I Pressens Tidning idag skriver Peter Swedenmark om den ökande rädslan hos anställda att kontakta media om misshälligheter på jobbet. Det handlar om Per Johansson som fick sparken från Commex för att han framträdde i media med kritik om sin arbetsgivare. Det ansågs som illojalt av arbetsgivaren, enligt Swedenmark, som befarar en ännu mer ökad tendens till rädsla att framträda i media. Och den rädslan märker vi allt mer, även vi på landsortstidnignar. Här har vi människor som gärna berättar för oss om misshälligheter på jobbet, men berätta om det i tidningen, det vill man inte. Av rädsla för repressalier. Har man själv redan avskedats vid den senaste neddragningen kanske sonen eller maken fortfarande jobbar kvar (vi har många sådana familje-arbetsplatser här). Jag kan förstå den enskilde, men inte arbetsgivarens föraktfulla beteende gentemot kritik.
Det här är bara en del av den allt mer ökande kontrollen av media. Numera har det blivit så vanligt att den som har en högre position, som t ex chef eller läkare, och blir intervjuad vill läsa artikeln före publicering. Så var det inte för 5-10 år sedan. Tror de inte att vi kan vårt jobb, dvs uppfatta vad de säger? Nej, så tror jag inte det är utan att de vill ha chansen att tillrättalägga och kontrollera det som ska publiceras oavsett vad som sagts vid intervjun. Jag undrar vad läkaren skulle säga om jag begärde att få komma och kontrollera hur han ställer diagnos? Eller om jag ifrågasatte fabrikschefens kompetens som han ifrågasätter min? Det här kravet på kontroll förekommer inte bara när det är vi på tidningen som tar initiativ, kanske ställer obekväma frågor, utan också när vi kallats till presskonferens och man alltså vill få framträda med någonting i media. Nej, medieträning och en ökad maktfullkomlighet är orsak till detta, tror jag. Det är farliga tendenser i ett fritt samhälle.