Sedan jag läste om Garp för 25 år sedan har jag gillat John Irving, och läst allt han skrivit. Det är alltid med en viss ängslan jag närmar mig en ny bok, rädd för att bli besviken, rädd för att han ska ha fallit i den grop där många succéförfattare hamnar när deras nästa bok inte håller måttet.
Att leva upp till kravet på ständigt nya höjder är givetvis en konst, och få förunnat.
John Irving är en av dem. Han förnekar sig inte, och visar än en gång vilken god berättare han är. Den nya boken heter ”Tills jag finner dig” och handlar om pojken och mannen Jack Burns och hans förlorade barndom. Igår läste jag ut den.
Som vanligt är det en sorgsen och melankolisk historia om stor kärlek men också svåra övergrepp och den plåga som föräldraskapet kan innebära när omständigheterna blir fel.
Jack Burns föds 1966. Han mor Alice har kommit till Halifax i Kanada från Skottland för att söka efter hennes älskade William som gjort henne gravid men sedan flytt. Där föds Jack. William är organist och Alice tatuerare. Hon stannar där med barnet och när Jack är fyra år beger hon sig ut på en resa till Köpenhamn, Stockholm, Oslo, Helsingfors och till slut Amsterdam för att följa efter William. Hon försörjer sig på att tatuera. Sedan bär det hem igen och Jack växer upp i Toronto.
Han växer upp med föreställningen att hans pappa övergett honom och Alice för gott och mammans hat är oresonligt. Han har ingen kontakt med sin pappa. Först när hans mamma har dött och när Jack blivit 38 år gammal kan han leta upp sin far. Men redan innan dess får han veta att historien egentligen var helt annorlunda än så som hans mamma berättade den.
Berättelsens tema är den förlorade barndomen och föräldrarnas makt över sina barn. Men inte bara föräldrarnas utan över huvud taget vuxnas makt över barnen. Jack blir utsatt för svåra sexuella övergrepp och oftast, men inte alltid, finns där ingen hjälp för honom för ingen ser det. Som vuxen blir han en stor filmskådespelare men inom honom är det hela tiden de inre konflikterna med rötter i hans barndom som styr honom. Först när hela historien klarnat kan han känna sig hel.
John Irvings har en speciell förmåga att skildra djup sorg och smärta och gestalta det faktum att ingen människa är bara svart eller vit. Under berättelsens gång växer och förändras den bild av både Alice och Jack som vi fått från början, och historien blir också en resa i det inre för oss själva.
Han har skrivit en tung bok, 780 sidor, och den längsta av alla hans romaner. Delar av den kunde han ha uteslutit, till exempel i skildringarna av livet som vuxen i filmbranschen. Där saknas ibland stuns och kraft och känns i stället som transportsträckor.
Delvis är detta John Irvings egen historia. Han berättar i en intervju i DN för en månad sedan om hur han själv nekats kontakt med sin far under uppväxten och först som vuxen mött honom. Kanske går honom historien ibland för nära och han tvingar sig själv att distansera sig. Så känns det i vissa delar, när han blir plågsamt realistisk.
Jacks bästa vän Emma skriver i berättelsen en bok där hon skildrar ”skadade, djupt komprometterande förhållanden, men som ändå på något sätt fungerar”. Kanske är detta en nyckelmening som egentligen beskriver John Irvings eget författarskap. För trots många perverterade figurer i människohamn i hans liv förblir Jack en god människa. Precis som John Irvings andra litterära hjältar.