Månad: augusti 2006

Ostende

Eva Mattsson har skrivit en ny roman: "Ostende – en släkthistoria". Den handlar om ett år i familjen Persijns liv, från vår till vår. Boken utspelar sig i Belgien, ett land präglat av pedofilmord och EU-byråkratiskt slöseri.

I Ostende, ute vid kusten, bor det medelålders paret Luc och Helene Persijn, Lucs gamla mor Alice, och Helenes syster Irene. I Bryssel har de sin vuxna dotter Yvonne. Yvonnes lillebror Toutou har dött i en olycka som sexåring. En viktig roll i historien spelar också Babette, hushållerska hos Alice Persijn.

Släktingarna bor alla nära varandra i centrala Ostende (utom Yvonne) och umgås nästan dagligen med varandra. Alice och Babette delar det 18 rum stora huset, som fått namnet La Malle, vid havet. Huset är Lucs barndomshem.

Genom tillbakablickar får vi insikt i familjens historia från andra världskriget och framåt, ett krig som fortfarande är högst närvarande i deras liv. I dag har Luc nyligen och motvilligt blivit förtidspensionerad från sitt jobb som förare på kustspårvägen medan Helene jobbar på som lärare på sin skola. Alla i familjen är starka och livliga personligheter, och med tydliga karaktärer.

Under året som skildras sker flera dramatiska händelser: Yvonne försvinner spårlöst men kommer tillrätta, Irene hittar en ny man, och Alice dör hastigt.Detta är en historia med många bottnar, och som kan te sig både lustig och djupt tragisk, ibland i nästan samma andetag. Raljerande humor blandas med sorg och smärta. Men det känns aldrig fel, tvärtom.

Temat för romanen är föräldraskapet, hur det drabbar oss, och hur olika vi hanterar det. Mammorna är inga praktmammor utan snarare tvivlande och avståndstagande som mammor medan fäderna är de som beskrivs som mest kärleksslösande.  Men riktigt så enkelt är det inte heller. Ingenting är enkelt, ingenting är svart eller vitt.  

Eva Mattssons berättelse säger oss mycket om livet, det universella livet vi alla delar, och om Belgien, ett litet land som många av oss nog inte vet så mycket om. Men det gör författaren, som själv bott i Ostende och vars mor var belgiska.

Fet

Igår när jag tittade på bilderna maken tagit av mig i nya klänningen så kände jag mig verkligen tjock och fet. Det är en helt annan sak att se sig själv på bild så där (givetvis valde jag den mest smickrande att lägga ut här i bloggen) än att stå framför spegeln och vrida och vända på sig, dra in magen och sådär, för att trolla bort fettvalkarna. Sedan vi började motionera mer regelbundet i maj så vet jag ju att jag gått ner några kilon, men inte särskilt många, kanske två eller tre. Jag har ingen våg utan känner hur kläderna sitter.

Men det ger en obehaglig känsla att se mig själv utifrån, som andra förmodligen ser mig hela tiden och som jag ser på bilderna. En helt annan känsla än den upplevelse av mig själv som jag har inifrån. Inuti är jag nog fortfarande den där relativt smala och spänstiga 27-åringen jag nyss var…

Det är svårare att bli av med kilona ju äldre man blir, det vet vi ju alla. Det börjar redan vid 40 och blir förmodligen bara svårare och svårare med åren. Man får jobba hårdare och hårdare för varje hekto numera, inte minst efter 50 som jag passerade för ett par år sedan. Det irriterar mig att fettet ska sätta sig tillrätta så lätt på kroppen nu, framför allt på höfter och ända. I ansiktet skulle jag inte ha något emot att behålla det som finns där nu, för att slippa bli mer rynkig. Men resten…

Fast ibland funderar jag också över varför jag, som väl bör vara en upplyst människa, ska bry mig så mycket om detta. Det är ju det inre som räknas, eller hur?

Visst är det så att hälsoaspekten spelar in, jag mår ju bättre och håller mig friskare ju mindre överviktig jag är. Här räknar jag ut mitt BMI (168 cm lång och 75 kilo) till 26.6 vilket är strax över gränsen mellan normalvikt och övervikt. Så någon katastrof är det inte.

