Månad: augusti 2006

Blogga

Nu har jag installerat en blogg. På riktigt. Men det hade inte gått utan makens hjälp, tror jag.

I höst går jag en webbpubliceringskurs på universitetet i Linköping, 5 poäng på distans. Den första uppgiften där är att installera en blogg i Textpattern. Vi får instruktioner i en wiki och ska följa den steg för steg. Där finns anvisningar för både mac och pc, och de har jag följt. Halvvägs in i installationen så blev det inte som det skulle. Då fick vi gå över till makens pc och fortsätta där med det som skulle ske i SSH-klienten (om jag minns rätt) och det som skulle göras på webben kunde jag göra på min egen. 

Han har tålamod och ett hjärta av guld, maken. Jo, det finns sådana män.

Han stod över axeln på mig och såg till att jag gjorde allt själv men kollade att det inte blev fel. Och jag lärde mig en hel del på vägen, även om inte allt sitter kvar. 

I morgon ska jag ändra utseende på min nya blogg och skriva in den första kursuppgiften. 

Jag har också startat en annan 5-poängs distanskurs ikväll, en introduktion till socialantropologi på Dalarnas universitet. Där hade vi ett seminarium ikväll på webben med hjälp av Marratech, som är ett webb-prat-program. Det fungerade väldigt bra. 

Fast kursböckerna har jag inte fått än till någon av kurserna, så jag är inte riktigt i fas ändå.

—

10 225 steg har jag gått och sprungit idag och 5,5 km-slingan tog 35 minuter och 50 sekunder. 

I tallmålarens spår

Gunnar Widforss är en svensk målare som var aktiv i början av 1900-talet. Men vem minns honom idag? Fast egentligen var han snarare en amerikansk målare än en svensk, för han var svensk invandrare i USA.

En som inte minns honom men som väckts av hans öde och skrivit en bok som handlar om Gunnar Widforss karriär är författaren Fredrik Sjöberg. Fredrik Sjöberg är numera bosatt på Runmarö utanför Stockholm men växte upp i Västervik. Hans nya bok "Flyktkonsten" kommer ut idag. Den låter han ta sin början i Västervik, i aulan på läroverket där den stora målningen av Gottfrid Kallstenius tidigare hängde, under författarens skoltid.

Han ger Kallstenius epitetet ”det svenska tallmåleriets obestridlige mästare”. Och detta målande av tallar för honom vidare till Widforss. Tack vare Fredrik Sjöbergs blick för målade tallar upptäcker han också en målning av Widforss, föreställande ”en urgammal krumvuxen martall vid havet” på en konstauktion i Stockholm. Så föds hans mani för Widforss. Den manin för honom snart till USA och Grand Canyon, där Gunnar Widforss tillbringade en stor del av sitt liv, där han målade mängder av storslagna landskap, och där han dog i sin bil i november 1934. Men då är vi redan i slutet av boken.

Gunnar Widforss blev en stor akvarellmålare i USA men är ganska okänd här hemma.

Egentligen är det här inte så mycket en bok om målaren Widforss som om hans flykt ifrån sig själv, och kanske också författarens flykt ifrån något annat, vad det nu kan vara. Tristess? Medelålder?

Hans utvikningar är många, och det är fascinerande läsning. En slags essä om livet som rullar på som en våg in mot land, med krusningar på ytan och vågskvalp mot plötsliga skär, men också starka underströmmar. Det är underhållande, inspirerande och lättsam läsning, men med en mycket lärd och nyfiken underton. En liten bok med stora djup.

Sysida

Hela kvällen ikväll har jag suttit och gjort en sida om att sy. I sommar har jag ju sytt en del och även tänkt att jag skulle göra en ny sysida om detta. Sedan tidigare har jag en sysida på min hemsida. Så nu blev den en ny sida här i bloggen (länk längst upp till höger).

