Ankaret och Legohuset är två av kommunens dagverksamheter för psykiskt sjuka.

Ankaret är ett kafé med matservering och i Legohuset sker legotillverkning till industrier. Här får de som är psykiskt funktionshindrade komma och gå som de orkar. Många deltar i arbetet varje dag, andra kommer mer sällan.
På Ankaret träffar vi Siri Svensson och Irene Alvin. Båda två är regelbundna deltagare i dagverksamheten. Siri brukar hjälpa till i köket med disken och städningen, Irene står ibland i kassan eller sköter serveringen.
– Det är bättre att komma hit än att sitta ensam hemma i lägenheten, tycker Irene Alvin.
Hon flyttade från Oskarshamn till Västervik för några år sedan, för att återvända till sin födelsestad. Hon menar att den hjälp och det stöd hon får i Västervik är bättre än i Oskarshamn.
– Jag har regelbunden kontakt med psykrehab och får stöd från Birkas boendestöd varje vecka. Det är bra och känns tryggt för mig. Nackdelen är att man måste betala för det. Så var det inte tidigare.
Stödet kostar henne 313 kronor per månad, en avgift som höjdes när sjukersättningen höjdes för en tid sedan.
– För mig är det mycket pengar. Jag har funderat på att inte ha det kvar men det är så bra att ha de kontakterna så jag behåller det.

Ankaret har tre anställda i verksamheten. 20-25 personer kommer hit för att träffas och ha sysselsättning.
– Det är frivilligt för alla, inga är inskrivna hos oss. Man kan komma via psykrehab eller på annat sätt, berättar Irene Granli, en av de anställda.
– Vi ordnar musikstunder med trubadur, ser på video ibland. En del är med och bakar någon gång och andra hjälper till i köket. Vad man gör beror på hur man mår. Ankaret är en träffpunkt.

På Legohuset tillverkas delar till bland annat Elfa, Appelqvists och Crearome. Här arbetar drygt 20 personer, både psykiskt funktionshindrade och förståndshandikappade.
– De får arbeta efter sina egna förutsättningar. Vi försöker göra scheman så att man ska komma hit varje dag. Det ska vara som ett riktigt jobb, det är inga låtsasjobb, säger Lasse Andersson som är arbetsledare på Legohuset och anställd av kommunen.
Han berömmer arbetstagarnas noggrannhet och flit och berättar att man har nästan inga kassationer alls i tillverkningen.
– Alla tar ett otroligt stort ansvar här och det är roligt att se.
©: Eva Johansson 2005-03-22

Pengar behövs till sysselsättning

För lite att göra för psykiskt funktionshindrade anser de kommunanställda.

Flera problemområden finns inom det kommunala boendestödet till de psykiskt funktionshindrade: framför allt brist på pengar men också organisatoriska hinder.
– Vi har en bra verksamhet men den är för liten. I dag kan vi inte tillgodose allas behov. Vi skulle behöva göra mer för yngre, hitta aktiviteter som passar dem bättre, säger Liselotte Månsson, chef för kommunens verksamhet för psykiskt funktionshindrade.
Tillsammans med landstinget och försäkringskassan görs nu en inventering av det behov av sysselsättning som finns. Avsikten är att begära pengar från regeringens samordningsenhet för att utveckla verksamheten i Västervik, framför allt fritidsverksamheten. Ett sådant arbete ska ske tillsammans med landstinget, brukarföreningen RSMH och anhörigföreningen IFSAP.

Bland dem som har ett psykiskt funktionshinder finns personer på hela skalan från dem som klarar sig hyfsat bra ihop med andra till dem som har betydande svårigheter att fungera i samhället och i samspel med andra. Framför allt är det personer med psykotiska besvär och som diagnosticerats av sjukvården. Vård får de av landstinget, kommunen ansvarar för boende och sysselsättning.
– Vi arbetat med det som är bakom diagnosen, det vi kan förbättra, och inte det sjuka, säger Liselotte Månsson. Vår uppgift är att göra tillvaron så bra som möjligt för dem, att höja livskvaliteten.
På landstingets psykrehab arbetar man främst med de nyligen insjuknade. Kommunen arbetar med psykiskt funktionshindrade personer, 18 år och uppåt, oavsett om funktionshindret har varit långvarigt eller om man är nyligen insjuknad.
Drygt 200 personer har i dag funktionshinder som innebär att de skulle behöva hjälp på något sätt av kommunens psykomsorg.
– Mellan 50 och 60 av dem har sysselsättning. En del kommer sällan, andra varje dag. Ett fåtal arbetar på Samhall och andra går på någon utbildning. Ytterligare andra har ingen möjlighet att tillgodogöra sig någon sysselsättning, dem med de svåraste funktionshindren, berättar Susanne Grandalen som arbetar med boendestödet i kommunens mobila team.
– Alla klarar inte av ett regelbundet arbete. Det finns flera som har behov av en mer individuell sysselsättning, avpassad för deras egna behov. Om vi bara hade resurser.

