”Om individualismen traditionellt handlade om att förverkliga sina planer handlar den idag mer om att vara någon särskild. Med det har följt snabbare behov av bekräftelse och en växande osäkerhet över sig själv när ingen långsiktig strävan längre håller oron borta.” De två meningarna läser jag idag i en bok och det fick mig verkligen att stanna upp. Det kändes som viktiga nyckelmeningar om nutiden, och jag kan egentligen bara hålla med författarna. Detta är något jag tänkt många gånger, att så många strävar efter att lyfta fram sig själv idag, det är ”jag, jag, jag…” och jag undrar ibland varför. Finns inte tillräcklig trygghet längre i ”vi”? Jag som nu hunnit bli en medelålders tant undrar vart solidaritet och gruppkänsla tagit vägen. Kanske finns det ändå, fast det inte verkar så?
Boken jag läst är ”Det sociala landskapet” av Göran Ahrne, Christine Romare och Matz Franzén och den har undertiteln: ”En sociologisk beskrivning av Sverige från 1950-talet till början av 2000-talet.” Första kapitlet heter ”Pannakaka och pizza”. Läs boken!