Valborg

Det är väl ikväll man ska vara ute och titta på elden, lyssna på vårtal och vårsånger, och stå och huttra i kylan… Det hoppar vi över i år, tror jag. Precis som de flesta tidigare år.

En bekant utan dator har hållit vårtalet i sin hembygdsförening ikväll och frågade mig för en tid sedanom jag kunde hjälpa honom att hitta en fin vårdikt. Vi letade på nätet och fastnade för denna av Strindberg:

Välkommen åter, snälla sol,
som jagat nordanvinden!
Nu har du sovit sen i fjol
och vaknar röd om kinden.
Värm upp vår jord, så växer råg
och fyller bondens lada.
Värm sund och vik och vind och våg,
så får vi gå och bada.
Välkommen åter, snälla sol,
lys över land och vatten!
Nu klingar sång, nu stäms fiol,
nu dansas hela natten.

Ganska fin, tycker jag.

I stället för beska droppar eller vad det är som används för att fira in våren ikväll, så håller vi oss till kaffe med dopp. Igår bakade jag kaffekex, en variant på kokos- och havrekakor:

kex

Recept: Ett par nävar havregryn, lite havrekli, en halv påse kokosflingor, en knivsudd hjorthornssalt blandat i ett par matskedar vetemjöl, en matsked socker, en kvarts tesked salt. Blandas i en skål. Rör i en skvätt mjölk, två ägg och 50 gr smält smör. Då ska degen vara lite kletig men hålla ihop. Klickas ut och plattas till på plåten. Grädda i 225 grader cirka en kvart.

Lätt som en plätt. Receptet hittade jag på under tiden jag rörde degen igår. Och kexen smakar precis som man kan tänka sig, dvs kokos och havregryn. Det blir lite mellanting mellan kakor och smörgåskex. Inte så feta men ganska knapriga.

Håll till godo! Serveras med fördel till kaffe latte.

Idag hade vi med oss några som skaffning och cyklade ut till torpet, där vi fikade framför brasan. Där är våren nätt och jämt på väg.

pingst

Pingstliljorna har börjat blomma i alla fall. Och syrenknopparna är på väg.

knopp

Tester

Tack vare AnnCatrin hittade jag detta test på nätet. Tack!:

tanketestare

Det är ett av många personlighetstest som man kan göra på nätet, och visar hur jag tänker och vilka jobb jag skulle passa för. Tja, journalist är jag ju redan. Kanske skulle jag bli poet i stället, eller passa till bibliotekarie. Men inte barnskötare, däremot upptäckare, så klart. Lite kul är det i alla fall.

Kanske det faktum att jag gör testet säger mer om mig än vad själva testet gör…

Testet kan man göra på BBC:s hemsida.

Ännu en bok…

Många är ni säkert som tänker läsa Curtis Sittenfelds roman "I en klass för sig" som kom ut här om dagen. Den har fått massor med beröm och det är den värd. En lysande debut, det tycker jag, som precis läst den. 

Den handlar om medelklassflickan Lee Fiora från en småstad i mellanvästerns Indiana som tack vare ett stipendium kommer till den fina internatskolan Ault School i Massachusetts och tillbringar fyra år där, från 14 till 18 år. Här går överklassbarnen vars föräldrar betalar 22 000 dollar per år för studierna, medan Lees föräldrar bara står för en liten del av omkostnaderna. 

Sakta socialiseras hon in i en ny skepnad, hon underordnar sig systemet för att bli en av "dem". Det är en klassresa på flera plan. Mycket välskriven och fängslande.

Något som ger den exceptionell kvalitet är att författaren aldrig ställer de olika  samhällsklasserna mot varandra, det är inte svart-eller-vitt utan snarare i underströmmar, i undertexten, som vi förstår vad som egentligen händer. Lee själv är ganska aningslös men inte helt.

Snart ska jag börja läsa Joan Didions bok om Kalifornien.  

Tillägg den 13 maj, delar av min recension av Curtis Sittenfelds bok: 

