"Med hjälp av 20 års krispolitik har den politiska och ekonomiska eliten lyckats skapa en underklass så nedtryckt att den är en icke-klass. Individualiserad, söndrad och helt i avsaknad av gemensamma intressen".
Så skriver sociologen Anders Persson i sin bok "Social kompetens" (Studentlitteratur 2000). Meningarna är ryckta ur en längre berättelse om hur ett gäng invandrarkillar i tonåren ger sig på och slår ner en svensk kille, och fortsätter sparka där han ligger. Och ingen gör något, fast det är ganska många vittnen.
I boken förklarar han invandrarkillarnas beteende med att de tilhör en underklass som är så nedtryckt att den bara existerar i relation till en överklass som kan välja bort genuina möten med invandrargrupperna, och andra icke önskvärda grupper. Det sker i valfrihetens namn.
Tack vare dessa möjligheter att välja bort naturliga möten blir de platser där möten mellan olika samhällsklasser fortfarande sker mer och mer konfliktfyllda. Till exempel skolan och kollektivtrafiken.
Av bokens framställning förstår jag att detta var ett avgörande ögonblick, något som satte djupa spår i författaren. Och det borde det göra i vem som helst i en liknande situation.
Det jag fastnade för i hans bok var framför allt den förklaring han ger, hur han ser det större sammanhanget i det plötsliga skeendet. Det är så vi måste göra mer, försöka förstå alla de enskilda tecken på samhällsförändringar som kommer i vår väg och inte bara rycka på axlarna och acceptera att "det är ju så nu för tiden…". Vi har alla ett ansvar för samhällets fortsatta utveckling.
—
10 064 steg idag, det mesta under en promenad i eftermiddag. Jag hade laddat ipoden med tre nya halvtimmesprogram, och ville lyssna klart på dem. Då gick det lätt att gå.
Programmen var två dokumentärer från BBC (den ena om missfall och den andra om konflikter i relationer mellan asiater och svarta), och ett program om svart utländsk arbetskraft i Sverige, från SR:s Konflikt.