Jag har plåtat det jag sytt, och en del har maken hjälpt mig att fotografera eftersom det är svårt att plåta sig själv om det inte ska bli snett. Så har jag gjort i ordning bilderna, plåtat om någon som inte blev bra, och skrivit om mina sömnadsäventyr. Riktigt kul var det, men plötsligt hade klockan blivit midnatt.

15 617 steg blev det idag. Och 5,5 km-slingan gick på 35 minuter och 20 sekunder, vilket är mitt springrekord från i juli. Det var skönt efteråt, men jag var ganska trött.  

Han sätter ljuset på de fattigas utsatthet

Idag har Kjell Johanssons nya roman kommit ut, "Rummet under golvet" som är hans tredje del i trilogin om sitt eget liv. den är lika bra som de två föregående "Huset vid Flon" och "Sjön utan namn".

I fattigstugan i Sjö socken i Huddinge växte de upp, Nils och Emma Charlotta. Det är sent 1800-tal i ett Sverige vi knappast längre kan föreställa oss. Nu möter vi Einars och Evas mormors generation, mormodern själv, Emma Charlotta som mest kallas Lotten, och hennes bror Nils. Det är de två små barnen som i slutet av förrförra seklet fick bo på fattigstugan i socknen med sin mor sedan hon blivit medellös änka.

Det är Nils som berättar. Han har hunnit bli 60 år gammal och vi är i början av 50-talet. Han har precis kommit ut från Långholmen efter några år i fängelse och blickar tillbaka på sitt liv, mycket tack vare ny kontakt med sin syster. Vi får följa med på hans inre resa. Det är en barndom målad i både mörka och ljusa färger vi möter. Här finns solskensstunder men också de nattsvarta stunderna i förnedrande fattigdom. Som vuxen gifte sig Nils med en resande, en tattarflicka som heter Magda, och de drog ut på vägarna som gårdfarihandlare. De fick tre barn. Den första dottern togs ifrån dem av myndigheterna, sonen fick de behålla, och den andra dottern dog som nyfödd.

Genomgående i berättelsen är temat de fattigas utsatthet i ett framväxande folkhem där det inte fanns plats för de avvikande, de som inte ville inordna sig enligt normerna och som var på förhand dömda. Socialingenjörerna tvångssteriliserade och skapade en attityd av förakt för dåtidens tattare och zigenare, dem vi idag kallar resande och romer. Det är en mörk skamfläck i vårt moderna samhälle som här lyfts upp till ytan för beskådande. Nils och Magdas historia är inte unik.

Vad som är verklig historia och inte vet vi inte. Kjell Johansson har varit förtegen om detta men ändå avslöjat så mycket att vi vet att hans berättelser till stor del bygger på verkligheten, men med fiktiva inslag. Allt har inte hänt. Men det spelar ingen roll, och jag tror inte ens att jag vill veta. Huvudsaken är att jag när jag läser detta känner inom mig att just så kan det förstås ha varit. Och om det gäller författarens egna släktingar, eller någon annan, är egalt. Trovärdigheten sitter inte i fakta utan i den möjliga sanningen.

Kjell Johansson kan konsten att fabulera så att vi tror honom. Han sätter liv i det som i någon annans hand skulle blivit platt och intet. Det är en gripande och stark skildring, och en blivande klassiker i den samtida litteraturen.

Bloggpolitik och tidningar

Att blogga har väl blivit en nödvändighet om du vill lyckas i politiken idag. Så många av de nya bloggar som dyker upp skrivs ju av politiker, det har vi sett framför allt det senaste året.

Det är bara tre veckor kvar till valet och i brevlådan dimper det ner reklam för partierna. Nu har valsedlarna börjat komma, från tre partier hittills. Och på en av de lokala valsedlarna, en riksdagslista för ett borgerligt parti i Kalmar län, där har en politiker med URL:en till sin blogg. Det är den enda bloggadress jag sett hittills på någon valsedel.