Curtis Sittenfeld: I en klass för sig (2006). Vissa författare är från börjande lysande stjärnor på den litterära himlen. Det här är en av dem. Hennes debutbok handlar om medelklassflickan Lee Fiora från en småstad i mellanvästerns Indiana som tack vare ett stipendium kommer till den fina internatskolan Ault School i Massachusetts och tillbringar fyra år där, från 14 till 18 år. Det kan tyckas som ett mediokert tema, ”ung flicka får chansen”. Men boken har så väldigt mycket mer än bara den yttre ramen. Styrkan ligger i den mycket inträngande berättelsen om hur Lee sakta socialiseras in i en ny skepnad, vad skolan och kamraterna där gör med henne. Det är en klassresa på flera plan. Livet på skolan styrs av en rad oskrivna regler och vanor, sådana som de andra lärt sig från födseln i sina hem men som Lee måste ta in och lära sig på egen hand. Hon iakttar och lyssnar, håller sig tyst av rädsla för att inte sticka ut, och förtränger mer och mer av sin egen personlighet. Hon underordnar sig systemet. Så långt att hon sista året låter sig utnyttjas sexuellt av en pojke i en parallellklass, en av ”bankpojkarna”. Hon drömmer om att han ska vara hennes pojkvän men inser att det kommer han aldrig att bli. De är inte av samma sort.
Curtis Sittenfeld har en uppenbar berättartalang där hon aldrig behöver ta till överord för att visa det hon vill säga. Hon har skrivit ett fullödigt porträtt av en flicka, en ung kvinna, som reflekterar över sin tonårstid. Ingenting är svart eller vitt, utan fyllt av nyanser. Hon är en skarp och klarsynt iakttagare av detaljer och använder dem för att hela tiden föra berättelsen framåt. Hon gör det personliga universellt och trots att det egentligen inte händer särskilt mycket är det en fängslande berättelse, främst genom det mångfacetterade porträtt av Lee som är romanens stomme och styrka.

Angelägen bok

För några veckor sedan började jag läsa en mycket speciell bok, men avslutade den helt först i natt. Det är Ingrid Kaijsers bok "Kvinnliga sjömän – finns dom?". Där skriver hon om kvinnor som arbetar till sjöss, kvinnor i vår tid, alltså från 60-talet och till idag. Det handlar om allt möjligt kring just det speciella som arbetsvillkoren till sjöss innebär för kvinnor. Kvinnor är fortfarande en liten minoritet ombord i de svenska fartygen, även om det nog är några fler idag än när jag var till sjöss på 70-talet. 

Att arbeta på en båt är en annorlunda situation som skiljer sig från det mesta. Man jobbar och bor ihop på en liten yta i en plåtburk som guppar ute på havet, och inte kan man gå därifrån när jobbet är slut för dagen. Hur klarar man det? Det kan du läsa om i boken. Och hur kvinnorna hanterar att komma in i en mansvärld och få utrymme där.

Ingrid Kaijser är etnolog på Statens Maritima Museer och har fått material från 78 informanter, kvinnor som har jobbat och som nu jobbar till sjöss. Det handlar om både mässfolk, telegrafister, manskap och befäl på däck och i maskin. Här finns mer information om boken. Hon har gjort ett mycket gott arbete i sin kartläggning av sjökvinnor.

För gammal?

Alldeles nyss blev vi uppringda av en marknadsundersökare som ville tala med den som fyller år nästa gång i familjen. Det är jag, det. Så jag tog luren och fick av en kvinna veta att det handlade om en marknadsundersökning om mobiltelefoni.

"Hur gammal är du?" frågade hon. "52" svarade jag, sanningsenligt. "Sa du 52?". Jag bekräftade det. Då fnittrade hon till lite (hon kunde väl inte hålla sig) och sa "då är du inte vår målgrupp".

Så var det med det. Klimakterietanter kanske inte ska ha mobil, eller…? 

Mera skryt

Igår fick vi veta resultatet på delkurs 2 (5 poäng), och det gick bra: VG! Visst är jag glad… :-)

Delkursen är sociologisk metod och har bestått av en skriftlig gruppuppgift, en skriftlig enskild uppgift och en muntlig gruppuppgift (att hålla en föreläsning). Det var en intensiv och rolig kurs, trots lite strul med handledningen. 

Nu är det bara uppsatsen som återstår, och självklart måste jag sträva mot ett VG, som krona på verket på denna fina rad av VG jag nu har… Men det allra viktigaste är att det blir en intressant uppsats som kan tillföra lite ny kunskap.

22 år har gått

Tiden rinner iväg så att man nästan svindlar ibland. För 22 år sedan idag föddes mitt första barn, och det känns som om det var alldeles nyss. Men 22 år framåt, då har han hunnit bli en medelålders man på 44 år… 

Givetvis står det klart och upplyst i minnet den dagen; hela dygnet förstås, ända från bilturen kvällen innan, värkarna på efternatten och så födelsen klockan fyra minuter i två på eftermiddagen. Det var på skärtorsdagen 1984 och det var fortfarande vårvinter ute. Men när vi kom hem en vecka senare hade sommarvärmen kommit.

Inget är väl så omtumlande som att få barn, och allra helst första barnet. Det är stort, det största som livet bjuder på, och jag kände mig ganska liten som människa fast jag varit vuxen i flera år redan. Att plötsligt få det fulla ansvaret för ett litet knyte, det var nästan skrämmande. Nu, så många år senare, är det nästan svårt att fatta att allt gick vägen. Och att det gått så fort…. 