– De som inte riktigt orkar med utan behöver individuellt stöd, de försvinner i gruppaktiviteterna, de märks inte så mycket, berättar Jonas Lindström i mobila teamet. Alla kan inte vara med i grupper heller.
Men för de allra flesta är sysselsättningen viktigt och avgörande för personens välbefinnande.
– De som är med i olika delar av vår verksamhet, de mår oftast mycket bättre när de får möjlighet till det. Det ser vi, berättar Susanne Grandalen. De kanske inte vill eller inte törs men om de vågar vara med så mår de bra av det, det är uppenbart.
Ett problem är de unga som oftast inte tilltalas av den verksamhet som står till buds. Det är mest medelålders och äldre som deltar i aktiviteterna.
Miltonpengarna menar de kan till exempel gå till en gemensam utbildning för kommun- och landstingspersonal. De tre anställda skulle gärna se en gemensam huvudman och gemensam nämnd för både kommunens och landstingets verksamhet för psykiskt sjuka.
©Eva Johansson 2005-03-22

”Avgifter försvårar omsorgsarbetet”

För att som psykiskt funktionshindrad vara berättigad till kommunalt stöd ska initiativ tas från landstinget, anhörig, god man eller annan. Allt stöd bedöms av en biståndshandläggare och beslut fattas av socialnämnden, enligt socialtjänstlagen. Biståndshandläggarens utredning kan ta en dag eller några veckor. När beslut fattats går en beställning till enhetschefen Liselotte Månsson.
– Ofta har det gått ganska långt, alldeles för långt innan man kommer i kontakt med oss. Vi skulle önska att fler kom till oss tidigare, då kunde vi hjälpa bättre, säger Susanne Grandalen och Jonas Lindström som båda arbetar i Birkas mobila team.

Socialtjänstlagen ses som ett hinder i stödverksamheten. Den är inte tvingande utan kräver den enskildes medverkan. Enligt lagen måste man inte ta betalt av brukaren men här i Västerviks kommun har socialnämnden bestämt att man ska ta betalt. Maxtaxan tillämpas och de som är sjuka har så liten pension att det blir en begränsad inkomst för kommunen.
Det kostar mer i slutändan eftersom det leder till större vårdbehov då många avstår tills det blir akut menar de anställda.
– Det är ett problem att först motivera den som är sjuk att han eller hon behöver hjälp, och sedan komma med en räkning på hjälpen, säger alla tre.
– Socialtjänstlagen ställer lika stora krav på de psykiskt sjuka som på alla andra men i andra sammanhang lever de inte alls på samma villkor som vi andra. Och eftersom dagverksamheten inte är en tvingande verksamhet kan kommunen skära ner på den. De psykiskt funktionshindrade har sämre villkor än andra handikappade.
– Det här systemet orsakar så mycket lidande och försvårar vårt arbete, menar de.

En bidragande orsak är kommunens organisering av verksamheten. Socialförvaltningens arbete är delat i tre delar: äldreomsorg, handikappomsorg och individ- och familjeomsorg. I dag tillhör boendestödet handikappomsorgen vilket innebär möjlighet att avgiftsbelägga stödet.
– Hade vi tillhört individ- och familjeomsorgen hade vi varit befriade från avgifter, säger Liselotte Månsson.
Tidigare, efter ädelreformens genomförande, var boendestödet gratis för den enskilde men blev avgiftsbelagt i slutet av 90-talet.
– Då tappade vi direkt kontakten med flera personer. Folk mådde dåligt och blev inlagda när de inte längre fick hjälp av oss. Ett hem kan bli misär snabbt, det har vi sett flera exempel på.
– Många av de sjuka har en rädsla för intrång och besök. Hemmet är väldigt viktigt för de allra flesta och samtidigt kan de ha svårt för kontakter, berättar Jonas Lindström. Vi kan inte tvinga oss in även om vi ringer på och ser att de behöver hjälp. Det är de själva som avgör, sådan är lagen.

