Oj, vad tiden rusar iväg i juletid. Inte hinner jag blogga något. Men det är väl ändå ingen som hinner läsa…
I morgon är sista arbetsdagen före jul, sedan börjar det på tisdag igen. Det är trist med så kort julhelg. Fast 2007 blir det lång julhelg, då är julafton på måndagen så det blir fem dagar i rad. Men det året jobbar jag på juldagen ser jag, så det var en kortvarig glädje. Fast mycket kan hinna hända på två år.
Åter till julförberedelserna.
Hur kommer det sig att vi är så sociala på nätet? Så sociala att vi går ihop i grupper där vi ger varandra stöd och hjälp och interagerar socialt, trots att vi aldrig träffats IRL? Det funderar forskarna på och det skriver tre israeliska forskare om i antologin The Social Net som jag läser till min uppsats. De menar att detta område ännu inte är tillräckligt utforskat.
När jag läser de svar jag fått i enkäten om nätvänner så berättar de svaren hur betydelsefulla nätvännerna är. Då är det inte svårt att förstå. Jag tror att människan är lika social på nätet som IRL, att vi kan ha samma uttryck av förståelse, empati och socialt agerande där som IRL. Varför skulle det inte vara så? Datorerna, maskinerna, de gör ju inte oss människor till maskiner, de är bara ett medium.
Vad jag blir irriterad över alla dessa färdigskivade limpor i affärerna! I går skulle jag köpa bröd och i den mataffären där jag handlade fanns bara färdigskivat av den sorts bröd jag vill ha. Oskivat bröd som fanns var bara franskbröd, sirapslimptyp och riktigt grova danska limpor. Det senare är väldigt gott men det går inte att bara äta det, då får jag ont i magen. Fast det är säkert nyttigt.
Jag vill ha vanligt grovt bröd med ganska mycket fibrer, gärna med havre. Och det finns en uppsjö av sånt bröd att välja på. Men bara färdigskivat. Visst är det bekvämt men jag vill bestämma själv hur tjocka limpmackor jag ska äta. De färdigskivade är alldeles för tunna. Jag vill ha tjocka limpskivor, mycket bröd, och mindre av pålägg. Bröd är gott. Och nyttigt.
Idag läste jag en artikel om ESS, vilket betyder Environmental Somatization Syndrome, dvs miljörelaterade sjukdomar. Till dessa hör elöverkänslighet, utmattningssyndrom, fibromyalgi, oral galvanism och en hel del äldre tiders sjukdomar. Gemensamt för dem är att man inte hittar påvisbara orsaker till de symptom som de sjuka har. I stället menas att det är psykosomatiska sjukdomar, dvs uppkomna ur oro för ny teknik. Och på så sätt mer eller mindre avfärdas de som är sjuka. (Artikeln finns i senaste numret av "Allt om vetenskap" men tyvärr inte på nätet.)
Det får mig att fundera över två saker:
1. Jag drabbades av elöverkänslighet på 80-talet, när jag arbetade med min första dator. Det var en pc med "solarie"-skärm, långt före några TCO-märkningar. Jag var inte ett dugg orolig för att arbeta med datorer, utan tyckte i stället att det var väldigt kul, både att lära mig nytt och vad jag kunde göra med datorn. Jag jobbade med layout-program (någon som minns Ventura?) och gjorde bl a kommunens personaltidning. Det var verkligen roligt. Ändå fick jag de här problemen: grus i ögonen, rodnader i ansiktet och torr hud. Jag som var så säker på att "det drabbar inte mig". Hur kan det då vara psykosomatiskt?
Jag fick bukt med det sedan, med hjälp av bärbar dator med LCD-skärm, släckta lysrör och elsanering.
2. I artikeln säger Jörgen Malmquist, docent i internmedicin, att ESS ofta får koppling till arbetet, att det är sjukdomar som den sjuke menar beror på arbetet. Han förklarar det så här "Arbetsplatsen är en påtvingad miljö som man lättare blir negativt inställd till". Men när den sjuke gillar sitt jobb, inget hellre vill än jobba, och gillar att få hålla på med ny teknik, hur hänger det ihop? Och varför går man inte vidare på detta, om det nu verkligen är relaterat till arbetet? Hur kan man tillåta att det finns så många arbetsplatser som uppenbarligen gör oss människor sjuka? Nej, i stället läggs skulden på den enskilde, "det är för att du inte pallar psykiskt du blir sjuk" eller "för att du är negativt inställd". (Det stämde ju i alla fall inte på mig).
