Birgitta Johansson blev sjuk när hon var 18 år.

– För mig betyder det väldigt mycket att kunna gå hit. Hade inte RSMH funnits hade det nog varit svårt för mig, då hade jag nog bara legat hemma. Ibland kanske jag inte känner mig så pigg, men då stannar jag hemma. Jag försöker gå hit så ofta jag bara kan.
Så beskriver Birgitta Johansson i Västervik vad RSMH betyder för henne. Hon gick med i RSMH för snart fem år sedan och är ledamot av den lokala styrelsen. Hon är med i festkommittén och brukar leda en matlagningskurs varje vår och höst.
– De andra säger att jag inte ska ta på mig för mycket men det är roligt.
RSMH i Västervik har en lokal på Kristinebergsgatan, där medlemmarna träffas flera dagar i veckan. Här bakar hon bullar någon gång i månaden och det brukar bli över hundra bullar varje gång. I föreningen serverar de kaffe och bullar till självkostnadspris. I dag är det kardemummabullar som hon bakar.
– Bakat har jag gjort sedan jag var tolv-tretton år hemma hos mamma, berättar Birgitta. Men nu för tiden bakar jag inte så mycket hemma, det var mer när barnen var små.
– Det är roligast när man har något för sig, när jag får göra något med händerna, tycker hon.

Birgitta Johansson har en lång livshistoria med psykiska problem. För henne började det när hon var 18 år, i slutet av 60-talet.
– En dag bara satte jag mig på en stol och grät. Jag fick komma till Norra sjukhuset och fick gå dit en gång i månaden och få medicin. Annars var jag hemma och min mamma fick ta hand om mig.
1973 fick hon återfall första gången och blev då inlagd. Då var det bara mediciner som användes, inte samtalsterapi. Både injektioner och tabletter har ingått i hennes vardag.
Birgitta har tre barn som nu alla är drygt 30. Två pojkar och en flicka.
– I min familj är vi tre som är sjuka, både jag, min man och en av sönerna.
– När barnen var små, då var det nästan alltid någon av oss två vuxna som var inlagd på Norra sjukhuset och den andre var hemma hos barnen. Det måste ha varit kaotiskt för dem många gånger. Det har inte varit lätt med oss som föräldrar, vi som båda två varit sjuka så mycket. Men det kan man ju inte hjälpa.
– Min mamma och min svärmor ställde upp mycket för oss och hjälpte oss med barnen. Men det hände att de fick följa med mig till sjukhuset när de var små på 70-talet.

Nu är det 14 år sedan hon var så sjuk att hon var inlagd. Tack vare bra mediciner har hon klarat sig utan återfall på 14 år.
Birgitta äter fortfarande en hel del mediciner och går regelbundet i samtalsterapi på psykrehab och menar att båda delarna behövs för att hon ska kunna hålla sig ifrån återfall.
– Sedan psykrehab öppnade och jag kunnat gå i terapi där har det blivit mycket bättre. När jag var sjuk på 60- och 70-talet och ofta var inlagd, då hade jag ingen kontakt alls med psykvården mellan inläggningarna. I dag håller de kontakten med mig.
En gång i månaden träffar hon en av de anställda på psykrehab för samtal:
– Vi pratar framåt i stället för bakåt.
Hon arbetade i många år på Samhall, både i verkstadslagret och på serveringen Spiskroken. Numera är hon sjukpensionär, efter många sjukskrivningar under årens lopp.
– Det är bra, då vet jag hur mycket pengar jag får varje månad.
Delvis har tiden på Samhall påverkat hennes sjukdomshistoria. Efter att ha tvingats ta för mycket ansvar på en av arbetsplatserna under en längre tid blev hon sjukskriven några år.
– Jag blev inte tillfrågad vad jag själv ville. Efter det var jag halvt sjukskriven länge innan jag blev sjukpensionär. Mina andra arbetsuppgifter på Samhall trivdes jag med, och det vara bra människor där som visade förståelse.

RSMH har öppet fyra dagar i veckan för medlemmarna, måndagkvällarna tillsammans med Ankaret på andra sidan väggen. Birgitta arbetar ideellt här, nästan varje dag, tillsammans med Annika Andersson som är anställd i föreningen.
– Annika och jag har haft hand om det här i ett år nu. Vi ordnar aktiviteter och Annika är bra på att ta hand om administrationen, säger Birgitta.
Föreningen ordnar också många andra aktiviteter och studiecirklar. Föreningen har 57 medlemmar, flera av dem är stödmedlemmar.
©Eva Johansson 2005-03-24

”Det finns så mycket egen kreativitet”

De personliga ombuden vill få igång mer sysselsättning för de psykiskt funktionshindrade.

