Månad: augusti 2006

Backlash

Det ska vara en man som visar att han bestämmer hör jag i min poddradio (programmet Front i P3 den 14 augusti) och då handlar det om modern dejting. Flera killar som tror sig vara experter menar att det är så en man ska vara för att få dejta kvinnor.

Kan detta stämma? Har vi gått så långt tillbaka i vår postmoderna tid? Då och då dyker det upp olika tecken på backlash, och detta är ett. Kommer det att visa sig att kvinnornas och männens mest jämställda tid var 70-talet och inte början av 2000-talet? Är vi på väg in i en bakåtsträvande era?

— 

12 622 steg har jag gått idag, hälften av dem har jag sprungit i motionsspåret, och inte efter någon man, utan före. Min tid på 5,5 km-slingan blev 36 minuter och 37 sekunder, enligt min ipod.

Underground

Tobias Hill skrev sin bok "Underground" 1999. Den utspelar sig huvudsakligen i Londons tunnelbana och man kan säga att tunnelbanan spelar en egen roll i boken.

Den polske immigranten Casimir, en ung man på 28 år, arbetar sedan flera år med underhåll av tunnelbanan. Han stöter på Alice, en hemlös som bor på den övergivna stationen South Kentish Town (jo, den finns i verkligheten). Samtidigt händer ett par olyckor i tunnelbanan, eller är det mord? Två unga kvinnor, som precis liknar Alice, knuffas ner framför tågen. Casismir tar som sin uppgift att få fram vad som egentligen händer, vid sidan om polisens arbete.  

Parallellt med den spännande historien om jakten på mördaren får vi följa Casimirs barndom och uppväxt i Polen, en tragisk historia som går tillbaka till andra världskriget och förföljelsen av judarna. Hans mamma är judinna men överlevde kriget. Hans pappa är en öststatsskurk, och när Casimir kommer upp i tonåren splittras familjen.

Tobias Hill har skrivit en spännande och fängslande bok, och han har en ypperlig talang som berättare, både dramaturgiskt och språkligt. Det är en kuslig berättelse och som nog gör att jag kommer att se mig om mer nästa gång jag åker tunnelbana i London.

—

tillägg kl 23.17: 12 005 steg blev det idag och 5,5 km-slingan på 35 minuter och 40 sekunder.

Kineser

Idag hörde jag något som nog fick mig att tappa tron på Kina som nation, mer än vad jag redan gjort. I ett inslag från BBC (i min poddradio) intervjuades Kinas ambassadör Zha Peixin i London. Det handlade om Kinas stridsberedskap för att behålla Taiwan. Ambassadören sa att Kina kommer att göra allt för att behålla ön och uttryckte sig så i stort sett så här "one inch of Taiwan is more worth to China than the lives of the people there" och att Kina kommer att försvara rätten till Taiwan till vilket pris som helst, "at any cost what so ever". Jag vet i stort sett inget om den här konflikten och om förhållandet mellan Taiwan och Kina idag. Och det spelar inte så stor roll vilka parterna är, utan det är synsättet som är så upprörande. Att uttrycka sig så, att människoliv spelar ingen roll när det handlar om makten över land. Så är det förstås i varje krig, även om det inte sägs så öppet. Men att torgföra en sådan attityd idag, det är skrämmande och ett bevis på inhumanitet och människoförakt.

Nu har jag börjat min semester för i år. Tre veckor dröjer det innan jag måste jobba igen. De veckorna kommer att gå jättefort och jag har massor jag ska göra. Men först ska jag fira semestern med ett glas amarone och en god bit ost på balkongen. Kanske två till och med.

14 516 steg har jag gått idag. Det blev mycket spring på jobbet. 

Student igen

Så där, nu har jag registrerat mig på två av höstens distanskurser: webbdesign och socialantropologin. I höst blir det enbart rena distanskurser utan några IRL-träffar, bara webbkontakt. Det blir säkert bra, och tid sparar det ju.

Ikväll skulle jag varit med och sprungit men maken fick åka iväg ensam. Jag har haft ont i båda benen idag, mest i knälederna. Kanske beror det på att jag sitter illa på jobbet just nu. Men 10938 steg blev det i alla fall.

Elsie

En av vår tids stora författare är Elsie Johansson. Nu har Anneli Jordahl skrivit en bok om henne, som kommer ut idag. Den boken har jag läst, och gillar den.

