I en debattartikel i Expressen idag skriver professorn i statskunskap, Tommy Möller, om fusk. Hans inlägg är en reaktion på Dick Harrisons artikel för några dagar sedan där denne menar att plagiat, att låna av varandra utan att ange källa, är mer eller mindre vanligt i den akademiska världen. Detta motsäger Möller, och jag hoppas verkligen att han har rätt; att det inte är så vanligt. Jag anser att det måste vara självklart att man inte medvetet snor från någon annans text och använder den som sin egen, utan källhänvisning. Det är så självklart så det skulle inte ens behöva debatteras.
På Växjö universitet där jag nu läser har vi informerats om att alla uppsatser kommer att kollas efter fusk genom att testa dem i ett program som kan känna igen fraser och snarlika formuleringar från andra källor. Det skulle inte behövas, men fusk sker tydligen en hel del.
Varför lånar man av någon annan i smyg? Vad är vunnet om jag tar någon annans arbete och lägger fram det som mitt eget? Det har jag ju ingenting för, meriten är ingenting värd. Vad ska jag då ha den till? Skriver jag en uppsats på universitete (som jag snart ska göra) vill jag givetvis att det ska vara mitt, och bara mitt, arbete som bedöms. Visst behöver man inspiration av andra, man behöver fakta och idéer för att utveckla sitt eget arbete, men det är ju bara att redovisa det och visa hur jag använder mig av det.
Så pinsamt det måste vara för den som blir avslöjad som fuskare…