Klassklyftor

Att det finns tydliga klassklyftor i Sverige vet vi ju. Och de ökar. Trots en medvetenhet om detta i många år verkar inte mycket göras för att förändra till det bättre. Snarare går vi med allt raskare takt mot ett 80/20-samhälle.

Ikväll tittade jag på webb-tv, på Janne Josefssons program om Örgryte och Biskopsgården, och ungdomarnas olika levnadsvillkor nu och då, för snart 20 år sedan. Han har gjort en uppföljning på det program han gjorde 1987. Då träffade han niondeklassare från båda stadsdelarna, och de förutspådde att de skulle bli som sina föräldrar, dvs leva kvar i överklassen respektive arbetarklassen. Idag är klassklyftorna ännu tydligare än då, de verkar bara ha skärpts.

Något som är anmärkningsvärt och som tydligt visar en annan samhällsförändring från då till nu är att ungdomarna idag, i båda stadsdelarna, talar om och drömmer om att de ska bli rika. För 20 år sedan var det bara överklassbarnen som trodde det. Är pengar så viktigt i vårt samhälle idag?

Läs också programmets diskussionsforum. 

—–

Stegräknaren stannar idag på 10 817 steg. Av dem är cirka 6000 gångna på  5,5 km-slingan i skogen. För några dagar sedan gick vi den på 50 minuter, i förrgår på 48 och idag på 46 minuter. Det känns som om ett sundare liv är inom räckhåll. 

Interaktion på nätet

Sådär. En etapp i uppsatsskrivandet är klar. Ikväll har jag skickat min nuvarande version av uppsatsen till handledaren, inför mötet på torsdag förmiddag. På sätt och vis var det en deadline eftersom jag ville bli klar med så mycket som möjligt. Två tredjedelar är kanske skrivet nu, och det känns bra.

Till frukost läste jag i tidningen om Mikael Johansson i Umeå som doktorerat om social interaktion på nätet, närmare bestämt i virtuella världar. Här finns hans avhandling som pdf-fil och en sammanfattning av den. Jag tog hem den och har bara hunnit läsa lite i den än. Han har kommit fram till att virtuella världar är lika verkliga som "verkliga" världar IRL. Virtuella världar är inte bara platser utan också pågående processer skriver han, och använder ett eget begrepp som han kallar interacture, en modell som utgår från interaktionen och byggs på med struktur och funktion. Mycket intressant.

Det blev inga långpromenader idag, och följdaktligen inte många steg. Bara 6143. Eller 4.6 km.

Viktiga steg

15020 steg. 11,26 km. 455 kalorier. 2,17 timmar. Visst är det fantastiskt bra med en stegräknare, som kan ge mig all denna statistik om en dag i mitt liv. Och jag är riktigt nöjd med mig själv, för de här stegen är fördelade på två promenader i rask takt idag. Jag tror att jag läst någonstans att om man går så pass fort att man blir lite varm och flåsig så är det lika bra motion som att springa. Och det har jag förstås tagit fasta på. För det stämmer väl?

Efter drygt ett år med hälsporre så känner jag att jag nu äntligen börjar kunna gå normalt igen. Jag som altlid gått till och från jobbet och fått en daglig dos motion på köpet. Men inte sedan i somras, när jag fick order om mesta möjliga vila för foten. Så här sitter jag nu, runt fem kilo tyngre. Kilon som ska bort. Men hellre det än att foten hade blivit värre.

Våg har jag ingen, den kastade jag ut för tolv år sedan när jag hade jojobantat i tio år och tog tag i saken på allvar. 20 kilo lättare på ett halvår, det gick faktiskt då. Nu siktar jag i första hand på 5 kilo så får vi se sedan. Huvudsaken är att jag mår bra, och det gör jag inte nu. Utan våg kommer jag inte att veta exakt heller, utan jag känner på hur kläderna sitter.

Värme

Trots att vi haft det ganska varmt några dagar nu och våren borde varit här för länge sedan, känns det ändå speceillt och härligt att det idag blivit riktig värme. 20 plusgrader på balkongen betyder eftermiddagsfika ute. :-) Det är underbart, och ändå så banalt. Samma visa varje år…

 

björkar

 

Det här är hängbjörken utanför vårt hus, i höjd med vår balkong på tredje våningen. Bilden till vänster tog jag i torsdags, och den till höger idag. Det är mycket mer grönska på de fyra dagarna. 

