Han sätter ljuset på de fattigas utsatthet

Idag har Kjell Johanssons nya roman kommit ut, "Rummet under golvet" som är hans tredje del i trilogin om sitt eget liv. den är lika bra som de två föregående "Huset vid Flon" och "Sjön utan namn".

I fattigstugan i Sjö socken i Huddinge växte de upp, Nils och Emma Charlotta. Det är sent 1800-tal i ett Sverige vi knappast längre kan föreställa oss. Nu möter vi Einars och Evas mormors generation, mormodern själv, Emma Charlotta som mest kallas Lotten, och hennes bror Nils. Det är de två små barnen som i slutet av förrförra seklet fick bo på fattigstugan i socknen med sin mor sedan hon blivit medellös änka.

Det är Nils som berättar. Han har hunnit bli 60 år gammal och vi är i början av 50-talet. Han har precis kommit ut från Långholmen efter några år i fängelse och blickar tillbaka på sitt liv, mycket tack vare ny kontakt med sin syster. Vi får följa med på hans inre resa. Det är en barndom målad i både mörka och ljusa färger vi möter. Här finns solskensstunder men också de nattsvarta stunderna i förnedrande fattigdom. Som vuxen gifte sig Nils med en resande, en tattarflicka som heter Magda, och de drog ut på vägarna som gårdfarihandlare. De fick tre barn. Den första dottern togs ifrån dem av myndigheterna, sonen fick de behålla, och den andra dottern dog som nyfödd.

Genomgående i berättelsen är temat de fattigas utsatthet i ett framväxande folkhem där det inte fanns plats för de avvikande, de som inte ville inordna sig enligt normerna och som var på förhand dömda. Socialingenjörerna tvångssteriliserade och skapade en attityd av förakt för dåtidens tattare och zigenare, dem vi idag kallar resande och romer. Det är en mörk skamfläck i vårt moderna samhälle som här lyfts upp till ytan för beskådande. Nils och Magdas historia är inte unik.

Vad som är verklig historia och inte vet vi inte. Kjell Johansson har varit förtegen om detta men ändå avslöjat så mycket att vi vet att hans berättelser till stor del bygger på verkligheten, men med fiktiva inslag. Allt har inte hänt. Men det spelar ingen roll, och jag tror inte ens att jag vill veta. Huvudsaken är att jag när jag läser detta känner inom mig att just så kan det förstås ha varit. Och om det gäller författarens egna släktingar, eller någon annan, är egalt. Trovärdigheten sitter inte i fakta utan i den möjliga sanningen.

Kjell Johansson kan konsten att fabulera så att vi tror honom. Han sätter liv i det som i någon annans hand skulle blivit platt och intet. Det är en gripande och stark skildring, och en blivande klassiker i den samtida litteraturen.