtta procent och närmar sig tio procent när de senaste varslen verkställs.
Innan Lear lades ner sysselsattes 52 procent av arbetskraften i Bengtsfors i industrin. Dessutom var Bengtsfors en av de tio kommuner med lägst arbetslöshet i Sverige.
Många har valt att bo kvar men pendlar, till exempel de tre milen till ett datasupportföretag i grannkommunen. En hel del behöll jobben när Lear flyttade till Trollhättan och pendlar nu.
- Av dem som stannat kvar här är många äldre och det föds inte så många barn längre. Nu förlorar vi inte på utflyttning utan på födelsetalen, berättar kommunalrådet Sven-Åke Gustavsson.
För att hålla tillbaka befolkningsminskningen erbjuder kommunen villatomter för en krona styck. Mest är det sommargäster, varav en del är från Norge, som antar erbjudandet.
Den politiska ledningen i Bengtsfors består av ett samarbete mellan socialdemokrater och folkpartister. Socialdemokraterna har egen majoritet men man har valt en bred lösning:
- Samarbetet är stabilt. Vi behöver en bred majoritet för att kunna utvecklas. Vi måste vara överens om de stora dragen och det är vi också, säger kommunalrådet.
Snart bildades en utvecklingsgrupp på tolv personer, med både kommunala politiker och tjänstemän, privata företagare och representanter för föreningarna. Den gruppen arbetar fortfarande och träffas ett par gånger i månaden.
I Bengtsfors tog man ganska tidigt hjälp utifrån, framför allt från konsultföretag, för att hitta hållbara strategier.
En omvärldsanalys gjordes av ett konsultföretag 2002 i vilken man sökte vidare efter nya vägar till framgång. Här konstateras att ytterligare omkring 100 kommuner i Sverige lever under samma förhållanden, med bruksanda och beroende av en större arbetsgivare.
I Västervik känner vi igen oss: Flera lokala företag är beroende av det stora och internationellt framgångsrika företaget som underleverantörer. Invånarnas utbildningsnivå är förhållandevis låg eftersom det funnits jobb att gå till i industrin.
Tillgångar är förankringen i hembygden och lojal arbetskraft.
Omvärldsanalysen för Bengtsfors mynnar ut i flera konkreta råd till kommunledningen: stimulera entreprenörskap, höj utbildningsnivån, främja kontakter med grannkommunerna och erbjud attraktivt boende
Dessutom ser man två krav som måste uppfyllas:
Att skapa en intern organisation för utvecklingsarbetet och frigöra både pengar och personer för omställningsarbetet.
Att formulera en massmediastrategi, så att kommunen har initiativet och ger en heltäckande bild av vad som händer i det lokala utvecklingsarbetet och bakgrunden till att åtgärder vidtas.
© EVA JOHANSSON 2004
"Statlig hjälp är konstgjord andning"
- Först skaffade vi oss en kommunal handlingsplan där det ingick att få så mycket statligt stöd som möjligt. Men sedan insåg vi att vi måste göra det själva.
Det säger Sven-Åke Gustavsson, socialdemokratiskt kommunalråd i Bengtsfors, fem år efter beskedet att 860 jobb skulle försvinna från den lilla kommunen.
Flera olika åtgärder har krävts för att vända utvecklingen sedan krisen 1999.
I Bengtsfors härskade tidigare en bruksanda. Den menar kommunalrådet nu är på väg att bytas till en entreprenörsanda och en större helhetssyn.
- Förr såg de olika företagen varandra mer som konkurrenter. Idag förstår man mer att alla gagnas av att det finns jobb på många arbetsplatser.
- Vi har blivit mycket bättre på att ta tillvara det goda i vår egen lokala identitet och insett att vi ska hellre satsa på de i Bengtsfors som vill utveckla något än att få hit nya storföretag. De som är härifrån har mer känsla för bygden och vill stanna kvar. De lägger inte ner lika lätt.
Mats Överfjord kom till Bengtsfors för ett år sedan som näringslivschef gör att vända utvecklingen.
- Ett problem när tillvaron hotas är att man inte är så kreativ och öppen för nya möjligheter. Många ägnar mer kraft åt att försvara sig än åt att utvecklas. Vi arbetar därför med att ändra självbilden och omvärldsbilden.
- När det fanns jobb och man kunde gå till bruket direkt efter skolan behövde man inte ta ansvar själv. Nu försöker vi få folk att ändra inställning så att de inte letar efter en ny anställning i första hand, för det kan de inte räkna med att få, utan i stället blir egna företagare eller beredda att ta uppdrag.
- Det är en smärtsam sanning vi måste kommunicera till kommuninvånarna, men det är bara Bengtsforsborna själva som kan göra något för sin framtid.