Eftersom jag inte har för avsikt att göra någon reklam för detta parti, eller något annat heller i min blogg, så får ni själva leta er fram till den bloggen. Jag kollade på den nu och inte är den särskilt spännande, mest vardagstugg om familjen, jobbet, fritiden och valarbetet. Och så politik och några slängar åt sossarna. Tja, vad hade jag väntat mig…

Men lite fascinerande är det vilket snabbt genomslag bloggandet fått. På drygt ett år, så ska alla blogga. Det gick så snabbt. Jag undrar om någon hinner läsa dem. Och nätet har vi ju faktiskt inte haft hemma till vardags mer än 7-8, kanske 9 år nu. Själva var vi tidigt ute och skaffade internetabonnemang redan 1995, men då visste de flesta inte vad det rörde sig om. Idag är det ju självklart.

I The Economist kan vi läsa att den sista papperstidningen i USA troligen trycks under det första kvartalet år 2043, sedan är det bara nätet som förmedlar nyheter åt oss. Det siar journalistikprofessorn Philip Meyer om. Men jag tror faktiskt att det går fortare än så. På bara några år, 5-6 år egentligen, så har flesta, om än inte alla, dagstidningar i Sverige egen nättidning. Det är en väldigt kort tid i tidningshistorien. Och till år 2043 är det 37 år kvar, vilket är en jämförelsevis lång tid. Om 37 år, då är det mina barn som är medelålders och börjar närma sig pensionen (om de inte måste jobba tills de är 79!!) och jag tror inte att de kommer att hålla fast vid en morgontidning tryckt på papper så länge.

Men som vanligt gäller om framtiden att vi bara kan tro, inte veta. 

—

10 665 steg idag. I 5,5 km-spåret blev det powerwalk för hela slanten, på 42 minuter blank. Det var fuktigt och varmt i skogen. Extra gott med älgbiff när vi kom hem.

Bulldags

kanelbullarDet är inte ofta nu för tiden som jag bakar bullar. När barna var hemma gjorde vi det ofta, bakade tillsammans, och nu blir det mest när de kommer hem på besök.

Men idag satt vi, maken och jag, med balkongdörren öppen och plötsligt kände vi doften av kanelbullar. Någon av grannarna bakade bullar. Och vi blev så sugna så givetvis satte jag igång ett kanelbullebak också. Bara på en kvarts liter, men lagom till en plåt, och precis vad jag tyckte att jag hann med. Så sedan blev det äkta eftermiddagskaffe med bullar på balkongen sedan. 

Egentligen har jag inte så mycket tid för bullbak under min semester eftersom jag ägnar det mesta av min vakna tid åt min bok om nätvänner. Idag har jag gått igenom många av enkätsvaren för att lyfta fram fler synpunkter än det som är med i uppsatserna.

Än har jag inte bestämt någon riktig struktur på innehållet. Det ska inte vara samma som i uppsatserna, dvs teori-praktik-analys, utan en mer varierad struktur tror jag, mer varvat med exempel och teori/analys. Framför allt levande och lättbegripligt. Det blir förstås både teorier och en massa praktik, dvs nätanvändarnas berättelser om sina erfarenheter.

Teorin kommer t ex att handla om vårt behov av vänskap och om identitet och om människan i det postmoderna samhället. Och så blir det ett kapitel om forskningen på området.

Cykeln igen

Nu har jag fått min cykel tillbaka och den står tryggt nere i cykelkällaren här hemma. För 805 konor till cykelverkstan fick jag nytt framhjul och nya bromsvajrar. Lite skavd har den blivit under frånvaron, men det får jag väl stå ut med. 

Nästa steg bir att fixa ett bättre lås så att jag kan låsa fast den även i framhjulet när jag parkerar den i stan. Och till våren får jag nog byta däck på bakhjulet. 

