Månad: september 2006

Sååå trött

Vissa kvällar försvinner ut i intet, eller snarare ut i cyberrymden. Efter springturen ikväll kom jag hem halvåtta, åt lite och har sedan suttit här, med uppgifter och annat som bara måste göras. Även om det bara är jag själv som lägger på mig detta "måste"…

Men fredag i morgon, och sedan helg, så det ska väl ordna sig. Fast i stort sett hela helgen är uppbokad, och avslutas med jobb på söndag kväll för att få ut valresultat i nättidningen. Och nästa helg är det också jobb större delen av helgen. Gräsklippningen får vänta.

Jag sprang i alla fall ikväll, fast jag var så trött så jag hade stor lust att stanna hemma. Men eftersom jag är en principfast strukturfascist så gav jag mig ut, och in i dimman. Men det gick inte fort, 36 minuter och 50 sekunder. Dimman har legat tjock över stan sedan i eftermiddag och det är tung och fuktig luft. Alltid något att skylla på, förutom för lite sömn.

14 242 steg har jag i alla fall gått och sprungit idag. 

Textpattern

Ikväll har jag slitit med min Textpattern-blogg på kursen i webbpublicering (Linköping) och det börjar kännas outgrundligt. Jag har minskat bredden på en listlåda, flyttat upp siddelarna och ändrat lite i färgerna. Det tar sig, men tar mycket tid.

Om en vecka ska det vara klart med den här uppgiften, som är att ändra på bloggens utseende. 

Innan jag började med den lämnade jag in min uppgift till kursen i Kalmar.

Idag blev det bara 10 061 steg, trots mycekt spring i trapporna ikväll. 

Nättidning

Nu är jag igång och jobbar med webben på jobbet och det går inte precis på räls. Det är mycket pill, en del frustrationer på grund av tekniken och förstås olika åsikter om hur vi ska ha det. Ikväll har jag funderat vidare på vår nättidning, skissat och grubblat. Tyvärr går det inte att låta bli att ta jobbet med hem när man har ett intressant jobb.

Jag blir trött av att jobba, känner jag, och springturen ikväll tog ett par minuter längre tid än tidigare. Totalt blev det 13 941 steg idag.

Poddradio

Sista semesterdagen igår, så följdaktligen var det första jobbdagen idag. Helt OK, även om det tar ett tag att komma ihåg alla inloggningar igen efter några veckors frånvaro. Däremot var det lite jobbigt att gå upp tidigt i morse, före sju. Det är jag inte van vid, jag som är kvällsmänniska annars. Så nu sitter jag och gäspar och ska se till att komma i säng per omgående.

När jag går till jobbet lyssnar jag på poddradio. Det började jag med i somras. Jag brukar lyssna på BBC:s nyhetssammanfattning som kommer sent på kvällen, men bara på vardagar. Så måndagar får jag klara mig utan, och det är lite trist. 

Dels gillar jag att lyssna på den brittiska engelskan, dels är det intressant att höra vad som händer i England och i världen. Deras utrikesbevakning verkar vara gedigen. Och här om dagen hörde jag ett inslag från en by i Yorkshire inte långt ifrån där jag själv bodde på 70-talet.

—

Ingen springdag idag och stegen till och från och på jobbet räcker inte riktigt till, så det blev bara 9781 till antalet. 

 

Jobb igen

Det var den semestern, det. I morgon bitti är det dags att börja jobba igen. Heltid. Ingen tjänstledighet i sikte nu. Vad har jag glömt som jag skulle ha gjort på semestern, tro? Vila, kanske?

Idag har jag städat ett par garderober, vilket var behövligt, men jag ska försöka göra mig av med lite mer saker, främst kläder. Det samlas så oändligt mycket. Varje gång jag bär hem något nytt borde jag bära ut något gammalt. Tanken är god men svårt att låta den bli handling.

Det här med webbpublicering är ju faktiskt riktigt roligt. Idag har jag lärt mig byta färg, typsnitt och storlek på fonter i CSS-mallen till min kursblogg. Tack vare W3Schools och Web Developer i Firefox så har det gått ganska bra.

Bara 9 875 steg blev det idag, trots den vanliga springturen i 5,5 km-slingen (inget rekord idag) plus en kortare promenad, två förresten. Men i övrigt har jag väl inte rört mig så mycket.

Grace Metalious

Sandra Bullock ska spela Grace Metalious på film. Det läste jag idag i tidningen Vi:s senaste nummer om vad som kommer i nästa nummer. Det bekräftas här. Den filmen måste jag se, när den så småningom blir klar.

I Vi står det att "få svenskar känner till" Grace Metalious. Men för fem år sedan läste jag hennes bok "Peyton Place" och gjorde en sida om den. Hur det kom sig att jag valde att läsa boken minns jag inte, men boken glömmer jag aldrig.

Boken ska finnas i svensk översättning på biblioteket. Den skrevs för 50 år sedan. Den blev också en film och en tv-serie på 60-talet. Filmen har jag sett, den följer boken ganska bra.

Det som är så fascinerande med Grace Metalious bok är att hon vågade skriva om dubbelmoralen i det amerikanska 50-talssamhället, när dets om var svårt sopades under mattan i det nya ultramoderna samhället där alla skulle vara präktiga och lyckliga. Läs boken! Den håller än.

XHTML

Först idag har jag delvis börjat förstå innebörden av xhtml och skillnaden mot html. Ikväll har jag suttit med första uppgiften på webbpubliceringskursen i Kalmar och där gäller det att lära sig xhtml. Det ska nog gå, men lite petigt var det allt. Men till slut föll det på plats.

