| Jag skriver | |||||||||
| En dikt som jag tycker om: För jag erbjöds kärlek och jag drog mig undan dess besvikelser; sorgen knackade på, men jag var rädd; ärelystnaden prejade mig, men jag fruktade risken. Ändå hungrade jag efter mening i mitt liv. Och jag vet nu att vi måste hissa segel och fånga upp ödets vindar vart de än för vår båt. Att ge sitt liv mening kan sluta i galenskap, men ett liv utan mening är plågan av oro och obestämt begär - en båt som längtar till sjöss men ändå är rädd. Del av Edgar Lee Masters dikt |
|||||||||
| Reportage
Blandande texter: Krönikor: De flesta krönikor har tidigare varit publicerade i Västerviks-Tidningen |
|||||||||
| I över 25 år har jag skrivit för brödfödan, och för att det roar mig.
Jag älskar mitt arbete som journalist och har valt just detta yrke för att få berätta. Men efter så många år blir givetvis skrivandet också rutin och slentrian, och artiklar kan hafsas iväg enligt enklaste formulär 1A. Så får det naturligtvis inte vara. För att utveckla mitt språk och mitt berättande i både form och innehåll, har jag på senare år också gett mig på det skönlitterära skrivandet, i prosatexter och ett fåtal dikter. Jag har gått på några skrivarkurser och där fått prova på nya former för skrivandet. Första kursen kändes svår att ta mig igenom, jag tvivlade mycket på mig själv och min förmåga, för jag var så fast i det journalistiska skrivandet. Det sitter i ryggraden att allt jag skriver ska vara sant och riktigt. Faktaspäckat, förklarande rappt och kort. Inte ljug, inte påhittat. Men i det skönlitterära skrivandet är det tvärtom. Där ska man hitta på, ljuga ihop, så att berättelsen fångar läsaren. Berätta om känslor, tankar och miljöer. Det är själva grunden för det skönlitterära skrivandet. Men det hjälper inte att ha en fängslande intrig, kan jag inte hantera språket så att det lyfter läsaren genom mina ord så faller det platt till marken. Jag påstår att det skönlitterära skrivandet är mer beroende av språket än det journalistiska. Flera av mina yrkeskollegor kanske tycker tvärtom. Jag tror att det finns en möjlighet till en fruktbar förening. Jag inbillar mig att mitt dagliga skrivande av artiklar påverkas till det bättre av mina skönlitterära övningar. I tidningsskrivandet måste jag också varje dag anstränga mig för att ge läsaren det allra bästa, jag måste locka läsaren och hålla läsaren kvar i min text genom mitt sätt att hantera språket. Ibland kan jag känna en gnagande frustration över att orden inte kommer till mig när jag behöver dem, orden som ska få min text att dansa på lätta steg. Och ibland blir jag så lycklig när jag lyckas hitta de orden, när texten flyter och lever. Tillbaka till startsidan |
|||||||||