Klockan är nästan midnatt när hon passerar Vaggeryd. Paniken och skräcken håller henne vaken och hon hukar sig lite framåt mot ratten. Hon kan inte slappna av och luta sig tillbaka.
Lite längre norrut ser hon vägbron, strax före Jönköping. Två tjocka betongpelare håller upp bron, en på var sida. För ett ögonblick leker hon med tanken att svänga svagt åt höger och köra in i bropelaren, med högsta fart så att döden blir snabb. Hon håller hårt i ratten för att den inte ska svänga av sig själv. Det är så lätt.
Hon har redan kört i över två timmar. Alldeles för fort, desperat och fylld av ångest. Där hemma väntar domedagen.
Han har sagt att han ska döda sig själv om hon inte kommer tillbaka. Han har uttalat sitt hat och förakt i telefonen. Han har tvingat henne tillbaka.
De har grälat oavbrutet i dagar, på telefon. Till slut kommer hotet, som får henne att återvända fast hon inte vill. ”Om du inte kommer ner nu slänger jag ut alla dina saker på parkeringen och skjuter mig själv.” Hon vet att han kan. Och han är blind och vettlös nu, av svartsjuka och sorg. Hon kör in på deras gamla parkeringsplats. Ingenting utslängt ännu i alla fall. Det lyser lite från en ensam lampa i vardagsrumsfönstret.
Hon ringer på, inget händer. Hon känner på ytterdörren, den är olåst. När hon öppnar den möts hon av gevärets mynning, och hon hinner uppfatta att han satt sig på stolen i hallen, mitt på golvet med geväret riktat mot dörren.

© Eva Johansson, juni 1999