Bredbandets framtid

I mitt intensiva arbete med D-uppsatsen hittade jag en intressant hemsida idag. Det är litteraturvetaren Sven Nilsson som skriver artiklar i tidskriften Ikoner (utges av Bibliotekstjänst). Han har en lång rad med artiklar (eller snarare krönikor) här och de jag hittills läst handlar om IT, bl a om Ola Larsmos och Lars Ilshammars senaste bok om varför vi ska ha bredband. Den får jag nog ta och se till att läsa. I artikeln skriver Sven Nilsson bl a om bredbandsutbyggnaden i Sverige och att han tror på digitaliseringens möjliga framtid men att ett av problemen är hur vi ska hantera betalningen för nerladdade filer. Den här artikeln är från slutet av förra året.

Anledningen till att jag fann hans sida är mitt sökande efter förklaringar till Giddens teorier om modernitet och självidentitet. Det skriver jag om i min uppsats om anonymiteten på nätet. Och på nätet finns ju all information så självklart söker jag efter tolkningar av Giddens där. 

Bobby

Just nu pågår insamling till Bris i arbetet för  att hjälpa barn och för att hedra tioårige Bobby som misshandlades till döds av sin mamma och styvfar. Hans öde är ofattbart och så hemskt att det känns obegripligt, ändå händer det. Inte bara honom utan flera barn i Sverige varje år. Och många många fler misshandlas både fysiskt och mentalt. Vart tog det goda samhället vägen, det som skulle garantera alla barn skydd och trygghet?

Kvinnors arbete och världens undergång

De här två böckerna läste jag i våras och båda är fascinerande på sitt sätt. Arlie Hochschild har också skrivit bland annat boken "The managed heart" som jag också rekommenderar. Den handlar om hur våra känslor kommersialiseras i arbetslivet idag.

Barbara Ehrenreich/Arlie Russel Hochschild: Global Women (2002):

Fattiga kvinnor i tredje världen kommer till de rika västländerna för att arbete som pigor och barnpassare, kvinnor som ofta har en egen familj där hemma som tas om hand av släktingar eller anställda barnpassare. Oftast är de här kvinnorna illegala immigranter och saknar rättsligt skydd i landet där de arbetar, givetvis till extremt låga svarta löner. Men de gör det för att de tjänar mer på det än att stanna kvar i hemlandet och arbeta där. Journalisten Barbara Ehrenreich och sociologen Arlie Russel Hochschild har gjort en studie av de här kvinnorna, deras arbetsvillkor och speciella livsbetingelser, och intervjuat en lång rad av dem, både i USA och i Europa. Det är läsning som bekräftar bilden av hur väst utnyttjar tredje världen, så att enskilda inidivder kommer i kläm i försöken att ge sina familjer ett drägligt liv.

Jared Diamond: Undergång (2005):

Detta är en odyssée genom historien, med syftet att påvisa vad som orsakar samhällens undergång. Boken är en tegelsten på över 600 sidor men ytterst lättläst för den historiskt intresserade. Med hjälp av ett antal historiska exempel, som beskrivs ingående, förklarar Jared Diamond för oss vad som får ett samhälle att gå under. Han utgår från fem faktorer: miljöförstöring, klimatförändringar, fientligt inställda grannar, vänskapligt sinnade handelspartners och samhällets reaktioner på sina miljöproblem. Det är en fascinerande bok han skrivit, professor Diamond, med en elegant formulerad och framförd teori. Den ger ett helhetsgrepp av ämnet och stora mängder kunskap. Det jag tycker mest om med den är att han gör historien så mycket mer begriplig genom att sätta in de enskilda händelserna i förklarande sammanhang.

Invandrarens liv

Mustafa Can: Tätt intill dagarna (2006).

