Månad: juni 2006

Rockabillykulturen

Josefin Ekman : Rockabilly – En bok om de sista romantikerna (2006)

Rockabillykulturen verkar växa i Sverige. Rockabillyträffar hålls på olika håll landet runt och utbudet av rockabillymusik blir bara större. Hur det kommer sig kan man fundera på.
Det gjorde journalisten Josefin Ekman, och skrev en bok om fenomenet.
Rockabilly, det är 50-talets ungdomskultur. Femtiotalsfrisyr, femtiotalskläder, femtiotalsbilar, femtiotalsmusik. Stora skinande raggaråk av amerikansk modell, tidiga Elvislåtar, håret i hästsvans och vida kjolar, stuprörsjeans och finkavaj. Radiogrammofon, stringhylla och smäcker femtiotalssoffa framför den svartvita tv:n.

Detta är en reportagebok där författaren täcker in det mesta kring dagens rockabillykultur. Hon skriver om människorna, de enskilda entusiasterna som klär sig och lever som rockabillies. Men också om musikindustrin, både i Sverige och i USA.
Vi träffar Jonas Nord i Alingsås som lever i ett intakt 50-talshem och vägrar skaffa sig dator, Eva Eastwood som är rockabillysångerska och sjunger om 50-talets framtidstro i sina egna låtar, rockabillynörden och musikern Janne Svensson i Eskilstuna som gör covers som är bättre än originalen. Och många fler entusiaster.

Kanske längtar de alla tillbaka till en tid när livet var enkelt och alla visste sin plats, när det fanns en klar struktur i samhället, miljöproblemen var ganska okända och alla trodde på tillväxt. Kvinnor och män levde i skilda världar och på skilda villkor.
De flesta av musikerna från den ursprungliga rockabillyepoken var män, med Elvis Presley, Buddy Holly och Eddie Cochran i spetsen. På filmduken är det förstås James Dean som är den verkliga ikonen.
Boken är intressant och välskriven, och tar ett rejält grepp om rockabilly. Den kan förklara en kultur som för många är okänd, och göra den begriplig
 

Lantluft

Efter en arbetsdag åkte vi i eftermiddag iväg till goda vänner på landet, eller snarare till deras sommarstuga några mil utanför stan. En underbar idyll i det svenska sommarlandskapet.

veranda

Det här är svensk torpsommar när den är som bäst. Visserligen var det lite mulet under en del av dagen, men vad gör det? 

bordTorpet är helt underbart fint, precis ett sådant som jag skulle vilja ha. Det är ett soldattorp från 1700-talet, varsamt renoverat och moderniserat med det bästa av det gamla kvar men ändå modernt och bekvämt med vatten och el inne. Det är det jag saknar ute hos oss. Vedspis i köket, trägolv och bjälkarna i taket, veranda och stor trädgård med uthus.

Det var en vilsam och skön eftermiddag med vänner, och deras nyinförskaffade hundvalp Sally, en lekfull Norfolkterrier. Och härlig fika i trädgården.

En dag som ger nya krafter.

 

Firat

Nu har vi firat mitt betyg, eller snarare min examen som jag ska ta ut så snart allt är registrerat. I äkta champagne. :-)

17 850 steg idag, i värmen. Vi hade tänkt ta den vanliga motionsslingan men bestämde oss för att gå en vända på Lysingsbadet i stället. Ungefär lika långt, i steg och tid räknat. Det känns jättebra att kunna hålla ett snabbt och jämnt tempo hela tiden i tre kvart. För en månad sedan skulle jag inte ha klarat det.  

VG!

Idag kom beskedet om slutbetyget på magisteruppsatsen: VG! Nu är det gjort. Och kanske blir det lite firande nu, trots allt.

Jag visste ju att jag var godkänd och betyget borde inte spela så stor roll då. Men ändå känns det lite viktigt. Så nu skryter jag med en obruten rad VG på samtliga kurser sedan det första betyget 1979. :-)

Jag fick examinatorns omdöme skriftligt. Hon skriver bl a så här: "Mycket bra och intressant presentation av relevanta teoretiker. Författaren är mycket väl inläst på området och visar en god förståelse av aktuell litteratur inom området. Tydlig presentation av forskningsläget. Intressant och självständig sammanfattande analys. Viktiga slutsatser om ”anonymiteten” som begränsande eller befriande faktor framläggs. Författaren genererar ny kunskap inom området vilket höjer uppsatsens värde."

