Tiden rinner iväg så att man nästan svindlar ibland. För 22 år sedan idag föddes mitt första barn, och det känns som om det var alldeles nyss. Men 22 år framåt, då har han hunnit bli en medelålders man på 44 år…
Givetvis står det klart och upplyst i minnet den dagen; hela dygnet förstås, ända från bilturen kvällen innan, värkarna på efternatten och så födelsen klockan fyra minuter i två på eftermiddagen. Det var på skärtorsdagen 1984 och det var fortfarande vårvinter ute. Men när vi kom hem en vecka senare hade sommarvärmen kommit.
Inget är väl så omtumlande som att få barn, och allra helst första barnet. Det är stort, det största som livet bjuder på, och jag kände mig ganska liten som människa fast jag varit vuxen i flera år redan. Att plötsligt få det fulla ansvaret för ett litet knyte, det var nästan skrämmande. Nu, så många år senare, är det nästan svårt att fatta att allt gick vägen. Och att det gått så fort….