För några år sedan intervjuade jag Elsie Johansson vid ett besök här i Västervik. Här kan du läsa min artikel och vad jag skrivit om hennes böcker.  

Elsie Johanssons trilogi om Nancy blev hennes genombrott. Där berättar hon delvis sin egen historia, i romanform. Böckerna är i högsta grad romaner och inte biografier och ger därför mer en bakgrund till författarens eget liv än en verklig skildring av det.

I Anneli Jordahls bok "Att besegra fru J." får vi veta en hel del om vad som skiljer Nancy från Elsie. Men givetvis inte allt. I sitt förord skriver Anneli Jordahl att hon snarare valt några centrala teman i Elsie Johanssons liv än att berätta om helheten. På så sätt får hennes bok kanske också en större dimension, genom att sätta in Elsie Johanssons liv i en större helhet: 1900-talets stora folkhemsbygge. Elsie Johansson är en klassresenär, eller som hon själv uttrycker det, kunskapsresenär. Hon reste från det fattiga torparlivet på 30- och 40-talet via utbildning och anställning på Posten till dagens medelklass sedan hon slagit igenom som författare med stora försäljningsframgångar. Hennes begåvning fick komma till sin rätt till slut.

Boken handlar framför allt om detta: det vi i dag lärt oss att kalla en klassresa. Det är ett fenomen som Anneli Jordahl utforskat i en stor del av sitt författarskap och som också känns naturligt i detta sammanhang. Boken är skriven i reportageform, utmärkt tematiskt uppdelad, och med ett flyt och ett språkligt tilltal som gör att jag tänker ”oj, är den redan slut” efter sista sidan.

Ett tema är väckelsen, frikyrkorörelsen som varit så stark i Sverige parallellt med arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen. Tidigt blev Else Johansson medlem av Missionsförbundet och hennes förhållande till frikyrkan blev en viktig faktor i hennes liv och författarskap. Här konstaterar Anneli Jordahl hur lite som skrivits i Sverige om frikyrkorna och den inverkan de haft i den svenska samhällskulturen. Som ett ganska outforskat tema gör det boken än mer intressant.

I sin bok fångar Anneli Jordahl de delar av Elsie Johansson som jag som läsare av hennes böcker också är nyfiken på. Vad har påverkat henne i hennes författarskap? Det får jag till stor del svar på. Men jag får också en inblick i personen Elsie Johansson. För alla oss som läst och älskat Nancytrilogin och hennes dikter är Anneli Jordahls bok om Elsie Johansson den pusselbit som kanske inte är den sista men avgörande i förståelsen av hennes liv och författarskap.
 

—

11 500 steg idag. 

Utan hjul

Min cykel är hittad! Men den saknar framjhul.

I morse fick jag brev från polisen att jag kunde komma och hämta min cykel. Den har hittats i närheten här och lämnats in. Den som snodde den har tagit bort framhjulet. Bakhjulet är fastlåst med blocklåset, precis som det var innan den blev stulen.

Jag kunde inte ta den med mig eftersom den måste transporteras. I nästa vecka får jag ta bilen ner till stan och hämta den, och köra den till cykelverkstan. På vägen hem var jag inne på cykelverkstan och kollade vad ett nytt framhjul ska kosta och det går på strax under 600 kr. Självrisken på försäkringen är nog 800 kr tror jag, så jag får väl bekosta det själv.

Jag ska köpa ett extra lås till cykeln också, ett slanglås så att jag kan låsa fast den i framhjulet också. Cykelhandlarna trodde att det var någon som behövde ett nytt framhjul som tagit cykeln, skruvat av hjulet, och sedan dumpat resten. 

Vilka idioter det finns, som inte kan hålla fingrarna i styr!

— 

18 036 steg har jag gått idag. Och 5,5 km-slingan tog bara 36 minuter. Trots att det började regna. 

Vanlig vardag

Inte särskilt mycket av vikt har passerat min hjärna idag. Bara en vanlig dag på jobbet, med vanliga rutiner. Till lunch åt jag rester från gårdagens middag och det var lika gott som då. Hemma på gården har det varit lite fixande med praktiska bestyr i bostadsrättsföreningen i kväll.

Ja, alltså vanlig vardag… Det är ganska skönt med sådana vardagsvardagar ibland.

11 638 steg blev det idag. 