Det ni! :-) 

Obekväma bilister?

När vi åker hem från stugan passerar vi på vägen en idrottsplats med fotbollsplan. Den ligger alldeles vid landsvägen (det här är precis utanför stan) och vägen är förhållandevis smal, den har inga vägrenar här. Vid idrottsplatsen finns det en riktigt stor parkeringsplats.

På vägen är det stoppförbud utmed hela fotbollsplanen. Det har det varit sedan någon gång på tidigt 90-tal tror jag. Det infördes när jag bodde ute på landsbygden lite längre bort på den här vägen, och det är minst tolv år sedan.

Ikväll när vi åkte hem pågick en knattematch, och några tränade lite längre bort på den stora gräsplanen. Det var en hel del publik på knattematchen, folk som stod utmed kanterna av fotbollsplanen. Föräldrar, släktingar, kompisar och andra nyfikna.

De flesta som kommit i bil hade ställt sig på parkeringsplatsen, precis som man ska göra. Men 4-5 bilar stod parkerade utmed vägen, precis intill "förbjudet att stanna"-skylten. Trots att det fanns gott om lediga platser på parkeringen.

Varför? Det finns ingen ursäkt för att inte orka gå 100 meter. Längre är det inte till parkeringen. Hur kan det komma sig att en del bilister verkar ha växt ihop med sina bilar? Även den som är handikappad skulle ta sig fram här, det är plant och asfalterat.

Det finns en orsak till att det är stoppförbud här. Det är trafikfarligt för vägen är så smal att det blir svårt för två bilar att mötas på den sträckan när det står bilar parkerade utmed vägen. Är det så svårt att fatta?

—

10 011 steg idag. 

 

Vikten av vikten

Idag har jag väl egentligen haft en vilodag, med tanke på motionen. Bara 6 724 steg. De flesta av dem har jag gått när jag klippte en del av gräset vid stugan. Det blir mer i morgon, åtminstone om mina planer håller.

I morse pratade vi här hemma om vårt skenande i motionsspåret, och vad det förhoppningsvis leder till. Bättre kondition, och kanske lite viktminskning. Någon våg har jag inte utan har i stället ett par jeans (inte stretch) som måttstock. För en dryg månad sedan kunde jag knappt knäppa dem, det gick nätt och jämt och kändes ganska plågsamt. Idag provade jag dem igen, och nu går det bra att knäppa. Fast de sitter ganska tajt fortfarande. Mitt mål är att de ska sitta lite löst och bekvämt. Kanske har jag gått ner ett kilo, men jag vet inte. Antalet kilo är inte så viktigt längre för mig, och det är jag glad för. Annat var det förr.

Jag har i hela mitt vuxna liv jojobantat och motionerat som en fanatiker periodvis, och lika ofta gått upp i vikt som ner. När jag var drygt 20 var jag ganska nära anorexia (vilket jag förstått senare) efter att jag hade levt på i stort sett bara råris i flera månader. Jag mådde inte bra då.

Lite senare i livet, framför allt ett antal år någonstans mellan 30 och 40, då var jag nästan besatt av tanken på mat. Det första jag tänkte på när jag vaknade på morgonen var vad jag skulle få äta under dagen och vad jag skulle vara tvungen att avstå ifrån. Jag kastade ofta i mig maten när jag åt, stressade mig igenom måltiderna och kunde inte njuta av maten. Och jag bara ökade och ökade i vikt, efter varje bantningskur. Jag provade allt: pulver, frukt, bara flytande föda, fasta…

Kanske är jag på väg mot samma besatthet igen, med stegräknaren? Nej, jag tror inte det, jag är mycket mer medveten om detta nu än vad jag var förr. Och jag känner att jag inte bryr mig lika mycket längre. Idag är det motionen och konditionen jag i första hand är ute efter, inte att bli väldigt smal. Då blir jag bara rynkig… :-)

Det är därför jag räknar stegen, inte kilon och hekton. 

Fattigdom och sjukdom

I Motvallsbloggen såg jag idag en länk vidare till en artikel i Läkartidningen där professor Lars Werkö skriver om att socioekonomiska faktorer betyder mer för hälsan än vad de flesta inser. Du är troligen friskare om du är rik än fattig. Läs den!