Har jag älskat en främling? Den frågan ställer sig Mustafa Can när hans mor dör i början av 2005. Han älskar henne, så som ett barn älskar sin mor, men han tycker sig inte känna henne. Vem är hon, hans mor? Om sökandet efter sin mors identitet och liv handlar hans debutbok. Mustafa Can har skrivit en innerlig och varm bok om sin mor Güllü Can, född i en by i Kurdistan i slutet av 30-talet och död i Skövde i vår tid, i en annan värld. Så mycket kärlek som strömmar ut från dessa sidor gör mig rörd och jag grips av hans historia om för mig okända människor. Ändå är den så vardaglig i all sin storhet. Vi kan alla förstå de känslor han speglar i sin öppenhet, de är inte märkvärdiga. Hans undran över vem hans mor egentligen är delar han med många vuxna barn vars föräldrar gått bort utan att lämna svar på alla frågor, frågor som ofta inte ställs förrän det är för sent. Detta är en både viktig och gripande berättelse.

Om Kalifornien

Drömmen om Kalifornien är i vår kultur nästan lika stark och levande som drömmen om Amerika. Men Kalifornien är inte det land av solsken och frihet det framställs som, och har egentligen aldrig varit det. Det vet Joan Didion, 70-årig amerikansk författare, född och uppväxt i Kalifornien. Men sedan flera decennier är hon New York-bo, och det är först med den distansen till sina hemtrakter som hon kan se Kalifornien utifrån, med skarpsynt blick. Det gör hon sin nya bok ”Kalifornien – Min historia” (på engelska "Where I was from").

Joan Didion växte upp i Sacramento öster om San Fransisco, där hennes familj bott i flera generationer. Hon använder till stor del sin egen familjs historia för att ge bilden av ett annat Kalifornien än den vi är vana vid, en bild av hur den kaliforniska livsstilen är en schimär, på väg att kollapsa under trycket av den stora gemensamma livslögnen. Läs hennes bok!

Min recension av boken:

Drömmen om Kalifornien är i vår kultur nästan lika stark och levande som drömmen om Amerika. Men Kalifornien är inte det land av solsken och frihet det framställs som, och har egentligen aldrig varit det.

Det vet Joan Didion. Hon börjar sin berättelse med Vilda Västern och guldgrävarna för 150-200 år sedan. Inflyttarna kom till ett kargt land med klimatproblem och stora översvämningar. De som gjorde lyckan här gjorde det genom köpslående och vinster på andras bekostnad. Idag lever man i resterna efter denna tid.

Hon berättar om det som vi gärna glömmer när vi ser framför oss Kaliforniens soldränkta stränder och en känsla av optimal frihet. Om den utbredda fattigdomen och klassmotsättningarna, och om hur landet utnyttjats av de spekulativa. I Kalifornien finns den högsta andelen fängelser i USA:s delstater, en utbredd fattigdom i alla etniska grupper, en historia av slumpmässig och grym mentalvård, och en skenande hög arbetslöshet där hundratusentals jobb försvunnit på senare år.

Det är en annan bild än den vi är vana vid att se.  

Ylande vargar?

Är vi bloggare en samling ensamma ylande vargar i cyberrymden? Ja, det menar Julie Leonardsson i sin bildkrönika i Dagens Arbete (IF Metalls fackorgan). Han menar att bloggandet tyder mer på en sorglig existentiell ångest, eftersom det" spridit sig som en farsot i världen" och ingen har tid att läsa alla bloggar utom de få väletablerade proffstyckarnas. Säkert har han rätt i bristen på läsare, det finns ju tydliga tecken på det i många bloggar där bloggarna ropar efter kommentarer. Tja, skriver man för att bli läst ska man kanske inte blogga utan skriva kommentarer i andras bloggar i stället…

Men man kan ju skriva primärt för sin egen skull (vilket detta inlägg väl egentligen är ett bevis på motsatsen på?), men det känns nog lite själsligt ödsligt att se det så, antar jag.

Många har ju funderat över bloggandet som fenomen, som blivit så stort idag. Kan vi hantera denna inneboende kraft att få uttrycka sig men kanske inte bli läst? Ger det kanske större ångest än att inte uttrycka sig alls? Jag menar att det kanske kan kännas ännu mer deprimerande om ingen ser mitt rop på kontakt, om det är kontakt jag eftersträvar. Säkert är det något för vår tids psykologer att konfronteras med.

Finns det någon som läser detta? Och i så fall, skriver du för att bli läst eller för att strukturera dina egna tankar för din egen skull?