Men naturligtvis spelar fåfängan också in, eftersom vi lever i en tid och ett samhälle där man ska vara smal och spänstig. Tjock = dum, det tror jag är en ganska spridd fördom, och övervikt kan ses som ett tecken på svag karaktär och självdisciplin. Men varför ska jag bry mig om det, jag vet ju hurdan jag själv är och behöver inte bevisa det för andra hela tiden? Fast så enkelt är det uppenbarligen inte.

Sytt

dressJag är ganska road av att sy men det går i perioder. Sommaren kan vara en sådan period. Förra sommaren fick jag syfnatt, och lite är det så i år också, även om jag inte haft tid med så mycket. 

Men lite kläder har jag sytt, bland annat den här tvådelade klänningen. Först sydde jag överdelen och hade bara den ett tag, men sedan började jag fundera på vad jag ska ha på mig när vi ska på en bröllopsdagsfest i Uppsala första helgen i september. Kläder för sådana tillfällen har jag bara inga. Så då kom jag på att jag kunde sy mig en kjol i samma tyg och vips, så blir det en klänning. Skulle det ha blivit kallt till dess får jag väl hitta på något annat.

Klänningen är sydd i ett beige, eller snarare oblekt, tyg som är en blandning av linne och bomull, och strukturvävt med något slags slingrande mönster. Överdelen har båtringning och holkärm (det gillar jag) och för att den inte ska ramla av axlarna har jag satt en remsa tyg på vardera axeln, en tvärslå alltså. De har jag sytt i ett kanelbrunt tyg som bryter mot det beige. Jag gillar sådana avvikande detaljer. 

— 

Fortfarande har jag ont i vänster fot, i framdelen av foten. Så det blev ingen riktigt snabb springmarsch i motionsslingan ikväll utan lite lugnare. 39 minuter och 40 sekunder. Och 17 714 steg totalt idag. 

15 år med nätet – och sedan?

Ian Pearson kallar sig själv futurolog, andra kallar honom spåman. Han är framtidsanalytiker inom IT-branschen, bland annat för British Telecom. Han tror att inom den närmaste framtiden kommer vi att vara ständigt uppkopplade med hjälp av webb-glasögon, precis som så många av oss går med hörlurar på idag. När det kommer ett mail "you see it as you walk down the street" säger han i ett inslag i BBC (poddradio). Internet kommer att bli "all completely mobile".

Där samtalar han med sociologen Frank Furedi på Kent University. Ferudi har forskat om hur internet har påverkat oss under de 15 år vi haft tillgång till det och han menar att vi är rädda för nätet och dess utveckling samtidigt som vi gillar det ("we are both scared of it and we celebrate it" säger han). Fördelen med nätet idag ser han den experimentlusta som människan fått utlopp för, plus att barn och unga ägnar sig mycket mer åt att skriva idag än tidigare.

Det här lyssnade jag på i morse på väg till jobbet. Det ingick i den dagliga nyhetssammanfattningen från BBC som jag brukar ta hem varje kväll.  

I en artikel i Dagens Industri kan man läsa mer om vad Ian Pearson förutspått under årens lopp, och vad han förutspår i framtiden om den tekniska utvecklingen. Det mesta hittills har slagit in.

—

10 197 steg idag. 

 

Gammal och skröplig…

Så känner jag mig idag. De sista dagarna har jag haft ont i vänster fot och knä och haltat omkring på jobbet för att jag inte riktigt kunnat stödja på foten. Så ska det ju inte vara. Därför känner jag mig lite gammal och skröplig. Krämporna kommer visst med åren…

I förrgår när vi sprang i motionsspåret har jag förmodligen trampat snett på en rot eller sten, för så här har det inte varit förut sedan jag började springa. Det är väldigt mycket rötter och stenar och pinnar på sina ställen, spåret går ju genom skogen. Och det behövs så lite för att man ska trampa snett.

Så idag sprang jag inte, utan gick. Så fort jag bara kunde. Kan man kalla det power walking? Antagligen inte, det är väl när man går i terräng? Att gå 5,5 km tog mig 38 minuter och 40 sekunder, drygt tre minuter mer än min bästa springtid på samma runda.