Statistik

Idag har jag roat mig med att kolla statistiken för min hemsida och bloggen. Hittills i år har jag haft 946 besök på den här bloggen och totalt 3949 besök sedan starten i februari förra året. Detta gör i genomsnitt 282 per månad eller cirka 10 per dag. Detta är förstår inklusive mina egna besök när jag skriver inlägg och läser och skriver kommentarer. Det gör jag inte varje dag som ni märker, ni många besökare som är här och läser.

Några måste ni ju vara, för allt är inte spamspindlar heller, det kommer inte ens ett spam om dagen numera (säkert tack vare Word Press utvecklade spamskyddstjänst). Men jag vet inte vilka ni är. Och det blir jag förstås nyfiken på. Ibland kommer en kommentar i bloggen eller ett mail och det är jätteroligt.

På min startsida har jag haft 1042 besökare hittills i år, och 3891 sedan förra årsskiftet, vilket gör cirka 250 per månad eller åtta per dag. 

Statistiken visar också att antalet visade sidor på hela min sajt är 7017 hittills under april, fördelat på 2811 besök. Mina besökare kollar alltså på flera sidor varje gång. Under mars visades 16 550 sidor på 7153 besök. 

Mycket siffror blir det… 

Dags igen

Vad tiden går fort! Påsken är redan över och det är dags att ta tag i livet igen. Nu har jag satt igång med uppsats nummer två om min undersökning om sociala relationer på nätet.

D-uppsatsen kommer att handla om anonymitet: att man kan välja hur mycket man avslöjar om sig själv, betydelsen av att inte synas inför varandra, att anonymitet på nätet kan främja ömsesidigt förtroende; och kanske ytterligare någon aspekt på fenomenet "att inte synas" för varandra på nätet. Det handlar både om det rent kroppsliga, att motparten inte ser hur jag ser ut, hur jag klär mig, om jag är tjock eller smal etc. Och om andra yttre omständigheter som jag kan hemlighålla, t ex var jag jobbar, vilka mina familjemedlemmar är, var jag bor etc; sådant som ens IRL-vänner vet. Min undersökning visar att möjligheten till anonymitet på nätet kan göra att man är mer öppen och känner mer förtroende inför sina nätvänner.

Det här hade jag från början tänkt att ha med i C-uppsatsen men det hade blivit för mycket. Och efterson anonymiteten tas upp av så många av dem som svarat så vill jag gärna förvalta de svaren och därför blir det en egen uppsats om det. Jag brukar gapa över för mycket från början när jag skriver uppsats, och uppsatserna blir alldeles för stora. Nu har jag föresatt mig att skriva en normalstor uppsats för en gångs skull.

Inför uppsatsarbetet har jag nu laddat i två veckor, och beviljat mig själv lite lov från studierna. Även om jag haft uppsatsen i tankarna förstås. Kanske var det för länge för nu krymper tiden för uppsatsarbetet hela tiden, den 29 maj ska den lämnas in. Men jag är så gott som säker på att jag ska klara det.

 

Fruberget

Uppe på Fruberget på Norrlandet var utsikten vidunderlig i förra veckan. Det var första gången jag var där, fast jag bott här i 25 år snart. Fruberget ligger i Segersgärde naturreservat.

 

promenad

Våtmarker ingår också i naturreservatet och nu efter snösmältningen var det ganska blött på sina håll. Men fint ändå.

 

blom

 Och ute vid stugan blommar snödropparna för fullt. Det är fint med vår…

 

 

 

Juveler som historieberättare

Tobias Hill: Kärleken till stenar (2006).

Hills nya bok är en spännande roman med ett originellt ämne: jakten på ett smycke. Det är hans första på svenska. Katherine Sterne är en ung kvinna som vid millennieskiftet reser runt i världen för att leta efter det medeltida smycket De Tre Bröderna, eller Bröderna, ett smycke som kanske finns i verkligheten. Berättelsen spänner över 600 års världshistoria, från England via Turkiet till England igen, till Japan, och till det gamla Mesopotamien, numera Irak. Här bodde de judiska bröderna Levi, diamantslipare och diamantförsäljare, som tack vare Bröderna kan bege sig till London i början av 1800-talet. Katherine Sternes sökande kan tyckas tröstlöst och sakna mening, men författaren får till en riktig thriller kring denna intrig. Tobias Hill är en prisbelönt ung engelsk författare, vilket inte är svårt att förstå. Hans kombination av historisk kunskap och språklig mognad är en god grund och de över 400 sidorna berättelse känns aldrig för många.