Kvart i nio vaknade jag i morse och tänkte att jag ligger och läser en stund. Igår kväll började jag på Paul Austers nya bok "Dårskaper i Brooklyn" som kommer ut på tisdag (alltså en recensionsbok). Och den är så himla bra så plötsligt var klockan halvett och jag hade läst färdigt. Vid halvelva tänkte jag "nu borde jag väl snart gå upp" men jag gör väl som jag vill när jag är ensam hemma. Jag kunde inte sluta läsa, berättelsen bara grep tag i mig och släppte inte taget. Det han gör så bra är att han berättar en dramatisk historia som om det vore vardagshändelser. Oftast är det ju tvärtom i stället.