Idag läste jag ut boken "Global Woman", skriven och sammanställd av Arlie Hochschild och Barbara Ehrenreich, med flera forskare. Den handlar om den globala migrationen bland kvinnor i den fattiga världen som flyttar till den rikare världen. Till exempel filippinskor till Hong Kong, Singapore, USA och Europa, öststatskvinnor till Västeuropa, lankeser till arabländerna, östafrikanske kvinnor till Sydeuropa och så vidare. Det pågår hela tiden, det har pågått i några decennier och många far illa på vägen. Och alltihopa för att pengarna styr…
För de flesta handlar det om frivillig migration men boken tar också upp trafficking och 6-slaveri som till exempel i Thailand. Här hemma har vi ju baltiska, ryska och andra östeuropeiska flickor som tvingas till prostitution, som till exempel den senaste kopplerihärvan i Skåne.
Efter att ha läst om sådant här så är det svåra att hantera frustrationen och ilskan. Vad ska och kan man göra som enskild? Mer än att stödja Ecpat och andra organisationer?
En stor del av boken handlar om kvinnor som arbetar med jobb som barnsköterskor, städerskor, personliga assistenter och som tar hand om äldre. De anställs av oss i de rikare länderna för att göra det "känsloarbete" vi inte själva tar oss tid med. Många kvinnor som kommer till västvärlden på sådana här jobb lämnar barn och ibland make hemma för att tjäna pengar till familjen, erftersom de möjligheterna är så små i hemlandet. De intervjuade kvinnorna berättar om hemlängtan och sorg och frustration över att inte kunna dela sina barns uppväxt utan lämna över den till släktingar.
Boken rekommenderas.