Det är som med alkoholen, vi kan inte hantera det. Därför borde vi införa restriktioner. Högst två timmars surfande i veckan, och högst tre e-postmeddelanden per dag. Och bara nyttopost och nyttosurfande, inget spelande. Nej, roligt ska det inte vara.
Och handlandet på nätet, det kan väl ändå inte vara något. Det går ju varken att bläddra i böckerna eller prova kläderna.
Allt detta tjattrande med okända människor, vad leder det till? Plötsligt har du skaffat dig en ny bekant som pockar på uppmärksamhet och du sitter där vid datorn ännu mer. När du kan gå ut och få en pratstund med grannen över staketet. Om nu inte grannen också sitter inne vid sin dator förstås.
Nej, vi kan säkert klara oss utan nätet. Precis som vi kunde klara oss utan telefonen, innan den uppfanns. Då hade vi inga behov av att prata med folk som inte fanns i närheten. Och innan järnvägen kom, inte behövde vi ge oss ut på några långväga resor då.

Visserligen är det praktiskt att jag kan få ett snabbt svar från kompisen i USA om vad hon har för sig och när vi kan ses igen. Men nog borde jag väl kunna vänta den vecka&Mac246;tio dagar det tar att skicka ett vanligt brev. Om jag bara visste var hon befinner sig i det där stora landet...
Eller de gamla kompisarna från 70-talet som hittat mig genom min hemsida. Inte behöver jag bry mig om dem i dag, hur de lever och vad de gör. Och återträffen skulle jag väl kunna vara utan. Fast det ska bli väldigt kul...
Och nog kunde jag vara nöjd med att jaga rätt på folk i telefon när jag behöver svar på en fråga, acceptera att vänta medan jag slussas mellan olika befattningshavare tills jag kommer till rätt handläggare. I stället för att skicka e-post till info@myndigheten.se och få ett skriftligt svar inom en timme...
© EVA JOHANSSON mars 2000