Han relaterar delvis till Janne Josefssons program om ungdomarna i Göteborg som jag skrev om här för ett tag sedan. Jag funderade då inte så mycket på hälsan som på andra faktorer. Men hälsan är en så viktig faktor för livet och speglar samhället och de ökande klyftorna.

Vi tror att vi lever i ett gott och välmående samhälle där, teoretiskt sett, alla har en chans till ett bra liv. Men i praktiken är det ju inte alls så. Visst finns det många exempel på klassresor, men de är snarare undantagen som bekräftar regeln, än tvärtom. Klassklyftorna består, inte minst på hälsans område. Rik och frisk. Fattig och sjuk.

Bloken och bloggjournalistiken

Gårdagens lågvattenmärke när det gäller inlägg i min blogg ska förhoppningsvis vara en engångsföreteelse. :-) Även om jag ibland inte har det minsta att tillföra världen av vishet så går det inte att avstå från bloggandet. Det blir som ett gift. Säger de…

Även om jag hade tänkt att blogga om något helt annat idag så blir det det om detta: bloken mm. Jag läste nyss på DN Debatt från i tisdags om det nya litterära fenomenet att ge ut en bok av sin blogg, alltså en blok. Hemliga pappans kommer snart, och för författaren Sigge Eklund var bloggandet ett naturligt steg på sitt romanskrivande. Han säger i artikeln att bloggandet fick honom att komma över att känna sig tvungen att alltid "skriva bra" och inte bara skriva.

Vi lär vara 35 000 svenska bloggare enligt artikeln och att så många skriver ohejdat är ju faktiskt ganska fantastiskt. Visst är det rimligt att tänka sig att det leder till nya litterära genrer, ett nytt sätt att se på litteratur. Och en fantastisk tanke egentligen att det skrivna ordet kommit att bli så dominerande i vår kultur. På något sätt tycker jag att det är charmigt. Språket håller på att förändras gradvis och kanske är det inte bara stavning och språkriktighet, utan också vår syn på det litterära språket. Att vi allihopa vågar dela med oss mer av våra tankar och känslor än någonsin förr, utan att det är så högtidligt. Fast det är förstås mycket som lika gärna kunde vara oskrivet. Men är det viktigt för den som skriver så räcker väl det.

Men vi får förstås också slåss om våra läsare. Det är mycket som ska läsas…

Och vem ska då läsa nättidningarna? Det undrar chefen för DN Debatt i en artikel den 20 maj. Han oroar sig för att papperstidningarna och nättidningarna konkurreras ut av bloggar med en oseriöst journalistik och ryktesspridning som medel för att nå läsarna.

Men jag tvivlar på detta, precis som han själv också gör. Jag tror inte att tidningsläsarna, folk i allmänhet, nöjer sig med bloggarna som nyhetsförmedling och förmedlare av en omvärldsbild. Kanske blir i stället den seriösa journalistiken ännu viktigare när rykten och okritisk förmedling av nyheter sprids så fort och lätt som idag. Det blir en alldeles för splittrad bild, och splittrade liv har vi ju nog av ändå i vår postmoderna tid. Jag tror att några måste vara grindvakter och granskare, en journalistik som läsaren kan känna tillit till. 

Däremot kommer säkert det fiktiva skrivandet, litteraturen att påverkas mer. Men även journalistikens form i ökad snabbhet och trovärdighet. 

Tja, vi får väl se några år framåt vad som har hänt. Vem kunde förutsäga bloggexplosionen för fem år sedan? Kanske fanns det någon?

Delvis har jag funderat på detta idag när jag gått mina 16 686 steg, både i stan och i motionsspåret.  

En dag som alla andra

Det var nästan skönt med lite kyligare väder idag. Inte för att jag klagar på värmen så tidigt på sommaren, men när vi stundtals har över 30 grader i skuggan, då är det verkligen hett.

10 614 steg idag. 

Biltvätt

Synd att det inte blev en ordentlig regnskur idag. Vi hade behövt få bilen tvättad från allt frömjöl som lagt sig på den och verkar klibba fast.

I måndags åkte vi till macken för att tvätta bilen men då var det strömavbrott i halva stan så det gick inte. Igår hann vi inte. Idag glömde vi det, men var ute en sväng när det började regna lite ikväll. Men det blev inte många droppar och bilen är bara fult gulrandig nu. Må det regna rejält i natt! 

Fast det får nog bli en riktig tvätt snart, med underspolning. 

—

13 259 steg idag. Och 5,5 km-slingan på 45 minuter.