Det är först när en person anses som farlig för sig själv eller andra som tvångsvård kan komma ifråga. Bor man i eget boende och hemmet förfaller på grund av brist på hjälp kan vräkning bli verklighet.
– Det händer att personer som skulle ha vräkts har fått bo kvar sedan de gått med på att ta emot hjälp av oss. Då är man motiverad.
Att bo i misär ingår ibland i mediebilden av psykiskt sjuka. Men det är bara en sida:
– En del är sjukligt pedanta, andra klarar inte av att leva i ett städat hem, och det är detta som är en stor svårighet för många anhöriga. Ofta finns det en struktur i misären, säger Jonas Lindström.
– Många tror att den sjuke är lat eller slarvig men egentligen handlar det om att inte kunna fullfölja en tankekedja, berättar Susanne Grandalen. Att lägga soporna i soppåsen och att knyta ihop den kanske går bra men att gå och kasta soporna glöms bort. Sådant är en del av den sjukes handikapp, och man får öva in sådant beteende.
Har man sysselsättning är det också lättare att få struktur även på sin egen vardag. Då kommer man in i en god cirkel i stället för en ond, menar Liselotte Månsson. Då orkar man oftast även att ta tag i både sitt hem och sitt liv.
©Eva Johansson 2005-03-22

Fakta/Kommunens verksamhet för psykiskt funktionshindrade

Kommunen har ansvar för en del av psykiatrin i Västervik, nämligen boendet och sysselsättningen, efter psykiatrireformen från mitten av 90-talet. Flera olika boenden och dagverksamheter ersatte då Norra Sjukhuset och många av de tidigare landstingsanställda fick arbete i kommunen. Man tog också då hem patienter från Västervik som vårdades i andra kommuner.

Inom handikappomsorgen ligger en enhet som ansvarar över insatser till psykiskt funktionshindrade människor (enhet 7). Den totala budgeten på enheten är på drygt 16 miljoner kronor, inklusive personalkostnader och övrig drift (hyror, bilar, telefoner etc). 10,5 av dessa miljoner går till insatser riktade direkt till de psykiskt funktionshindrade, boendestöd och särskilt boende. Dessutom går 2 av de 16 miljonerna till dagverksamheten, inklusive personal och drift. Totalt är 39 personer anställda på enheten och ansvarar över insatser i verksamheten för psykiskt funktionshindrad.

I enheten ryms följande:

Gruppboendet Topasen: den enskilde har sin egen lägenhet med målet att klara sitt vardagliga liv så långt som möjligt, med stöd från kontaktman i personalgruppen. Ett boende med ett omfattande behov av dygnetruntbemanning, tillgänglighet och kontinuitet.

Birka (särskilt boende):  I boendet hyr man sin lägenhet via socialförvaltningen på andrahands kontrakt kopplat till ett beslut om särskilt boende. Beslut om insatser sker enligt Socialtjänstlagen. Birkas mobila boendestöd har hela kommunen som arbetsfält, man ger sociala insatser till personer med psykiska funktionshinder i hela kommunen. Kommunens- och landstingets samverkan i form av gemensam nattpatrull ingår också i Birkas boende.

Ankaret: En träffpunkt med café. Här har man ett nära samarbete med brukarföreningen RSMH (Riksförbundet Social och Mental Hälsa).

Legohuset: Här utförs uppdrag till olika företag i kommunen i form av legotillverkning. Legohuset är en integrerad verksamhet ihop med daglig verksamhet inom LSS-omsorgen.

Biltvätt: Här arbetar en grupp med att tvätta kommunens, äldreomsorgens och handikappomsorgens bilar. Man utför även lättare installations- och reparationsarbeten ute i verksamheten.

Hunddagis: Man tar emot allmänhetens hundar i mån om plats. En verksamhet med stor efterfrågan från både deltagare och hundägare. Långa promenader, och viss skötsel av hundar ingår.

Två Personliga Ombud finns och verkar i Västerviks, Vimmerby och Hultsfreds kommuner.  Västervik står för anställning och arbetsledning. Verksamheten är en relativ ny verksamhet som startade 1 december 2001. Tjänsterna finansieras till största delen av statsbidrag.