Det är jag som är Klimakterietanten. Jag har varit Actionhjältinnan men det är nu ganska många år sedan.

Som klimakterietant behöver jag inte bekänna färg. Klimakterietanter har inga färger, vi är grå och beige och smälter in i omgivningen. En klimakterietant syns inte för omvärlden, utom möjligen av andra klimakterietanter. Är vi många tillsammans kan vi kallas för kärringmaffia eller pantertanter. Eller 1,6-miljonersklubb.
Klimakterietanter tar inte av sig glasögonen och skakar ut håret, det blir bara patetiskt. Klimakterietanter behöver sina läsglasögon och att ha håret i en knut är så praktiskt och bra. Kontroll och självsäkerhet är nämligen fortfarande ledord även sedan man blivit klimakterietant. Vi är alltid beredda, actionhjältinnan finns kvar inom oss, om än väl dold för omvärlden, inbäddad i både morsan och tanten
Som klimakterietant är jag inte osynlig hela tiden. När jag får utlopp för mina inneboende krafter och agerar mot orättvisor ses jag som både bitsk, gnällig och ilsk. Det är klimakterietantens lott.

När jag kom ut som actionhjältinna på 70-talet låg världen öppen för mig. Jag hade vind i mina segel och kastade mig ut i det okända. Jag reste på de sju haven, besökte främmande länder där jag levde med de bofasta och delade deras strapatser och primitiva levnadsförhållanden. Jag upplevde äventyr i Afrikas djungler och räddade min actionhjälte från undergången i krokodilens käftar och bilharzians grepp.
Även de slemmiga och kärlekskranka männen klarade jag av genom att knäa dem på deras ömma punkter eller snoppa av dem med repliken ”gå och kläm den i dörrn i stället!” precis som alla actionhjältinnor gör utan minsta spår av empati.

Som actionhjältinna levde jag med övertygelsen att världen kretsade kring mig och var till för min skull. Såg jag några hinder kunde jag självklart övervinna dem, och gjorde det också.
Sedan, på 80-talet, lärde jag mig den fulla innebörden av backlash, när actionhjältinnors färdigheter inte längre behövdes. Jag blev en Morsa, övergångsstadiet mellan actionhjältinna och klimakterietant.
Ibland glömmer jag bort att jag numera förvandlats till en klimakterietant. Men går jag förbi en spegel upptäcker jag det ganska snart, efter att först ha undrat vem tanten är som trängt sig på och ställt sig framför mig.

I en klimakterietants bärvänliga ryggsäck finns hennes livsverktyg:
• en spännande deckare för alla de väntetider som uppstår i en osynlig klimakterietants liv när hon får vänta på sin tur, igen och igen och igen…
• filofax för att komma ihåg alla spännande möten: tandläkaren, frisören, doktorn,  fotterapeuten eller träffen med den förre actionhjälten numera en grå morfar
• en rejäl börs med alla hopsamlade slantar som nu ska portioneras ut till barn och barnbarn
• foton på barn och barnbarn som nu blivit eller är på väg att bli nya actionhjältar och –hjältinnor
• pepparspray utifall att någon illasinnad yngling skulle ta fel och inte se att här kommer det en klimakterietant och hoppa på ändå. Givetvis är han ute efter pengar, inget annat.
• ett läppstift, för att lämna kodade meddelanden på toalettspeglar till andra klimakterietanter
• en varm och skön sjal att ha om halsen om det blir kallt, eller att använda för att svinga oss i upp i trädet eller nerför väggen när ingen ser på. Och skulle någon se på spelar det ingen roll för klimakterietanter syns ju inte.

 © Eva Johansson 2005