Tornsvalan
	"När jag såg ditt namn i tidningsartikeln och din bild kände jag genast igen dig. Och jag tänkte för mig själv att äntligen har jag hittat någon som var med i Ländåkra den våren 1943." Så hade Tore Modin inlett det brev hon fått i april. Nu satt hon på tåget på väg till Linköping för att träffa honom. 1943 hade Signe varit en av flera tusen svenska "tornsvalor", de unga kvinnor i Sverige som deltog i spaningen av främmande flygplan på väg in mot Sverige. De organiserades i luftbevakningsföreningar under ledning av flygofficerare. Själv hade hon varit stationerad i Ländåkra hela våren 1943, tillsammans med Margareta, Kerstin, Kristina, Ulla, Berit och alla de andra. De arbetade i fyratimmarspass uppe i tornen, högt uppe på bergen utmed Upplandskusten. Tore Modin var en av de tre underofficerarna som stått för den praktiska arbetsledningen, som tagit hand om spaningsrapporterna och som några gånger bjudit henne på en kopp kaffe på mässen sedan hon lämnat dagens rapport. En ljummen kväll i slutet av maj hade de gått ut med kaffet ut på mässens altan på baksidan. Det var ännu inte mörkt men skymningen föll och de hade stått vid räcket och pratat, balanserat kaffekopparna på räckets kant. Hon hade frusit lite, dragit om sig koftan och huttrat till och då hade Tore lagt armen om hennes axlar för att värma henne. När han märkte vad han gjorde hade han hastigt dragit sig undan och blivit förlägen: "Ursäkta mig, det var inte meningen att vara närgången, inte alls" hade han stammat och i ivern råkat slå till sin kaffekopp så att den föll ner på marken. Signe hade skrattat lite, försökt avväpna honom, men kände att hon inte helt lyckats. I juni hade han förflyttats, till staben inne i stan, och de hade inte träffats mer. Stunden ute på altanen hade ramlat ur hennes minne under åren som gått och hon hade aldrig tänkt på honom sedan. Inte förrän i april i år, då brevet kommit. Men då hade hon kommit ihåg desto mer. Hon hade plockat fram sitt album, med fotografierna från krigsåren och 50-talet. En bild från mässen i Ländåkra, tagen i april 1943, med alla tornsvalorna och de tre officerarna. Tore stod längt ut till vänster, allvarlig och strikt, i uniform. Signe och Kerstin stod tätt ihop, smått leende, mitt i gruppen. Det var 27 år sedan nu. Kerstin hade dött i cancer förra året. 1943 hade Signe varit 22 år, glad och livsbejakande trots den allvarliga situationen, sett med förväntan på framtiden. Hon hade varit ute i svängen, hon och Kerstin. Efter det första brevet från Tore hade de brevväxlat några månader. Rekapitulerat gemensamma minnen från krigsvåren 1943. Han hade berättat om sin förälskelse i henne, en förälskelse på avstånd som han då aldrig släppt fram. "Du verkade så erfaren och säker och ointresserad av mig, och du var ju redan upptagen." Jo, hon hade varit förlovad med Gunnar som låg inkallad någonstans i Värmlandsskogarna. Förlovningen hade dock aldrig lett till äktenskap, tvärtom, de hade brutit den efter kriget sedan han erkänt att han träffat en annan kvinna och som väntade hans barn. Signe hade i stället ägnat sig åt sitt arbete. Det var hennes forskningsrapport om det nya betygssystemet som uppmärksammats i Lärartidningen som Tore hade läst och då känt igen henne. Efter 27 år. De hade utväxlat några brev sedan i april. Tore hade skickat ett fotografi på sig själv inför mötet i Linköping. Ett foto taget för några år sedan. Det var lite oskarpt men visade en man med grånande tinningar, fina åldersrynkor vid ögonen, en smal mustasch och lite lätt leende. Hon kände igen den där virveln i luggen som gav hans hår en charmig ostyrsel. Det kom hon ihåg. De skulle ses på stationen, han bodde i sin gamla hemstad Linköping nu och de skulle gå på en restaurang och äta middag. Hon hade bokat sitt hotellrum själv, ville inte att han skulle veta