Nu undrar jag vad det är för mani jag drabbats av som får mig att sitta uppe till halvtvå en lördagnatt och skriva uppsats. Min ambition som var att försöka vända tillbaka dygnet i någorlunda normala proportioner igen…
Jag filar på orden och tänker så det knakar och jag blir så trött, så nu måste det i alla fall bli en liten sovpaus till i morgon.
Problemet är att komma till den punkten där jag sätter punkt. Det blir förmodligen på söndag om en vecka för måndag den 29:e ska den vara inlämnad. Utöver att fila på den efter eget huvud väntar jag också på synpunkter från min handledare, och det antar jag också kommer att generera en del arbete.
De senaste tre åren har jag skrivit C- eller D-uppsats vid den här tiden på våren varje år och lagt nästan allting annat åt sidan då, utöver jobbet. Så nästa vår känns det säkert tomt och längtansfullt. Tänk om jag kunde få hålla på med sånt här jämt…
—
Dagens steg är så få så det är nästan skämligt att blogga om: 5710 till antalet. Men en ljuvlig promenad runt parken var det efter regnet ikväll, även om den var kort.