Jag har fortfarande ont i foten och knäet. Inte hela tiden, men när jag reser på mig och ska stödja på benet, då hugger det lite. Ja, det ska väl gå över snart.

Totalt blev det 18 437 steg idag.

När jag gick till jobbet i morse passerade jag en butik på vars trappa det låg en ihjälslagen igelkott. Någon hade kastat en stor sten på den! Vem kan vara så grym!? Det är så himla ledsamt att det finns de som gör så här. 

Josh Wolf

I USA har bloggaren och frilansjournalisten Josh Wolf i San Fransisco dömts till ett års fängelse som straff för sin vägran att lämna ut videomaterial till domstolen. Den efterfrågade videon är från en demonstration mot G8-mötet i juli förra året. Domstolen hävdar att hans videoinspelning visar hur brott begås och man vill använda videoinspelningen för att kunna identifiera de påstådda brottslingarna.

Anledningen till att Josh Wolf inte vill lämna ut videinspelningen är att han anser den vara  journalistiskt material som ska skyddas. Enligt kalifornisk lag gäller i princip samma sak som i Sverige, om jag förstått det rätt. Men inte enligt federal lag i USA.

Hans fall är förstås ett viktigt principiellt fall i USA, och i världen. Ska en journalists arbetsmaterial vara skyddat, så att en uppgiftslämnare kan känna sig trygg? I princip är det detta som det handlar om, även om det här fallet gäller en påstådd brottsutredning.

—

37 minuter och 10 sekunder tog 5,5 km-slingan i kväll. Totalt har jag gått 16 017 steg idag.

Del två

Nu har jag läst ut Stieg Larssons andra bok om Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander. Den heter "Flickan som lekte med elden". Superbra, den också! Spännande och välskriven och hans budskap går inte ta fel på. Han står på de svagas sida, och använder det i sitt berättande.

På något kusligt sätt känns det som en förebådan av något slag, eftersom en viktig del av intrigen är en författare som dör (han mördas) strax innan hans bok ska publiceras. Stieg Larsson avled i en hjärtinfarkt (tror jag) den 9 november 2004, strax efter att han lämnat manus till sina tre deckare till förlaget. 

—

10 914 steg idag. Och jag slog mitt personliga rekord: 5,5 km-slingan tog 35 minuter och 20 sekunder idag. 

Målmedveten shopping

Klockan halvett idag bestämde jag mig för att äntligen åka och köpa det där vädringsstället jag vill ha i extrarummet för att kunna hänga upp tvättade kläder och kläder som ska strykas. Jag trodde att bästa stället att handla på skulle vara Jysk och att de skulle stänga klockan ett så vi rusade iväg. Men där var vädringsställen slut, liksom på Materialmännen. Men på Storcks fick jag till slut tag på ett.

En dryg halvtimme tog shoppingrundan. Nej, vi strosade inte runt och kollade efter annat i butikerna, det är bara stressande och man kommer hem med saker man inte behöver. Helt onödigt.

Nu är det i alla fall lite bättre ordning i rummet. Det här har jag tänkt på i över ett år. Men att gå från tanke till handling tar ibland lite tid. 

En fredag bland alla andra

Redan över midnatt, så nu ska jag bara blogga för att bokföra antalet steg idag: 11 196.

I morse fick jag ta paraplyet till hjälp för att inte bli blöt när jag gick till jobbet. Riktigt skönt var det.

Regnet strilar

Regnet idag har verkligen varit en befrielse. Hela dagen har jag suttit på jobbet och tittat ut genom fönstret på det strilande regnet och folk som gått med paraply och regnjackor.

Ja, jag har förstås jobbat som vanligt. Men nu i sommar sitter jag med utsikt över torget och viken och då är det lätt att lyfta blicken ibland. 

Det var skönt att gå hem i ett lätt svalkande duggregn idag. 

När jag sprang i motionsspåret ikväll var det blött och geggigt och det stänkte upp på benen. Och luften var fuktig och varm och svetten rann. Men det luktade så gott i skogen. Det luktade tropiskt. Jag funderar på om det är värmen som gör att det luktar som i tropikerna. Det känns ju mycket mer när det regnat.

16 523 steg blev det idag. Och ikväll slog jag mitt eget rekord i 5,5 km-spåret: 36 minuter.