Första uppgiften är att göra en hemsida med information om mig själv, minst en bild, minst tre länkar plus en lista av något slag. Helst ska sidan vara validerad också, vilket jag testat på w3.org. Det var väldigt bra. Där upptäcktes tre fel jag gjort, och som jag nu rättat. Jag har tillfälligt lagt min xhtml-sida på min egen server, men inte lämnat in den för bedömning än.

Snygg är den ju inte, men koden är snygg.

Sedan ska vi lära oss CSS och då går det att göra snyggare sidor, det räknar jag med.

— 

10 868 steg har jag gått idag. 

Springrekord

Sista semesterdagen idag. Ja, jag är ju ledig lördag och söndag också men det räknas väl inte? Jag har hunnit nästan det jag hade tänkt mig, men lite till återstår på mitt bokmanus. Det är att flytta ett par citat och skriva ett kort avsnitt som jag glömt förut men vill få med. När jag fått de sista två bidragen jag väntar på så känns det som att manuset ska vara klart nog att skickas till förlag. 

Jag måste ta reda på hur man gör med det. Skickar hela eller ett par kapitel? Skickar papper eller Word-fil eller pdf-fil? Hur skriver jag ett säljande brev, alltså så att manuset verkar intressant nog att läsas? Någon som har tips? 

Ikväll slog jag mitt eget rekord på 5,5 km-slingan. Det gick nämligen på 35 minuter och 10 sekunder. Tio sekunder under mitt gamla rekord. Och ändå fick jag stanna och knyta skorna en gång. Det var lite kyligt och blåsigt idag, +13 grader tror jag, så jag frös lite. Kanske hjälpte det till. 

Jag tävlar ju bara med mig själv, givetvis. Och egentligen är det väl ingen tävlan för jag försöker inte springa så fort som möjligt utan hitta en lunk som känns bra. Samtidigt tänker jag att en förbättrad kondition borde väl visa sig i att det går lite snabbare för varje gång. För att konditionen förbättras, det känner jag.

10 082 steg blev det idag. 

Manusbearbetning

Näst sista semesterdagen idag och jag har hållit på med lite efterdyningar efter gårdagens föreningsmöte. Men allra mest har jag jobbat med mitt manus till boken. Det går framåt. Jag går igenom, ändrar och filar, som jag har gjort i ett antal omgångar nu.

Nu kollar jag alla citat och språket, alltså att jag inte har kvar rester från uppsatserna som bör ändras. Jag försöker ha en språklig nivå ungefär som i en tidningstext, men lite mer personlig. Man ska ju orka läsa hela boken. I min Word-fil är jag nu uppe i 176 sidor och ett par till blir det nog när det är klart. Jag tror att det på ett ungefär motsvarar normala boksidor, så det kan väl bli OK.

I morgon ska jag förhoppningsvis bli klar med den här omgången (scrollfingret värker nu), annars i helgen. Det är skönt att ha ett par dagar med relativt ostyckad tid. För jag tappar tanketråden om jag måste göra avbrott. Sedan väntar det riktigt stora jobbet: att få tag i ett förlag som vill förlägga min bok.

Jag måste bara kommentera en sak som jag läst om de senaste dagarna: folkpartistens och Expressenjournalistens intrång på sossarnas intranät. Det är himla dåligt, helt enkelt. Pinsamt för alla parter. Var finns etik och moral? Och var finns datasäkerhetstänkandet hos sossarna?

En nätvän skrev idag att "är vi på väg mot ett samhälle där det bara är att gå in och ta för sig?" och det kan man ju verkligen undra. Vad gör detta intrång mer försvarbart än att gå in i hus och förse sig med vad man vill ha bara för att dörren inte är låst? Att man när det gäller en försäkring får skylla sig själv om glömmer låsa efter sig har kanske bidragit till en sådan här attitydförändring. Men jag hoppas ändå att vi ännu inte nått dit där folk bara förser sig med det de kan, och tycker att det är OK.

Mot dödsstraffet

En amerikansk man vid namn John och som egentligen är död kommer i polisens garn i Sverige efter en misshandel. Han är här under falsk identitet men polisen kommer snabbt på vem han egentligen är. En dödsdömd amerikansk fånge som enligt alla register avlidit i fängelset sju år tidigare.
Plötsligt är han återuppstånden i Sverige. En omöjlighet? Nej, allt eftersom historien nystas upp får vi svar på de flesta frågor.
Det är författarduon Anders Roslund och Börje Hellström som nu skrivit sin tredje deckare, med titeln "Edward Finnigans upprättelse". Men egentligen vill jag inte kalla den för deckare, snarare är det en spännande roman med ett tydligt budskap: mot dödsstraffet i USA.
Det är vad boken egentligen handlar om. Konsekvenser av dödsstraffet och det totalt omänskliga i att staten ger sig själv rätten att släcka människoliv.

En viktig del i historien är hämnden. I USA handlar det inte om att vårda den dömde utan att straffa. Offrets anhöriga bjuds in till avrättningen, och i det här fallet möter vi en pappa till en mördad dotter. En pappa som bara väntar på den dag han ska få se sin dotters mördare dö.
Den dagen blev han snuvad på när John förra gången avled i fängelset, vilket förstås var en mycket väl maskerad flykt. Men nu väntar han på att få chansen igen. För Sverige går förstås runt våra egna regler om att inte lämna ut någon som riskerar dödsstraff. Det är USA som bestämmer i världen, även i den svenska inrikespolitiken.

Författarnas ambition är uppenbarligen att initiera en diskussion, inte bara kring dödsstraffet utan också om offer och gärningsman, och rättssystemet över huvud taget. Vem är det som är offer och vem är mördare? Och hur summariska är egentligen de utredningar och domar som ska vara en garanti för rättssamhället?
Det är välskrivet, gripande och andlöst spännande. Boken ställer kanske mer frågor än den ger svar på, och ger en rejäl portion frustration över hur det är ställt i världen.