Månad: maj 2005

Minnen

Tiden är något egendomligt. I går fyllde jag år och sedan jag kommit upp i 50-plusåldern så funderar jag ibland på minnen från förr, vad som egentligen hänt i livet. Tiden är inte rätlinjig. Vissa minnen känns som om det skedde nyss fast det är 30 år sedan och andra som ligger betydligt närmare i tiden känns långt borta och är otydligt. Det har ju inget med tiden att göra utan minnet av det som skedde. Men när man funderar så där då blir tankarna väldigt slingriga ibland, och ju mer man grubblar ju mer minnen kommer. När jag pratade med min mor med anledning av mors dag så kom vi fram till att hon och hennes syskon borde skriva ner sina minnen av sin barndom så att det finns bevarat den dagen de är borta (hon är över 80 år nu) för vi i nästa generation kommer ju inte ihåg allt de har berättat.

Att minnen är viktiga, det är självklart. Vi är ingenting utan vår historia. Utan den kan vi inte förstå oss själva. Det kan vara både skrämmande och tryggt att se sina förmödrar och -fäder i sig själv, men det vore kusligt utan något minne av dem kvar.

Okritisk kommunjournalistik

Västerviks kommun ger ut en tidning som heter Utkik och som kommer ut några gånger per år. Den delas ut till alla hushåll i kommunen och finns som pdf-fil på kommunens hemsida. Senaste numret kom i går. Den första artikeln är en intervju med Ryanairs Nordenchef, en ung kvinna som har påbrå från Västerviks kommun. Här hyllas Ryanairs affärskoncept men inte en enda kritisk fråga ställs om personalens arbetsförhållanden. Att i kommunens eget informationsblad mötas av en så okritisk artikel om Ryanair är osmakligt. De rådande förhållandena måste rimligtvis vara kända för varje svensk journalist sedan flera år tillbaka. Senast i torsdags, den 26 maj, aktualiserades Ryanair som arbetsgivare av den Europeiska Transportarbetarfederationen som fördömer bolagets agerande.
Att försvara artikeln i Utkik med argument som att det bara handlar om chefen eller bara om bolaget och dess lönsamhet och effektivitet vore pinsamt. Ryanair skulle knappast kunna existera utan sin personal. Att lyfta fram Ryanair som en positiv förebild i nedläggningstider i Västervik, så som nu sker i artikeln, är därför både naivt, skrämmande och omdömeslöst.  Om det är den här sortens företag som ska vara föredömet för företagsutveckling i Västervik då går vi en dyster och skrämmande framtid till mötes. 

Fynd

Idag fyndade jag i en butik här i stan. Jag hade fått en rabattkupong på 25 procent på allt vid ett köptillfälle och det senast idag den 25 maj. 1730 sprang jag iväg från jobbet en stund, med målet att titta efter ett visst plagg. Men väl där så såg jag ju det och det och det… och jag kom ut med betydligt mer i påsen än jag hade tänkt mig innan. Det jag handlade skulle med fullpris ha kostat 951 kronor och jag betalade 555 kronor i stället, tack vare rabattkupongen och rabatt på butiksrabatt (tag 3 betala för 2). Tänk vad glad man blir. Ändå är det ju sådant jag inte skulle ha köpt till fullt pris. Så man lurar ju sig också. Men jag känner att jag gjorde fynd i alla fall.

Bland annat köpte jag två nya jeanskjolar. Det hade jag nog inte gjort om det inte varit så att jag på lunchen idag varit och fått benen vaxade och avhårade inför sommaren. På senare år har jag gjort det inför varje sommar. Men adrig förr. När jag var ung på 70-talet var det inget man diskuterade över huvud taget, inte bland kvinnor jag umgicks med. Men någon gång i slutet på 90-talet var det väl som debatten kom igång och jag kände att det förväntas av mig som vuxen kvinna att ha hårlösa ben. Till saken hör att jag har ganska håriga ben och det syns. Förr i tiden solade jag mer men numera aktar jag mig mer för solen, med påföljd att benen inte blir särskilt brunbrända heller. Om jag inte jobbade på somrarna i ett jobb där jag träffar en hel del folk så kanske jag inte skulle bry mig.

