De anställda som är kvar hoppas på nya jobb i Västervik

(Publicerat i Västerviks-Tidningen 2004-12-04)

Den 21 december tillverkas den sista osten på mejeriet i Västervik. Sedan stannar produktionen och efter ett par månader ska allt från mejeriverksamheten vara borta, 98 år efter starten 1907. 30 jobb har då gått förlorade för Västervik, en del av de 700 jobb som har eller är på väg att försvinna nu.

I dag arbetar drygt 20 personer kvar på mejeriet, sedan elva redan lämnat för att börja på nytt jobb. Några extraanställda har tagits in i höst för att uppehålla produktionen som dragits ner något.
Åtta av de 30 anställda har redan fått nytt arbete på mjölkpulverfabriken i Vimmerby och kanske kan det bli ytterligare ett jobb där. En har flyttat till Arla i Falkenberg och en av de tidigare anställda har startat eget.
– Som mest har vi varit 32 anställda och 14 extraanställda som hoppat in under ledigheter och sjukdom, berättar Kristina Wiklund på kontoret. Vi har haft många sommarjobbare här under årens lopp. Även de extrajobben försvinner ju nu.
De sista tio åren har man arbetat treskift på mejeriet men tvåskift sedan oktober. Produktionen har minskat från nio till sex kar per dag.
Fyra kollektivanställda och två tjänstemän går kvar till den sista februari, de med längst anställningstid. Sedan tar den nye ägaren över verksamheten i fastigheterna.

På förmiddagsskiftet den här veckan arbetar bland andra Kjell Larsson, Fredrik Pettersson, Ronny Johansson och Johnny Karlsson. Ingen av dem har ett nytt jobb att gå till än.
– De flesta av oss har sökt jobb på Arla i Vimmerby. Jag är bara timanställd och har jobbat till och från här i tre år. Jag söker alla andra jobb som finns i Västervik, jag vill stanna kvar här, säger Kjell Larsson.
Fredrik Pettersson är också timanställd och har varit ett halvår på mejeriet:
– Jag har inte en aning vad jag ska göra efter nyår men jag söker hela tiden och vill helst inte flytta.
– Det finns inte mycket jobb här, konstaterar Ronny Johansson. Jag kan tänka mig att flytta men inte till Stockholm. Andra ställen går bra. Min sambo är lärare och vi är båda två beredda att flytta.

Johnny Karlsson har tidigare jobbat på mejeriet i Åseda:
– Den senaste tiden har jag sökt alla jobb som finns. Jag har truckkörkort och jag hoppas att jag hittar något jobb här i Västervik. Annars får jag väl flytta, det kan ju bli lättare då.
Björn Peterson är ystare och arbetar på samma skift. Han har varit här sedan slutet av 70-talet:
– Det är mörkt i Västervik med alla jobb som försvinner. Jag blir väl arbetslös till våren. Helst vill jag vara kvar i stan, jag har min familj här och jag vill inte flytta.
– Mejeriet, det är som att andra hem här efter 26 år.

Jonas Larsen är klubbordförande i Livsmedelsarbetarnas fackliga klubb på mejeriet, den sista Livsklubben i stan.
– Det är så mycket prat om Electrolux hela tiden, vi på mejeriet och andra arbetsplatser som skall läggas ner glöms bort, menar han.
– Arbetsförmedlingen verkar mest jobba med Electrolux och arbetsgivare ringer direkt dit. Vi har inte fått några förfrågningar hit men här finns också duktigt och yrkeskunnigt folk. Jag hoppas vi också får förfrågningar om nya jobb.
Han efterlyser också mer kontakter med kommunledningen för att diskutera de arbetsmarknadsproblem som Västervik nu har.

Sedan nedläggningsbeslutet har de anställda fått möjlighet till viss utbildning. På arbetstid har de kunnat ta truckkörkort och läsa in gymnasiekompetens. På kvällstid har de erbjudits körkortsutbildning, att ta datakörkort och att läsa engelska.
De som är anställda i koncernen har företräde till de lediga jobb som finns. Men totalt inom Arlakoncernen i Sverige försvinner flera hundra jobb. De flesta som fått jobb i Vimmerby kommer från andra Arlafabriker.
– Vi som blir kvar i stan har tänkt att fortsätta träffas på något sätt, kanske varannan vecka, berättar Jonas Larsen.
– Så länge vi är några som är kvar i huset kan alla som slutat komma hit för att ses, det är öppet för alla, säger Kristina Wiklund.

På mejeriet går de anställda snart skilda vägar och arbetsgemenskapen splittras.
– Det är lite jobbigt nu. Men redan när Arla tog över 1991 sa man direkt att det skulle läggas ner. De första åren var det nästan värst, nu har man hunnit vänja sig lite.
Det säger Kristina Wiklund som har arbetat på mejeriets kontor sedan juni 1965. Då var hon bara 16 år och kom direkt från skolan.
– Jag är mest rädd för den sociala biten sedan. Vi är så sammansvetsade här, man kommer nära varandra på en liten arbetsplats som vår. Vi tycker om varandra, vi som jobbar här.

På mejeriet har hon både arbetat med personalfrågor och löner och under årens lopp skött alla administrativa arbetsuppgifter.
– Från början var det enklare kontorsuppgifter. Men vi har fått mycket vidareutbildning i jobbet, både före och efter att Arla tog över. På kontoret har vi hela tiden varit två som arbetat och alltid delat på de arbetsuppgifter som funnits.
När den nya mjölkpulverfabriken i Vimmerby öppnade tidigare i år fanns ett administrativt halvtidsjobb att söka. Maud Liljeqvist, som då arbetade ihop med Kristina sökte det jobbet och fick det. Kristina avvaktade eftersom det var halvtid och hon vill arbeta heltid, särskilt om hon ska pendla.
Nu arbetar hon med avvecklingen. Det är mycket papper som ska tas om hand och arkiveras på Arla. Avvecklingen innebär att alla anställda ska ha intyg och slutlön och att man ska göra en anmälan om den kollektiva AGB-försäkringen för alla.

Den som har allra längst anställningstid är Kaj Fredriksson som började arbeta på Tjustost i Loftahammar den 15 oktober 1957 när han var 14 år gammal. Tjustost var då ett helägt dotterbolag till Västerviksortens Mejeriförening.
Han arbetade kvar i Loftahammar i 35 år och följde med in till stan när Arla tog över 1992 och mejeriet i Loftahammar las ner, tillsammans med ytterligare fyra arbetskamrater. Numera är han arbetsledare.
– Jag har varit med om allt, säger han. Det är samma sorts tillverkning här som i Loftahammar. Det är ett hantverk att tillverka ost som vi gör. På Arlas stora anläggningar sker det i slutna system, man häller i mjölk i ena änden och färdig ost kommer ut i andra änden.
– Jag kommer att sakna de andra, säger både Kaj och Kristina. Vi är alla arbetskamrater här.
De berättar att det alltid varit öppna dörrar mellan kontor och produktion och mycket kontakter.
– Det har varit bra här. Ett bra och självständigt jobb och fina arbetskamrater.

©Eva Johansson 2004