Själv vikarierade jag för chefen den här veckan, som var på semester. På sommaren, med nästan bara vikarier i tjänst, var det aldrig några problem. Men nu, mitt i hösten och mina vanliga arbetskamrater att basa över, det var känsligt. En kvinna som jag ska inte tro att hon kan komma och bestämma över stora starka karlar. Och särskilt inte över Christer.
Jag visste att vi inte hade någon vettig ettabild idag:
– Jag vet det, Christer. Det händer ingenting idag. Kan vi inte ta en bild från dansföreställningen ikväll?
– Det går ju fan inte att göra tidning när vi inte har någon ettabild! gormade han på.
– Christer, jag är ledsen att jag inte kunnat trolla fram någonting som inte finns, sa jag så milt jag kunde.
Han stelnade och svarade inte. Han såg mig aldrig i ögonen, han vände bort blicken, och munnen blev hård och stram. Han vände tvärt på stegen och gjorde sken av att inte bevilja mig en sekunds uppmärksamhet mer.
Så går det när man låter kvinnor få lite makt och ställning!
Själv satt jag ensam kvar vid chefens skrivbord.

Hans min fick mig att minnas min barndom, för snart 40 år sedan. Jag var fem eller sex år och jag hade en docka som hette Elisabeth och som behövde en ny vinterkappa. Tyckte jag. I mammas garderob hittade jag ett fint mörkblått stycke ylletyg, perfekt till en kappa åt min Elisabeth. Jag klippte ut så mycket jag behövde och försökte få ihop en kappa. Jag var faktiskt ganska duktig på att sy, redan då. Jag nålade först och tråcklade sedan, som jag hade lärt mig. Framstycke och bakstycke gick bra, men med ärmarna var det svårare.
Jag hörde inte mammas steg förrän hon stod bakom mig i sovrummet. Sedan blev det dödstyst en sekund.
– Vad gör du! Har du klippt sönder mitt kapptyg!
Hon tog mig hårt i armen och ryckte upp mig från golvet.
– Hur kan du göra så? Hur ska jag nu kunna sy en kappa till mig?
– Jag trodde jag fick ta det, ljög jag.
Hon rafsade ihop tygbitarna jag klippt ut och lade allt i en hög på sitt sybord. Nålar, sax, trådrulle och måttband. Det var inte mitt till låns längre.

Mamma var så arg den här gången. men jag fick inte stryk. I stället gick hon med bister min hela dagen och talade inte med mig förrän dagen därpå.
Jag har aldrig kunnat glömma när hon stod inne i vardagsrummet och vattnade blomkrukorna på fönsterbänken på kvällen. Jag stod på andra sidan matsalsbordet, på den grönrutiga mattan.
– Mamma, får jag gå till Birgitta nu?
Hon svarade inte. Jag trodde hon blivit snäll igen och skulle svara. Hon bara rörde sig lite stelare och låtsades plocka med vissna blomblad. Hon såg inte på mig, utan tittade ner på pelargonerna. Hennes mun var smal och stel.
– Mamma, svara! Får jag gå ut?
Inget svar. Då förstod jag att hon fortfarande var arg. Tänk om hon aldrig skulle prata med mig mer. Vad hade jag gjort?
– Mamma, svara, tjatade jag.
Efter en liten stund svepte hon förbi mig med blomkannan i handen och stängde dörren om sig när hon gick ut ur vardagsrummet. Jag stod kvar därinne, ensam.

© Eva Johansson, januari 2000