På fyllan i villan

För en stund sedan, när vi gick en promenad i villakvarteren här, träffade vi på ett par personer, båda vuxna medelålders, som var onyktra. Det är ju inte så många för att vara en lördagkväll, men det var inte så många andra ute över huvud taget (sitter alla inne och ser på schlagerfestival, tro?). Den ena av dem vi såg var rejält knall, vinglade hit och dit på trottoaren och ibland ut i gatan. Snart försvann han in på en sidogata. Den andra kom ut från Konsum där vi skulle gå in. Hon var lite vresig, glansig i ögonen och vinglig. Det jag funderar på är om detta är något slags tecken i skyn? Är det bara för att det blivit vårvarmt och det är lördagkväll som onyktra är ute och rör på sig klockan nio en lördagkväll? Annars är det inte ofta man ser berusade i våra kvarter (utom ungdomar ibland, på väg till eller från fester). Alkoholkonsumtionen i Sverige lär ju vara kraftigt ökande och jag undrar om sådana här iakttagelser är tecken på det. Har vi våra källare sprängfyllda med egen direktimportad alkohol från EU-länderna så är det kanske inte så konstigt. Men det är beklämmande och oroande.

Lite skryt

Igår gjorde jag en muntlig tenta i sociologi i Växjö. Det gick bra. delkursen är på 5 poäng och det ingår några skriftliga uppgifter också. Jag fick VG på hela kursen. Yesss!!! :-)

Nu är jag ett steg närmare målet, att läsa vidare på sociologi 41-60 poäng till hösten. Fast det är ju inte det egentliga målet, som är att fortsätta studera.  Åtminstone till magisterexamen 2007. Sedan får vi se.

Det är förstås på grund av den här tentan som bloggandet varit sporadiskt den senaste tiden. Dygnets timmar och hjärnans kapacitet räcker liksom inte riktigt till ibland.

Den här delkursen ingår i en 10-poängs teoretisk kompletteringskurs som jag gör för att komma upp i 40 poäng sociologi. Ledarutbildningen jag går ger 30 poäng. I den här sista delkursen ingick bland annat att med ett berättande exempel visa att jag förstått Berger&Luckmans teori om kunskapssociologi. Jag använde raggare som exempel och det kändes roligt och inspirerande. Då blir uppgiftetn kul att göra också.

Överum

Här rinner tiden undan minsann. Inte kan jag låta min blogg leva oanvänd i flera dagar på det här sättet. Jobbet har varit intensivt den sista tiden. Det bästa i jobbet förra veckan var i alla fall när en av våra fotografer och jag åkte till Överum för att göra reportage om den bruksmiljö som finns kvar där. Att den ligger samlad som den gör, herrgården alldeles intill brukskontoret, kyrkan och fabriken, är ganska ovanligt. Bruket är 350 år gammalt i år, precis som i Ankarsrum, men de flesta nuvarande byggnaderna är från 1800-talet och byggda i Tjustempire, en arkitekturstil som utvecklades här i bygden under tidigt 1800-tal om jag är rätt underrättad. Det ska jag ta reda på till artikeln som jag ska skriva i nästa vecka.

I Överum träffade vi ett par herrar från hembygdsföreningen och vi började med en fika på vandrarhemmet Åtta Små Hem som ligger i några gamla arbetarbostäder. Det är så himla fint och mysigt där. Väl värt ett besök.

Klubb Maritim

Sjöfolk är ett släkte för sig inbillar jag mig. När jag träffar folk som jobbat till sjöss känns det att det finns en speciell samhörighet, oavsett om vi råkar ha varit på samma båt eller inte. Den alldeles speciella erfarenheten som det innebär att ha arbetat och levt på ett fartyg förenar oss. Den världen är så olik det mesta annat, och kräver både anpasslighet och tolerans. Jag tror att alla som arbetat till sjöss påverkas av det, kanske för all framtid. Så är det i alla fall för mig. De tre åren jag var till sjöss på 70-talet har betytt mycket för mig.

I morgon kväll ska jag träffa ett antal andra f d sjöfolk här i Västervik. Vi har tänkt att bilda en egen avdelning av Klubb Maritim om vi blir tillräckligt många. Det är en förening för social gemenskap för att främja sjöfartsintresset.

Fåfänga

Det slog mig idag att jag kanske gått på fåfänglighetsmyten fast jag trott att jag kunnat hålla den stången. Varje gång efter att jag duschat går jag igenom en ritual där jag använder minst fem olika produkter från den kemiska industrin (alltså utöver tvål och schampo etc): ansiktskräm, ögonkräm eller ögongel, kroppslotion, fotkräm och deodorant. Varje gång. Ögonkrämen kom till sedan jag fyllt 40 eftersom jag läste i Amelia att om man är 40+ måste man börja använda ögonkräm "för den tunna huden runt ögat", så att den inte blir för rynkig. Rynkig vill man ju inte bli i förtid… Sedan har jag också hittat ögongel som är till för att återfukta och krasst sett reducera påsar under ögonen. Så där som det blir när man sover för lite, som jag gör. 

