Idag har jag väl egentligen haft en vilodag, med tanke på motionen. Bara 6 724 steg. De flesta av dem har jag gått när jag klippte en del av gräset vid stugan. Det blir mer i morgon, åtminstone om mina planer håller.
I morse pratade vi här hemma om vårt skenande i motionsspåret, och vad det förhoppningsvis leder till. Bättre kondition, och kanske lite viktminskning. Någon våg har jag inte utan har i stället ett par jeans (inte stretch) som måttstock. För en dryg månad sedan kunde jag knappt knäppa dem, det gick nätt och jämt och kändes ganska plågsamt. Idag provade jag dem igen, och nu går det bra att knäppa. Fast de sitter ganska tajt fortfarande. Mitt mål är att de ska sitta lite löst och bekvämt. Kanske har jag gått ner ett kilo, men jag vet inte. Antalet kilo är inte så viktigt längre för mig, och det är jag glad för. Annat var det förr.
Jag har i hela mitt vuxna liv jojobantat och motionerat som en fanatiker periodvis, och lika ofta gått upp i vikt som ner. När jag var drygt 20 var jag ganska nära anorexia (vilket jag förstått senare) efter att jag hade levt på i stort sett bara råris i flera månader. Jag mådde inte bra då.
Lite senare i livet, framför allt ett antal år någonstans mellan 30 och 40, då var jag nästan besatt av tanken på mat. Det första jag tänkte på när jag vaknade på morgonen var vad jag skulle få äta under dagen och vad jag skulle vara tvungen att avstå ifrån. Jag kastade ofta i mig maten när jag åt, stressade mig igenom måltiderna och kunde inte njuta av maten. Och jag bara ökade och ökade i vikt, efter varje bantningskur. Jag provade allt: pulver, frukt, bara flytande föda, fasta…
Kanske är jag på väg mot samma besatthet igen, med stegräknaren? Nej, jag tror inte det, jag är mycket mer medveten om detta nu än vad jag var förr. Och jag känner att jag inte bryr mig lika mycket längre. Idag är det motionen och konditionen jag i första hand är ute efter, inte att bli väldigt smal. Då blir jag bara rynkig… :-)
Det är därför jag räknar stegen, inte kilon och hekton.