var hon bodde. Ifall att. Efter en flyktig bekantskap 1943 och efter 27 år visste hon ju inte alls vad det var för en man hon åkte för att möta. Hon såg Tore så fort hon klev av tåget. Visst var det väl han, mannen som stod borta vid stationshusets dörr? Jo, det var samma längd och samma utseende som på fotot. Och med en blombukett i handen. Nu hade han upptäckt henne, fäste blicken på henne och tog några steg åt hennes håll. Hon log då de möttes och han log tillbaka. - Hej Tore, sa hon och skakade hand med honom. Skulle hon ha gett honom en försiktig kram? Nej, så familjär ville hon inte vara, och han verkade ha samma inställning. - Det var roligt att ses igen. Resan gick bra, hoppas jag? - Jadå, det är ju inte så långt till Kalmar. Men jag fick byta i Alvesta. Han räckte henne den lilla blombuketten. Hon tackade och undrade för sig själv var hon skulle göra av den nu. – Jag har bokat bord på restaurang Apollo, vi kan gå dit, det ligger alldeles i närheten. Jag har ställt bilen här vid stationen, om du vill kan du sätta din väska i bagaget medan vi äter. Nu var det inte "fänrik Modin" och "fröken Skärke" längre, utan "du" och "Signe" och "Tore". – Jag tror jag ställer in den på godsförvaringen så länge. Jag sa till på hotellet att jag kanske skulle komma lite sent eftersom jag tänkte att vi antagligen skulle äta först. Vänta du här så kommer jag strax tillbaka. Signe skyndande iväg med sin väska, in i stationsbyggnaden. Hon ville inte att han skulle få tid att fråga vilket hotell hon skulle bo på. Hon ville avvakta lite, var lite försiktig. Den förtrolighet hon hoppats på efter de brev de utväxlat hade inte infunnit sig, inte ännu. Nåväl, det var ju inte så lätt, de hade bara setts några minuter än. Men hon fick ändå en känsla av osäkerhet. Befriad från sin övernattningsväska och med tröjan över axlarna gick hon ut till honom igen och han ledde stegen över gatan och in mot centrum. Han rörde henne inte, höll sig lite på avstånd och pratade på om Linköping och nämde också sitt arbete på Saab. Hon lyssnade uppmärksamt, men ändå lite förstrött. Inne på restaurangen fick de ett fönsterbord. I skugga som tur var. Junisolen gassade även om temperaturen ännu inte var högsommarvarm. De slog sig ner mitt emot varandra och Signe betraktade honom medan han valde från menyn. Hon såg på virveln i luggen som hon genast känt igen på fotografiet. Men nu såg han inte så tunnhårig ut längre. Hur kunde det komma sig? När hon insåg att hon stirrade på honom blev hon förlägen och tittade bort. - Blir det bra med entrecote, Signe? frågade han. Eller vill du hellre ha kyckling? Kanske slottsstek? - Jag vill gärna ha kött, tack. Entrecote blir bra. Tore beställde. De pratade medan de väntade på maten. Han var underhållande och trevlig, men det var något under den polerade ytan, något som inte stämde, tyckte hon. Han verkade nervös. Kanske var det inte så konstigt. När det röda vinet kom in skålade de. Plötsligt såg hon hans hand, den vita randen efter en länge buren ring på ringfingret. Men han hade ju skrivit att han aldrig varit gift. - Tore, sa hon med skarp röst och pekade på hans hand. Har du ljugit för mig? Du skrev ju att du inte var gift, att du aldrig varit det. - Ojdå, det glömde vi bort, sa han genast och tittade på handen hon pekade på. Sjutton också! - Vad menar du? Vadå glömde? Signe hade ställt ner sitt glas på bordet med en smäll och såg med svart blick på honom. - Förklara dig! Vad är det du håller på med? Varför har du ljugit? Mannen mittemot henne rätade på ryggen och mötte hennes blick. - Jag är ledsen, Signe, men Tore vågade inte komma, han blev så rädd i går. Han bad mig möta dig i stället. Han sitter i rullstol nu, han fick MS för några år sedan och blev rädd att du skulle vända när du såg honom. Tore är min storebror. © Eva Johansson, februari 2000