Båda två är kritiska till den statliga hjälpen:
- Statens lokaliseringspolitik har inte hjälpt oss. Vi måste själva bestämma vår väg men däremot behöver vi stöd, säger Sven-Åke Gustavsson.
- Statens hjälp till ersättningsindustri var bara konserverande och konstgjord andning. Man ersatte gammal industri med gammalt, säger Mats Överfjord. Nu söker vi oss nya tjänsteföretag i stället. Det är bättre med lokala initiativ än med någon statlig quickfix.
Men callcenter (telefonförsäljningsföretag) är ingen framtid menar han:
- Det är en tjänsteindustri som är precis lika enkel att flytta iväg härifrån som en produktionsindustri.
Nyligen etablerades ett dataföretag med tolv anställda som sysslar med datasäkerhetstjänster.
- Det intressanta är inte hur många anställda de har utan att det är ett mycket lönsamt företag med någon miljon i vinst per månad. Det är bättre att ett företag är lönsamt än har många anställda.
Viktiga delar i utvecklingsstrategin är också en satsning på vuxenutbildning. Idag har många skaffat sig gymnasiekompetens och genom Göteborgs universitet erbjuds nu både utlokaliserade högskoleutbildningar och på distans.
- Många som lämnat skolan tidigt hade en gammal av bild av studier. Vi har nu sett till att bygga om för att skapa nya studiemiljöer. På en del företag finns det också möjlighet att läsa på jobbet.
Han talar om symbolvärdet i en kommande ny byggnad för studier. Men det finns också de i kommunledningen som vill gå mer försiktigt fram. Hur det blir är ännu inte bestämt.
©EVA JOHANSSON 2004
Oro för fler företagsflyttar
Thomas Wallin, chefredaktör på lokaltidningen Dalslänningen i Bengtsfors, vill ge en annan bild av vad som hänt i Bengtsfors sedan 1999. Han talar om sveket mot Bengtsfors och allt inte alls är så bra som kommunledningen vill framhålla:
- Det känns nattsvart nu, efter beskedet om att Segerström & Svensson varslar 119 och att sjukhuset gjort sig av med 40 anställda på vårdavdelningarna i Bäckefors.
Bengtsfors ligger som en yttersta utpost i västra Götalandsregionen med Göteborg som "huvudstad" och han menar att det avståndet påverkar attityden hos de politiska ledarna för regionen.
- När Lear skulle lägga ner kom Björn Rosengren hit och lovade guld och gröna skogar, till exempel satsningar på vägarna. Men det är fortfarande inte klart med vägförbättringarna. Det har lett till besvikelse. Det finns en utbredd håglöshet.
Han menar också att kommunledningen inte varit tillräckligt stark och inte lyckats särskilt bra med sina strategier.
- Visst finns det en spirande Gnosjöanda men vi är fortfarande för dåliga på att ta tillvara det lokala kunnandet och de lokala idéerna. Man tog inte heller tillvara den stora mediefokuseringen på Bengtsfors under Lears nedläggning.
I Bengtsfors finns Duni, en industri med runt 500 anställda och Munksjö Paper med ett par hundra anställda.
- Båda dessa är utlandsägda idag och det är oroande. Många är rädda för att de också ska flytta sin produktion utomlands, precis som Electrolux gör.
©EVA JOHANSSON
"Svag handlingskraft"
I Uppsala finns företaget Kommunrating AB som gör värderingar av svenska kommuner. Kunder är både kommunerna själva och de som handlar med kommunerna.
I förra veckan intervjuades Kommunratings vd Hans Jensevik i det lokala näringslivsmagasinet Uppsaladirekt.com om vad som händer i Västervik och med jämförelser med Bengtsfors och Strömstad. Han kallar det "en mardröm för en kommunpolitiker".
Han undrar vilken strategi som kommer att väljas i Västervik: "Man kan hoppas att de tror på sin egen förmåga så som man gjorde i Strömstad. Men det innebär betydande arbetsinsatser."
Strömstad hade sin kris i början av 90-talet när Electrolux och Perstorp lade ner sina fabriker där. Idag blomstrar kommunen och arbetslösheten är nu 4,5 procent vilket är betydligt lägre än i både Lysekil, Uddevalla, Vänersborg och Trollhättan i samma område.
I sin analys av de olika kommunerna gör Kommunrating bland annat en bedömning av handlingskraften. I Västervik bedöms den som svag, i Strömstad och i Bengtsfors som OK.
©EVA JOHANSSON
Jobben försvann på Ericsson i Linköping
På senare år har varsel och företagsneddragningar duggat tätt. Flera tusen jobb har försvunnit i Sverige, framför allt inom Ericssonkoncernen.