Idag har det inte blivit särskilt många steg, bara 4 586. Jag skäms…  Men det beror på att både maken och jag har fått hindrande krämpor. Jag har ont i vänster knä. Vi skulle ha sprungit i motionsspåret ikväll, som vi gjort varannan dag sedan början av maj, men beslutade att ta en vilodag idag. 

Gamling i framtiden

Tack vare Mias inlägg i sin blogg kom jag att tänka på min kommande ålderdom. Mia skriver om att kommunerna skulle kunna ordna med träffar på dagtid för dem som är gamla men bor kvar hemma, träffar för socialt umgänge. Mig kommer man nog inte att behöva forsla runt i någon större utsträckning för jag räknar med att ha mina nätvänner att umgås med, då som nu.

Inte kommer jag att bli så mycket annorlunda i mitt beteende när jag blir gammal mot vad jag är idag. Jag kommer säkert att använda mig av framtidens IT-teknik för mina egna behov och vara nyfiken på det nya, om än i lite mindre omfattning, det kan jag tänka mig. 

Däremot är det förstås bra om flera olika organisationer kan ordna med möjligheter att träffas för dem som är äldre och inte kan ta sig runt själva. Alla känner sig kanske inte hemma i kyrkan eller i en förening.

—

Bara 9014 steg idag. Tiden går åt till skrivande i stället. 

Nätvänner

Ikväll har jag gjort en ny kategori i min blogg: Nätvänner. Dit har jag nu kategoriserat en del av mina gamla inlägg om min nätenkät om nätvänner, och om skrivandet av uppsatserna.

Nu är jag inne i fas 3, eller blir det kanske 4? Först genomfördes enkäten i höstas och sedan skrev jag C-uppsatsen i vintras. Så skrev jag magisteruppsatsen i vår, och den blev klar i slutet av maj. Nu är en bok nästa steg. Till boken använder jag det jag skrivit i mina två uppsatser, plus lite till. Dels sådant som det inte riktigt fanns plats för i uppsatsen från enkätsvaren, dels en del extra bidrag jag fått efteråt.

Ända sedan jag började få in svar på enkäten i höstas har jag känt att detta måste förvaltas väl och användas till något mer än akademiska uppsatser. Så en bok ska det bli. Vem vill ge ut den? Ett förlag hoppas jag, men först ska jag arbeta lite mer med den. Blir det inget förlag som tar sig an den får jag väl ge ut den som e-bok själv. Huvudsaken är att den finns tillgänglig och kan bli läst av fler.

Det är inte bara att smacka ihop de två uppsatserna, utan mycket jobb återstår. Dels ska den ändras språkligt och noter och källhänvisningar redigeras så att det blir mer flyt i texten, dels ska tilläggen in på ett bra sätt.

Eftersom enkäten gjordes med uppsatsen som syfte har jag redan tidigare i sommar mailat till alla som svarat, och frågat om jag får citera svaren. Och eftersom jag inte vet vem som svarat vad har jag bett om en del uppgifter för att kunna identifiera svaren. Och det har gått bra. Men alla har inte svarat på mitt mail. Om du som läser detta vet att du svarat på min enkät i höstas men missat mitt mail och tycker att det är OK att citera dig, så hör av dig! 

Och vill du ha koll på vad som händer med min bok så finns det under kategorin Nätvänner i fortsättningen. 

— 

Idag har jag bara gått 9024 steg, men rundan i motionsslingan gick på 36 minuter och 20 sekunder.

Semesterblogg

Nu känns det som om jag verkligen har semester. Idag har jag bara gått och skrotat.

Först sovmorgon till närmare tio, sedan en långpromenad på ett par timmar i poddradions sällskap. Snack med grannar och vänner, fika på balkongen, läst, mer fika, gjort undan lite här hemma, städat bort ett par högar. Etcetera.

12 130 steg blev det idag.

Innan jag somnar ska jag läsa två artiklar om bloggar. Artiklarna ingår i en webbpubliceringskurs jag har tänkt läsa på distans på Linköpings universitet i höst.