Jag försvarar mitt handlande inför mig själv även med det faktum att jag har torr hud och använder jag inte hudlotion och ansiktskräm så känns det obehagligt, så där som att huden stramar. Jag köper ju krämer och lotion som är för torr hud, men det kanske är så att de görs för att ge mig torr hud, inte för att motverka det… alltså så att jag ska bli beroende av produkterna och köpa mer.  

Efternamn och identitet

Varför byter kvinnor fortfarande efternamn när de gifter sig? Jag kan inte låta bli att fascineras av detta fenomen som jag tycker är så oerhört irrationellt. Traditionen att ta mannens eftenamn går ju tillbaka till en tid när kvinnan var mannens egendom och bihang. Men det är ju länge sedan, juridiskt och traditionellt sett, även om det fortfarande finns män som inbillar sig att de äger den kvinna de lever ihop med.

Men att kvinnor fortsätter att byta efternamn när de gifter sig, det är en gåta för mig. Jag har frågat många och svaren jag får är 1. hela familjen inklusive gemensamma barn ska ha samma efternamn, 2. det är ett tecken på samhörighet med mannen, 3. det bara är så, inget att ifrågasätta.

Inga rationella skäl finns för något av svaren. 1. Varför då ta mannens namn och inte kvinnans, eller ett nytt gemensamt, eller dubbelnamn båda två? Dessutom är det idag så vanligt att barn och föräldrar har olika efternamn eftersom det finns så många skilsmässobarn där mamman återtagit sitt gamla efternamn eller bytt till ett nytt med en ny make. 2. Samhörighet kan man lika gärna visa genom att ta ett gemensamt nytt namn eller att mannen byter efternamn. 3. Ett tecken på samhällets tillbakagång.

Mitt namn är en viktig del av min identitet, oavsett om det är Sveriges vanligaste efternamn (Johansson, som mitt) eller om det är ett mer ovanligt som Ag eller Wallenius. Hade jag bytt till Andersson när jag gifte mig för länge sedan då hade det inte varit jag längre. Eva Andersson, det är någon annan. Och efter skilsmässan, vad skulle jag haft för namn då? Mitt födelsenamn eller barnens? Vill jag byta identitet så kan jag möjligen tänka mig att byta till ett helt nytt namn, men inte till en makes bara för att det är hans namn. Men jag vill inte byta identitet.

Dessutom är det ju så krångligt att byta namn. Man måste tala om det för alla, ändra adress och oftast också mailadress, ändra visitkort och identitetshandlingar, och i telefonkatalogen. Telefonkatalogen är ocskå ett sådant där praktisit problem, att många kvinnor inte finns med där utan bara maken. Om jag stött på någon som heter Anna Nilsson och vill ringa till henne men inte vet vad hennes man heter, då är det ju omöjligt att hitta henne om hon inte står med eget namn i katalogen. Varför är kvinnor så osynliga i samhället, gömda bakom sin man?

Journalistiska texter

Idag hade jag en diskussion med en kollega om vårt arbetssätt och våra texter i tidningen. Han menade att man inte får ta särskilt lång tid på sig för att skriva färdigt en text. Att efter en intervju på en timme skriver man sedan en artikel på en timme också. "Jag skriver ju vad de säger, det tar inte lång tid" menar han. Min uppfattning är att det tar längre tid att skriva än att intervjua. Jag vill ha tid på mig att fila på formuleringar, gå igenom texten, kolla fel, ha tid att tänka igenom. För mig tar det tid. Och ofta tar det längre tid att skriva kort och bra än långt. Det handlar om kvalitet, man måste få ta sig tid att jobba med språket. Jag tror att många skulle vinna på att åtminstone läsa sina egna texter en gång innan de lämnar in dem i publiceringssystemet. Rättstavningsfunktioner tar inte alla fel, långtifrån. Det ser vi dagligen i tidningarna. Dessutom tycker jag att det inte går att leva med ständig stress, att alltid ha bråttom på jobbet, det orkar man inte med. Det får inte bara handla om kvantitet, att fylla tidningen med så många bokstäver som möjligt.