Igår när jag tittade på bilderna maken tagit av mig i nya klänningen så kände jag mig verkligen tjock och fet. Det är en helt annan sak att se sig själv på bild så där (givetvis valde jag den mest smickrande att lägga ut här i bloggen) än att stå framför spegeln och vrida och vända på sig, dra in magen och sådär, för att trolla bort fettvalkarna. Sedan vi började motionera mer regelbundet i maj så vet jag ju att jag gått ner några kilon, men inte särskilt många, kanske två eller tre. Jag har ingen våg utan känner hur kläderna sitter.
Men det ger en obehaglig känsla att se mig själv utifrån, som andra förmodligen ser mig hela tiden och som jag ser på bilderna. En helt annan känsla än den upplevelse av mig själv som jag har inifrån. Inuti är jag nog fortfarande den där relativt smala och spänstiga 27-åringen jag nyss var…
Det är svårare att bli av med kilona ju äldre man blir, det vet vi ju alla. Det börjar redan vid 40 och blir förmodligen bara svårare och svårare med åren. Man får jobba hårdare och hårdare för varje hekto numera, inte minst efter 50 som jag passerade för ett par år sedan. Det irriterar mig att fettet ska sätta sig tillrätta så lätt på kroppen nu, framför allt på höfter och ända. I ansiktet skulle jag inte ha något emot att behålla det som finns där nu, för att slippa bli mer rynkig. Men resten…
Fast ibland funderar jag också över varför jag, som väl bör vara en upplyst människa, ska bry mig så mycket om detta. Det är ju det inre som räknas, eller hur?
Visst är det så att hälsoaspekten spelar in, jag mår ju bättre och håller mig friskare ju mindre överviktig jag är. Här räknar jag ut mitt BMI (168 cm lång och 75 kilo) till 26.6 vilket är strax över gränsen mellan normalvikt och övervikt. Så någon katastrof är det inte.
Men naturligtvis spelar fåfängan också in, eftersom vi lever i en tid och ett samhälle där man ska vara smal och spänstig. Tjock = dum, det tror jag är en ganska spridd fördom, och övervikt kan ses som ett tecken på svag karaktär och självdisciplin. Men varför ska jag bry mig om det, jag vet ju hurdan jag själv är och behöver inte bevisa det för andra hela tiden? Fast så enkelt är det uppenbarligen inte.