Varför byter kvinnor fortfarande efternamn när de gifter sig? Jag kan inte låta bli att fascineras av detta fenomen som jag tycker är så oerhört irrationellt. Traditionen att ta mannens eftenamn går ju tillbaka till en tid när kvinnan var mannens egendom och bihang. Men det är ju länge sedan, juridiskt och traditionellt sett, även om det fortfarande finns män som inbillar sig att de äger den kvinna de lever ihop med.
Men att kvinnor fortsätter att byta efternamn när de gifter sig, det är en gåta för mig. Jag har frågat många och svaren jag får är 1. hela familjen inklusive gemensamma barn ska ha samma efternamn, 2. det är ett tecken på samhörighet med mannen, 3. det bara är så, inget att ifrågasätta.
Inga rationella skäl finns för något av svaren. 1. Varför då ta mannens namn och inte kvinnans, eller ett nytt gemensamt, eller dubbelnamn båda två? Dessutom är det idag så vanligt att barn och föräldrar har olika efternamn eftersom det finns så många skilsmässobarn där mamman återtagit sitt gamla efternamn eller bytt till ett nytt med en ny make. 2. Samhörighet kan man lika gärna visa genom att ta ett gemensamt nytt namn eller att mannen byter efternamn. 3. Ett tecken på samhällets tillbakagång.
Mitt namn är en viktig del av min identitet, oavsett om det är Sveriges vanligaste efternamn (Johansson, som mitt) eller om det är ett mer ovanligt som Ag eller Wallenius. Hade jag bytt till Andersson när jag gifte mig för länge sedan då hade det inte varit jag längre. Eva Andersson, det är någon annan. Och efter skilsmässan, vad skulle jag haft för namn då? Mitt födelsenamn eller barnens? Vill jag byta identitet så kan jag möjligen tänka mig att byta till ett helt nytt namn, men inte till en makes bara för att det är hans namn. Men jag vill inte byta identitet.
Dessutom är det ju så krångligt att byta namn. Man måste tala om det för alla, ändra adress och oftast också mailadress, ändra visitkort och identitetshandlingar, och i telefonkatalogen. Telefonkatalogen är ocskå ett sådant där praktisit problem, att många kvinnor inte finns med där utan bara maken. Om jag stött på någon som heter Anna Nilsson och vill ringa till henne men inte vet vad hennes man heter, då är det ju omöjligt att hitta henne om hon inte står med eget namn i katalogen. Varför är kvinnor så osynliga i samhället, gömda bakom sin man?
Håller med, det är en kvarleva som man skulle klara sig bättre utan. I en del andra länder (latinamerikanska tex) får barnet båda färäldrarnas efternamnnamn. Men även här har männens namn företräde, för när tex ”Julia Lopez Gomez” får barn så ger hon bara vidare Lopez(hennes pappas efternamn) till barnet. Inte så mycket bättre i praktiken alltså. Det enda det systemet ger är att varje person alltid representerar båda föräldrarna. Även här i Sverige finns det ju en del som tar båda föräldrarnas efternamn och sätter samman dem med bindestreck. Undrar egentligen om man brukar ta pappans efternamn först eller om man kanske sätter samman efternamnen så som de låter bäst.
Ja, visst finns det alternativ som är brukbara, det menar jag också. Att byta efternamn kan ju tyckas som en petitess men jag ser det som en viktig symbol för en gammal tradition som rimligtvis borde vara på väg bort.
När jag gifte mig för 29 år sen hade jag sådan lust att kalla mig mitt efternamn/min mans efternamn men eftersom jag visste att mina svärföräldrar skulle avsky mig för det avstod jag……helt vrickat gjort! eftersom de avskydde mig i alla fall!!! haha!
Dåligt skäl för att ta mannens namn: annars är det så besvärligt att släktforska, men hallå! då är det ju bara mannen man ska söka efter alltså…….för kvinnan är ju försvunnen eftersom hon bytt namn = identitet.
Nej samma namn ska man ha enbart av praktiska skäl, och att som kvinna ha båda namnen är väl inte så dumt……barnen kan ju få välja när de blir stora……
tycker jag!!!