Tänk att teater är så roligt! Trots att Hemsöborna är en i allra högsta grad tragisk historia var det väldigt roligt att se den på teatern här i Västervik ikväll. En mycket bra prestation av alla skådespelare. Anita Andersson är sååå duktig, både den här gången som madam Flod och i tidigare roller. Och Michel Asplund som Carlsson gör mycket bra ifrån sig. Det är en glädje att se så bra lokal teater, med många duktiga skådespelare. Att Einars och Linus scenografi vann är förståeligt, det var både snyggt och fiffigt, och väl anpassad till pjäsens innehåll. Affischen här har Einar också gjort.
Månad: mars 2005
Sladdhärvor
Det bästa med datorer är kommunikationsmöjligheterna. Det sämsta är sladdträsket. Alla dessa kablar och sladdar, var kommer de ifrån? Och var gör man av dem? Jag vet att det finns sladdsamlarrör att köpa, och sladdsamlande små dosor. Men det glömmer jag när jag är i affären. Och kan man stoppa i hur många kontakter som helst i två hål i väggen, via en förgreningskontakt? Strömkabel till dator, skrivare, scanner, skrivbordslampa, skärm, högtalare… det ena och det andra. Och så nätverkskabel, telefonsladd och alla usb-sladdar som via golvet går mellan plast- och plåtburkarna på och kring skrivbordet. De samlar damm också, dammråttorna anfaller väl snart… Hemmen är inte gjorda för detta, eluttagen är alldeles för få. Precis som i köket nu för tiden.
Individualism
”Om individualismen traditionellt handlade om att förverkliga sina planer handlar den idag mer om att vara någon särskild. Med det har följt snabbare behov av bekräftelse och en växande osäkerhet över sig själv när ingen långsiktig strävan längre håller oron borta.” De två meningarna läser jag idag i en bok och det fick mig verkligen att stanna upp. Det kändes som viktiga nyckelmeningar om nutiden, och jag kan egentligen bara hålla med författarna. Detta är något jag tänkt många gånger, att så många strävar efter att lyfta fram sig själv idag, det är ”jag, jag, jag…” och jag undrar ibland varför. Finns inte tillräcklig trygghet längre i ”vi”? Jag som nu hunnit bli en medelålders tant undrar vart solidaritet och gruppkänsla tagit vägen. Kanske finns det ändå, fast det inte verkar så?
Boken jag läst är ”Det sociala landskapet” av Göran Ahrne, Christine Romare och Matz Franzén och den har undertiteln: ”En sociologisk beskrivning av Sverige från 1950-talet till början av 2000-talet.” Första kapitlet heter ”Pannakaka och pizza”. Läs boken!
Stipendium
Tack för påskhälsningen, Harriet! Givetvis önskar jag både dig och alla andra en riktigt Glad Påsk och att vi alla får sol och ljumma vindar var vi än är. För oss känns det som om det vore dags att ta en tur ut till stugan och kolla läget. Vi har inte varit där sedan ett par veckor efter stormen, men har den stått i 200 år så ska den väl stå kvar än. Med den snö som varit i vår, och som fortfarande ligger kvar en hel del trots +12,6 grader idag, så har det troligen inte gått att komma fram eftersom ingen plogar fram till oss i skogen. Och vinterhelgerna blir det gärna att vi kurar inne när vädret inte lockar ut oss. Idag har vi också glatt oss särskilt åt yngste sonen som fick ta emot ett fint stipendium av Lions vid en ceremoni på torget i eftermiddag, mitt bland alla påskbarn och påskris. Det känns i hjärtat när det går bra för barna.
Flexibilitet
Invandrare är generellt mer välutbildade än andra svenskar men har ändå svårare för att få jobb. Om det resursslöseriet har jag läst i en kursbok (Hansen/Orban: Arbetslivet, Studentlitteratur 2002) i helgen, när jag låg däckad i soffan av en förkylning. Då läste jag också en del i en ny bok jag köpt om tips och trix i Photoshop, som jag tänker lära mig lite bättre.
Boken om arbetslivet var väldigt intressant. Här läste jag om både det historiska och nuet, om kön och ålder och social klass och mycket annat som påverkar våra möjligheter och förutsättningar på arbetsmarknaden. En av de saker som gör mig mest betänksam idag är de slimmade flexibla arbetsplatserna där det inte finns några marginaler utan man tar in folk på tidsbegränsade anställningar (kapitel 10 i boken) för att klara verksamheten. De är en buffert för arbetsgivarna, en stödtrupp som riskerar att bli ett B-lag på arbetsmarknaden. Hälften av de tidsbegränsat anställda har bara en arbetsgivare, mellan jobben är de arbetslösa. De bekostar alltså arbetsgivarens behov av flexibilitet.
Körkort
Idag firar vi yngste sonen som nu tagit körkort. Han klarade det på första uppkörningen fast han körde upp som privatist. Det är bra gjort! Körkortet är ytterligare en milstolpe på vägen mot vuxenlivet. Det går fort minsann.