Att bli respekterad som den man är och få återfå sin plats i samhället, det kan den behöva hjälp med som är psykiskt sjuk
– Det är vår uppgift som personliga ombud att hjälpa till med, berättar Christer Boqvist och Elisabeth Hummelgren
De har Västerviks, Vimmerby och Hultsfreds kommuner som arbetsfält och är anställda av kommunerna men lönerna betalas med statsbidrag.
– Vi är inte någon myndighet utan arbetar för de psykiskt funktionshindrade och har en fristående roll. Vi jobbar på den enskildes uppdrag.
Arbetet kan innebära att hjälpa den sjuke att ha kontakt med socialtjänsten, sjukvården och försäkringskassan.
– Är man sjuk kanske man inte orkar ta till sig innehållet i ett brev från en myndighet eller ens öppna det. Men det ställs samma krav på den som är psykiskt sjuk som på alla andra i myndighetskontakter. Man tar inte den hänsyn som behövs.
Båda två menar att samverkan mellan myndigheter har stora brister på individnivå även om samarbetet fungerar bra på andra nivåer.
– Vi följer med på möten med till exempel socialtjänsten eller försäkringskassan om vår uppdragsgivare vill det. Då har vi förberett innan och gått igenom vad som kan komma upp och vad som ska sägas.
Kontakterna med myndigheter kan i många fall leda till att den psykiskt funktionshindrade kan få en sysselsättning och en försörjning.
– De får en värdighet och respekt för sig själva, de kommer in i systemet. Att vi kan hjälpa dem till detta är tack vare att vi inte är representanter för någon myndighet utan fristående.

Ett av problemen är brist på sysselsättning menar Elisabeth Hummelgren och Christer Boquist:
– Den behöver anpassas mer till den enskilde som är sjuk. Västerviks kommun har en bra sysselsättning men den kan utvecklas. En grupp som växer är de unga sjuka mellan 18 och 25 år. Vi vet inte riktigt hur deras behov ser ut, vad de vill sysselsätta sig med och det behöver vi inventera.
Båda tror på en mer individuellt anpassad sysselsättning för den här gruppen. Då krävs både en ekonomisk satsning och fler anställda.
– Skaffa en lokal och några handledare och låt det växa fram. Det finns så mycket egen kreativitet hos de som är psykiskt funktionshindrade, det behövs inga färdiga lösningar. Det får inte bli ett projekt utan behöver vara bestående.

Båda två har arbetat som skötare i landsting och kommun och menar att de har stor nytta av sina tidigare erfarenheter.
– Det är en förmån att få arbeta som vi gör. Vi möter så många härliga människor även om många av dem har det svårt också.
– Oftast träffas vi hemma hos dem vi har kontakt med, men det är de själva som bestämmer. Vi lär känna varandra, tills de känner att de har tillit till oss. Vi får ju en  helhetsbild när vi kommer hem till dem och ser hur de har det, säger de båda två.
Det är ett krävande arbete de har men orkar med tack vare att de är två som arbetar tillsammans, att de får regelbunden handledning och att de har mycket kontakt med andra personliga ombud i länet.
– Jämfört med andra kommuner finns det mycket kunskap och engagemang här, tack vare den tradition av psykiatri vi har i Västervik, menar båda två. Alla vill ju väl.
Det de önskar sig är att verksamheten som personligt ombud skulle bli tvingande i stället för frivillig för kommunerna.
© Eva Johansson 2005-03-24

Fakta/RSMH

RSMH står för Riksförbundet Social och Mental Hälsa och är en brukarförening men har också stödmedlemmar. RSMH arbetar för att människor med psykisk ohälsa ska ges goda förutsättningar att komma tillbaka till ett gott liv.

Fakta/Personliga ombud

Verksamheten är  relativt ny och startade 1 december 2001. Tjänsterna finansieras till största delen av statsbidrag. Hjälp ges till personer över 18 år med ett omfattande och långvarigt psykiskt funktionshinder.

Syftet med personliga ombud:
• att den enskilde ska uppnå en jämlik ställning och vara delaktig i samhället
• att den enskildes möjligheter till att påverka sin situation stärks
• att den enskilde får sina lagliga rättigheter tillgodosedda
• att den enskilde får en ökad livskvalitet

Artiklarna på den här sidan:

Birgitta i RSMH

Personliga ombud