I fredags fick jag besked från Linköpings universitet att jag kommit in på D-kursen i sociologi till våren. :- ) Det glädjer mig oerhört mycket.
Det blir så mycket lättare att läsa där för resorna. Det är halva vägen till Linköping jämfört med Växjö plus att det går tåg om väglaget krånglar i vinter.
Hela helgen (nästan i alla fall) har jag ägnat åt min uppsats. Skrivit tre nya sidor, och läst en del. Men det är inte så mycket som jag hade tänkt och ibland känner jag oron för att inte fixa det i tid. Fast det hör väl till.
23 januari ska uppsatsen vara inlämnad.
Att i en redaktionell text på en dagstidnings nättidning länka till reklam, det strider mot pressens spelregler. För mig är det solklart, men inte för andra. När jag fick veta att det fanns en sådan länk på en dagstidnings hemsida mailade jag redaktionen och frågade varför man lagt ut länken. Svaret jag fick var att de nu tagit bort den och att min fråga gett dem anledning att skaffa sig en policy för nätpublicering.
OK. Det var ju god vilja i alla fall. Och uppenbarligen måste redaktionsledningen tyckt att det var fel från början, annars skulle de ju inte ändrat sig.
För mig är detta en mycket viktig principiell fråga. På tidningen ifråga menar man att hemsidan som länken leder till inte är en del av tidningens webbplats. Men lika lite som jag skulle sätta ut telefonnummer till ett företag eller en förening i en artikel i papperstidningen, lika lite skulle jag givetvis publicera en länk på en tidnings redaktionella hemsida.
Jobbar du på en tidning som omfattas av pressens spelregler? Har ni en policy för webbpublicering av länkar?
I en bok citeras kvantfysikern David Bohm: "Förmågan att förstå och tänka är viktigare än den uppnådda kunskapen". Det känns förstås självklart men ändå glömmer vi det lätt, framför allt i skolan. Kunskap är ju inte så mycket värt om vi inte kan använda det till självständiga reflektioner. Först då blir det till verklig nytta, och människan kan utvecklas.
I veckan nu ska jag få in ny kunskap i min hjärna, på facklig kurs på Djurönäset. Förhoppningsvis ska det också ge mig nya självständiga tankar och styrka att agera mer självständigt.
Ikväll när jag stod på systembolaget och skulle betala för ett par flaskor vin med mitt Visa-kort så sa expediten att kortet inte var godkänt. Det hade gått ut. Och när jag kollade på det såg jag att det stod att det gäller till 11/05. Så från och med idag var det ogiltigt. Vilken fadäs! Det var sååå pinsamt, på systembolaget av alla ställen.
Jag hade pengar så det ordnade sig ändå. Och på vägen hem kom jag på att jag har nog fått ett brev från banken för ett tag sedan som kanske innehåller ett nytt kort, för det var tjockt. Och det stämde, det låg hemma. När jag fick det trodde jag att det bara var reklam och la det åt sidan. Tur att jag inte kastade det oläst, men det hade jag nog inte gjort.
Men jag hade ingen som helst koll på att det var dags att byta kort nu.
Fem i elva i går kväll, när jag var på väg att somna, ringde telefonen. Det är alltid lite skrämmande när det ringer så sent.
Den som ringde var en ung man från Varberg som berättade att han precis fått veta av sin pappa att pappan har en dotter som heter Linda, alltså hans halvsyster, och vars mamma har samma namn som jag och som ska bo i Västervik. Han undrade om det var jag.
Alltså, man blir ju lite paff… Jag utgår ifrån att hans historia är sann, men det går ju inte att veta. Men varför skulle han annars ringa? Och så sent. Jag föreslog att han skulle vänta till idag med att ringa de andra.
Naturligtvis kommer jag att gå och fundera på det här och undra hur det gått…