Och får mig förstås att tänka på tidens flykt, som man gör vid sådana här tillfällen, när man kommit till mogen ålder. De flesta av oss människor vill ju gärna tro att vi är ungdomligare än vår biologiska ålder och vi strävar efter att behålla vår ungdomlighet så länge vi kan. Men ändå förändras vi. Förr i tiden då åkte jag kors och tvärs i världen och det bekymrade mig inte, det kändes naturligt. I söndags när jag skulle åka till Stockholm kändes det som ett äventyr. Jag vet inte om det är jag eller världen som har förändrats mest och som får mig att känna så. Säkert har jag blivit ängsligare med åren men världen har också blivit mer hotfull. Men det var fint i Stockholm.
Psykiskt sjuka
Folk går och är rädda för de psykiskt sjuka, rädda för att bli anfallna, misshandlade och dödade. och rädslan ökar visar gallupundersökningar. Men det är en försvinnande liten del av de psykiskt sjuka som är våldsamma. Av 338 456 våldsbrott begångan under åren 1988-2000 var det bara 5,2 procent som begicks av personer med schizofreni eller andra psykotiska sjukdomstillstånd. Men av dem som döms för mord eller dråp i Sverige lider mellan 20 och 25 procent av en psykossjukdom. Detta, och en hel del annat, fick jag veta vid ett seminarium hos RSMH i Stockholm i måndags. Uppgifterna kommer från docenten Martin Grann på Karolinska institutet.
Mycket av rädslan beror på oss i media, hur vi framställer de psykiskt sjuka. Lesley Hendersson är en sociolog i London som studerat detta. Under en mätperiod var det två tredjedelar av artiklar och inslag i media som handlade om psykiskt sjuka som framställde dem som våldsamma och farliga. Inte så konstigt att rädslan sprids. Vårt ansvar är stort. Detta var i England men troligen är förhållandena liknande i Sverige.
Lättjeboken
Fransyskan Corinne Maier har skrivit en bok om lättja som fått väldigt mycket uppmärksamhet i medierna i Sverige, eftersom hon tycker att vi ska jobba mindre och vara lata på jobbet för arbetsgivaren bryr sig ändå inte. Nu har jag läst hennes bok och hennes uppmaning till lathet är egentligen en ganska liten del. Men det är ju spektakulärt förstås! I stället är boken en svidande kritik med managementkulturen och vår jakt på pengar. Hon raljerar över de moderna företagen på den globala marknaden och jargongen i dessa, det vill säga en massa snömos. Läs den!
Imorgon drar jag till Stockholm på ett par dagar och laddar ryggsäcken med både en ny deckare och kurslitteratur. Det tar fyra timmar åt varje håll.
Moment 22
Idag har jag nästan hamnat i en Moment 22-situation på grund av privatisering och avreglering av tågtrafiken. På söndag ska jag åka till Stockholm i tjänsten (till ett medieseminarium på måndag) och beställde biljett via koncernkontoret igår. Så ska vi göra när vi reser i tjänsten. Tågbiljetten bokades via en resebyrå och jag fick en bokningskod mailad till mig som jag skulle använda för att få ut biljetten. Men för att få ut en SJ-biljett måste jag åka till Linköping och hämta den fast biljetten gäller från Västervik! Förklaringen fick jag på järnvägsstationen idag: SJ vill inte teckna avtal med externa resecentrum som vårt (det drivs av länstrafiken och tågen mellan Västervik och Linköping körs av privata BK Tåg, i Linköping får vi byta till SJ) och därför kan man inte lämna ut förbokade SJ-biljetter här. Inte heller hos ATG-ombudet gick det att få ut biljetten. Så jag fick ringa resebyrån och avboka, och själv köpa biljett här i Västervik. Då gick det bra att köpa biljett ända till Stockholm. Knorren är att det blev 250 kronor billigare än den förbokade biljetten. :-)
Jobbflytten
Dagens stora händelse är mitt besök på Electrolux. Vi gjorde idag ett sista reportage inifrån fabriken. Den sista mars låser de porten och släcker lyset och går. Fabriken är nerlagd. 520 anställda har lämnat och Västervik har en mängd nya arbetslösa. Kommer jag in där någon mer gång så blir det för att någon ny verksamhet har startat. Förhoppningsvis.
Tänk vad bra vi har det i Sverige. Industrin har kunnat utvecklas tack vare statliga satsningar på utbildning för att få fram en kompetent arbetskraft att tillgå. Och barnomsorgen byggdes ut för att öka tillgången på arbetskraft ännu mer. Sverige har verkligen satsat på industrin. Men nu flyttar de ut, en efter en, till låglöneländerna. Och vi biter oss själva i svansen när vi går och köper en billig dammsugare på Billiga Varuhuset för 399 kronor, en dammsugare som givetvis inte kan vara tillverkad i Sverige för det priset. Frågan är: vad ska vi i Sverige arbeta med?