Emile Durkheim är en av sociologins grundare, en ansedd akademiker, smart och oförvägen, med geniala idéer. 1897 skrev han boken "Självmordet", en klassiker inom ämnet sociologi. Den läser jag just nu som kurslitteratur.
Han har mycket klokt att säga och man måste komma ihåg att den är präglad av sin tid. Han skriver så här om kvinnor: "Hon har mycket få rent sociala behov och kan lätt tillfredsställa dem. Fromma andaktsövningar och några husdjur att ta vård om räcker för att fylla den äldre ogifta kvinnans liv." Mannens sociala jag är däremot "mer komplicerat och utvecklat". Håhå jaja, tänk som det var…
I övrigt är boken jätteintressant. Men tänk att man för bara hundra år sedan faktiskt såg på kvinnor på detta sätt, på fullt allvar! Idag kan man ju fnissa lite åt det, men det handlar ju om djupt rotade attityder som inte helt är borta än men som tar sig andra uttryck förstås.
I boken konstaterar han också, vilket jag tycker är framsynt, att äktenskapet är bra för mannen men inte för kvinnan. Redan då såg han fällan som (dåtidens) äktenskap innebar för kvinnor, där kvinnor förminskades medan mannen lyftes. Det kan man överföra på dagens samhälle där kvinnor fortfarande i stor utsträckning dubbeljobbar, både borta och hemma, betydligt mer än män.
Hela tiden handlar det förstås om generaliseringar, om hur det är i allmänhet och säkert fanns det en del jämställda äktenskap även på den tiden.