Varför blir man (jag) så besatt av att berätta? Så besatt att jag ägnar timmar åt att fixa hemsidor med innehåll som redan är gammalt? Hela kvällen, och ett antal timmar igår också, dvs alldeles för länge, har jag gjort nya undersidor till min hemsida. Det är ett projekt jag haft liggande länge, nämligen att lägga ut de reportage och nyhetsartiklar jag skrivit om nedläggningen av Electroluxfabriken här i Västervik, och andra industrier som följt i dess spår. Electroluxtexterna känns mest angelägna, för på VT:s hemsida är det så oerhört många texter att leta bland om man söker så det blir oöverskådligt om man inte vet precis vad man är ute efter. Därför har jag samlat mitt eget för sig.
Det är nutidshistoria.
Jag har lite mer sådant att ta itu med men nu är klockan över tolv (tiden går så fort när man har roligt) och jag borde rimligtvis vara i säng efter förra nattens ganska korta sömn. I morgon är det studier för hela slanten, det går inte att komma undan. Och det vill jag ju inte heller, förstås.
Det är bra att du berättar. Jag har inte läst dina artiklar än, men du har ett behov av att berätta och det finns de som har behov av att läsa. Jag lägger ner mycket tid på att berätta om mina resor och lägga ut bilder. Jag får ganska ofta uppskattande mejl om just de sidorna.
Ja, visst är det viktigt att man får berätta.
Dina resesidor är så intressanta och jag förstår att många tittar på dem. Det ger så mycket att se hur andra uppfattar det man själv också upplevt, eller är på väg att uppleva.