Hur man hanterar avvecklingar och uppsägningar av stora grupper kan ske på många olika sätt. Ett gott exempel är Ericsson i Linköping.
För tre år sedan kom beskedet att Ericsson skulle lägga ner sin mobiltelefontillverkning i Linköping. 1170 av de omkring 1600 anställda förlorade jobbet där, under ett par års tid. Under avvecklingen genomförde arbetsgivaren ett stödprogram, i samarbete med myndigheterna.
Programmet innebar att de allra flesta av de uppsagda hade sysselsättning när avvecklingen var genomförd.
Alla uppsagda erbjöds en tolv månaders visstidsanställning i Linköpings Utvecklingscentrum, under förutsättning att de skulle lämna sin anställning där så fort de fick annat jobb. Alternativet var en vanlig uppsägningstid med tre månaders lön, eller i vissa fall avtalspension. De flesta anställda var unga människor, medelåldern var låg.
840 av de anställda valde stödprogrammet, varav 800 var kollektivanställda.
Ericsson anlitade företaget Empower, ett dotterbolag till Manpower, som samarbetspartner tillsammans med kommunledning och länsstyrelse. Inom programmet gav man de Ericssonanställda möjligheter att diskutera sin situation med ett tiotal beteendevetare som togs in från universitetet och arbetade samtidigt aktivt med att hitta nya jobb åt dem.
Flextronic i Linköping tog över delar av Ericssons tillverkning och 475 av de 1600 anställda följde med dit.
Redan hösten 2002 varslades över 300 på Flextronic, bland annat alla metallare, när Ericsson beslutade att lägga tillverkningen av en ny mobiltelefonmodell till en fabrik i Frankrike.
Idag är ett hundratal kvar på Flextronic.
De många varslen i Linköping har påverkat arbetslösheten i kommunen även om många av de förra Ericssonanställda hittat jobb eller börjat läsa. I januari 2001 hade Linköping 5,2 procents arbetslöshet och i januari i år 6,2 procent. Grannkommunen Norrköping hade då 8,4 procents arbetslöshet.
Ericssons stödprogram var väldigt bra säger idag Erik Rynestad. När Ericsson lade ner i Linköping var han ordförande i Metallklubben där, med över 800 medlemmar.
- Vi började diskutera tidigt med både koncernledningen och ledningen i Linköping, berättar han. Ericsson hade tidigare kört ett liknande projekt på en annan arbetsplats och grundtanken från det var densamma i Linköping.
- Naturligtvis måste man utgå från de lokala förutsättningarna.
Han menar också att det faktum att de fackliga organisationerna framförde sina krav offentligt i media bidrog till Ericssons förhandlingsvilja.
Stödprogrammet genomfördes i två etapper under två års tid.
- När det var slut var det bara omkring 50 som inte hade funnit någon lösning. De som fick jobb kom till alla möjliga olika branscher och arbetsplatser men flera började också studera. Hur många av dem som har sitt jobb kvar idag vet jag inte, säger han.
- Ericsson ville inte att det skulle bli ett utbildningsprojekt utan i första hand skulle det leda till nytt jobb. Men vi i Metall tryckte på och vill att utbildningsmöjligheter skulle ingå.
De som valde att börja läsa fick behålla lönen under projektåret.
- Flera av de anställda tog möjligheten och hoppade på längre studieprogram. Tack vara lönen kunde de minska sina studielån.
- I Metall ville vi inte att de anställda skulle bara erbjudas avgångsvederlag. Det var bättre med åtgärdspaketet, bättre än att köpa loss de anställda, säger Erik Rynestad.
Han menar att de uppsagda genom stödprogrammet inte bara fick nytt jobb eller studier utan också fick lära sig hur och vad man kan göra om det händer igen.
Stödprogrammet kostade Ericsson en halv miljard kronor. Ändå finns det fortfarande besvikelse kvar hos många:
- Folk är fortfarande bittra, på grund av processen fram till beslutet om nedläggning. Men många är nu tacksamma för att stödprogrammet genomfördes.
Hans råd till den fackliga ledningen på Electrolux i Västervik idag är två:
- Se till att vara med i diskussionerna och avvecklingsprocessen från början, ju tidigare ju bättre.
- Låt det ta tid. Stressa inte även om pressen är stor. Det är viktigt att det finns tid för de interna diskussionerna med medlemmarna.
Han hoppas att Electroluxkoncernen ska visa sig vara villig till samma stöd som Ericsson, även om det inte är självklart.
- Med svenska ägare hoppas jag det finns en vilja och förståelse att hitta en optimal lösning. De har ju sitt ansvar att ta nu.
©Eva Johansson 2004
|