 

På språng

Trots att det regnat hela eftermiddagen gav vi oss ut i motionsspåret ikväll. Och blev genomblöta förstås. Jag undrar var gränsen går. Vid ösregn? Absolut vid åska. Men idag regnade det inte så mycket när vi stack iväg, lite stilla sommarregn bara. Under de 38 minuter det tog att komma runt 5,5 km-slingan tätnade regnet några gånger men upphörde nästan helt sedan. Fast så var jag rejält blöt både i håret och kläderna. Och allra mest i skorna.

Men så mycket mer har jag inte gjort iså det blev bara 8 208 steg idag. Och lite värk i smalbenen. 

Hon skriver fängslande om ingenting

Ingenting har egentligen hänt. Så avslutar Katarina Kieri sin nya roman ”Vem vågar sommaren?”. Ändå fängslas jag av hennes berättelse, trots att just ingenting händer.

Romanen är en stillsam betraktelse över livet, även om den bara omfattar en dryg vecka i en människas levnad. Den människan är Majken Niska, en kvinna i yngre medelåldern med två barn som är hos sin pappa på västkusten ett par sommarveckor. Majken får då erbjudande att låna en grannes obebodda sommarhus på landet. Eller snarare ett hus som grannkvinnan ärvt efter en släkting som dött, ett hus som bara står tomt och inte används.

Majken åker dit, en aning motvilligt. Hon går där mest i ensamheten och funderar, vet inte riktigt vad hon vill med livet. Ett par gånger kommer grannkvinnans make och hälsar på, till synes för att fixa något, och hon börjar undra vad han egentligen vill henne. Hon möter också närmsta grannarna till huset, ett äldre par som inte är som alla andra.

Majken är en privat människa, men som säkert många kan känna igen sig i. Hon är ganska sluten och grubblar mycket, och det är uppenbart att hon befinner sig vid någon slags vändpunkt i livet. Boken slutar med att hon lämnar huset för att åka hem igen, och det känns som någon kommer att hända när hon väl kommer hem. Men det får vi inte veta.

Katarina Kieri har skrivit en lite vemodig och stillsam berättelse, som trots att i stort sett inget händer, ändå griper tag i mig. Men jag kan inte sätta fingret på varför. Hon har tidigare skrivit både poesi och ungdomslitteratur. Titeln anspelar på en dikt av Harry Martinsson, och ibland känns berättelsens prosa nästan poetisk.

Filosofi

En filosof kan i många lägen vara till väl så god hjälp som en psykolog eller annan terapeut. Det menar de norska filosoferna Helge Svare och Hennings Herrestad som i sin gemensamma bok "Filosofi för livet" skriver om filosofisk praktik. Det vill säga filosofer som har mottagning precis som en psykolog.

Till filosofen kan man gå för att samtala om livet, snarare än att få terapeutisk hjälp. Även om samtalen kan få den effekten. Egentligen är tanken inte främmande alls. Det är inte så långt emellan filosofen och psykologen. Båda har en strävan att förstå människan. Detta är ett av bokens viktiga budskap. Ett annat är att filosofen inte är ute efter att kunna ge några svar på våra livsfrågor utan snarare ställa fler och nya frågor, att söka efter vetande snarare än att förmedla det.

De skriver om det filosofiska samtalet och hur det kan bedrivas, men också varför det över huvud taget behövs. Vi behöver alla då och då stanna upp och reflektera över våra liv, över hur vi lever och vad vi värderar i livet.

Boken kan också ge en del tröst genom att skapa förståelse för människans existentiella ensamhet, den ensamhet som vår frihet för med sig. I ett avsnitt om existentialismen skriver de bland annat om hur vi bemöter andra och vilken betydelse våra attityder har. I ett annat avsnitt resonerar de om hur vi kan göra det goda och det rätta, och vad det kan grunda sig på.

De skriver om språkets och ordens betydelse för vår möjligeht att förstå andra och själva bli förstådda, men också att förstå oss själva. Om vi kan sätta ord på våra tankar och känslor och kan formulera detta i ett samtal med en utomstående får det ofta en klargörande effekt för mig själv bara genom själva formulerandet. Det är också viktigt hur vi definierar vår egen verklighet och hur andra uppfattar vad vi säger, om de har samma definition av orden. Här uppstår ofta missförstånd som kan behöva klarläggas.

Boken har ett personligt tilltal och är lättläst. Den får mig intresserad av att läsa mer och tränga djupare in på filosofins område, och kan ses som en introduktion till de stora filosoferna. Men framför allt får den mig att själv reflektera över mitt eget handlande och mina egna attityder. Det är en bok att återvända till flera gånger.