Här sitter jag och bloggar och det är läggdags för länge sedan. Men jag kom hem först vid elvatiden ikväll från ett jättetrevligt föreningsmöte i Loftahammar och givetvis ville jag få ut bilder och referat på nätet innan jag lägger mig. Så nu är det gjort.
8 888 steg blev det idag. 5,5 km-slingan tog 37 minuter och 10 sekunder. Vi sprang mitt på dagen eftersom jag skulle iväg ikväll, och det var soligt och varmt i skogen. Något ska man väl ha att skylla på.
Idag kl 1245 var jag kallad till mammografiundersökning. Jag infann mig också. Förra gången gjorde jag inte det, då avbeställde jag. Gången innan också, tror jag.
Det har varit ångestfullt och jag har skjutit på det två gånger redan i sommar. Från den 14 juni till den 21 augusti till idag. I natt låg jag vaken ett tag och tänkte på det och var orolig. Anledningen är att de två gånger jag varit på mammografi tidigare har det varit så smärtsamt så att jag knappt stått ut. Kanske har jag låg smärttröskel. Det har gjort väldigt ont, som om brösten krossas.
Om du är man och läser det här så tänk dig att lägga upp lemmen i en apparat som klämmer åt så mycket det bara går. Så är det.
Men jag visste från en arbetskamrat att mammografiapparaten är utbytt och att det inte alls skulle göra så ont längre. Så jag tog mod till mig och gick dit. Visst gjorde det ont, men det var uthärdligt, och inte som förra gången.
Det är säkert bra att göra sådana här undersökningar. Hos en del upptäcks ju bröstcancer tidigt tack vare mammografin.
På väg ner från mammografivåningen stannade jag till i trapphuset för att knäppa jackan. Då såg jag en skylt på en dörr som uppenbarligen går till ett soprum. Det fanns anvisningar på skylten om hur man skulle hantera sina sopor: "Volymreducera kartongerna!" Så talar alltså en landstingsbyråkrat.
—
10 840 steg har jag gått idag, på promenaden till sjukhuset vid lunchtid och en promenad ikväll. På dagen blåste det för mycket men ikväll var det fint.
Idag har jag gjort något jag inte gör så ofta, i alla fall alldeles för sällan. Jag har städat. Inte särskilt omfattande, men dammsugit alla golv, torkat golven med mopp, skurat rent i badrummet och faktiskt piskat köksmattan. Oftast blir det bara att vi dammsuger den.
Så här ordentligt städade nog min mor varje vecka. Vi gör det kanske en gång i månaden, om ens det. Dammsuger gör vi ju oftare men torkar golven alltför sällan. Utan småbarn i hemmet blir det inte så stökigt heller. Det är också skillnad på att bo i hus och lägenhet, man drar inte in så mycket i en lägenhet.
Städningen känns alltid som ett nödvändigt ont, något som kommer i vägen för allt annat jag har lust att göra. Men livet är ju plikter också, inte bara lust. Håhå jaja…
I övrigt sitter jag mest och redigerar i mitt bokmanus. Fortfarande väntar jag på ett par bidrag plus att jag går igenom vad jag skrivit för att se vad som behöver förbättras och kompletteras i övrigt. Det är frustrerande att inte ha oceaner av tid och bara sitta och fila på det.
Snart är semestern slut, idag började min sista semestervecka för i år. På måndag återgår jag till vanlig heltid igen. Ända sedan förra sommaren har jag varit deltidstjänstledig för mina studier, utom de sju veckorna jag jobbade nu i juli och augusti.
—
11 279 steg idag, och 5,5 km-slingan tog 35 minuter och 27 sekunder. Snart blir det ett tillägg med 2,5 km-slingan, medan maken tar ett dubbelvarv. Han springer fortare än jag.
För över 40 år sedan skrev Truman Capote sin stora bok "Med kallt blod". Nu har den blivit film, för andra gången tror jag.
Hans bok handlar om morden på familjen Clutter på gården River Valley utanför Garden City i Kansas den 15 november 1959. Pappa Herb, mamma Bonnie, 17-åriga dottern Nancy och 15-årige sonen Kenyon.
Redan som tonåring läste jag boken, men kom inte ihåg så mycket av den, så nu har jag läst om den. Och jag förstår nu att jag nog inte kunde ta den till mig då, med den brist på livserfarenhet en tonåring har. Då såg jag den nog som en i raden av många deckare, om än dokumentär. Idag ger den ett helt annat intryck.
Det är ett lysande stycke samhällshistoria han skrivit. Ett journalistiskt reportage på över 400 sidor. Truman Capote sätter in morden i ett socialt sammanhang men också ett historiskt när man läser boken idag. Det är ett annat USA vi möter här än dagens.
Han berättar, utan att själv ta ställning, om morden, om bakgrunden och om vad som hände sedan. Detta tror jag vore svårt för de allra flesta, att inte låta sin egen avsky för gärningen lysa igenom. Morden sker verkligen "med kallt blod", mördarna skjuter de fyra familjemedlemmarna enbart för att undslippa vittnen till sitt inbrott. Inbrottet gör de för att de tror att Herb Clutter har ett kassaskåp med minst tiotusen dollar på sitt kontor. Men något kassaskåp finns inte och de åker därifrån med mindre än 50 dollar, en transistorradio och en kikare. Och fyra döda som de lämnar efter sig.
Mördarna hette Dick Hickock och Perry Smith, och de dömdes till dödsstraff och hängdes i april 1965. Capote berättar om de här två unga männen i 30-årsåldern, hur de tänker, känner och resonerar med varandra. Och varför det blir som det blir.
1966 kom boken ut i Sverig, men nu finns den i nyutgåva i pocket. Här finns en lång intervju med Truman Capote från 1966.
Nu är vi nyss hemkomna från en utflykt till Uppland. I går kväll var vi på fest hos goda vänner utanför Uppsala. Tack Johan och Anna för en jättetrevlig kväll! Och frukosten i morse!
De bor fantastiskt fint vid en sjö och med huset ganska högt så vi hade en vidunderlig utsikt från verandan. Det var en så fin augustikväll, fast det hunnit bli september.
På festen bjöds både kräftor och surströmming, goda pajer på västerbottenost, supergott hembakat bröd och mycket mer.
Det var ett ordentligt kräftkok i bykgrytan. Och mycket fina kräftor fick vi, med rejäla klor. Surströmmingen kände jag bara lukten av och smakade aldrig, och det var jag inte ensam om. Normalt sett äter jag gärna surströmming, i små portioner och med mandelpotatis eller mjukt tunnbröd till. Men igår höll jag mig till kräftorna och pajen.
Vägen till Uppsala gick över Katrineholm, Flen och Strängnäs, det vill säga väg 55. Efter lite vilsekörning i Katrineholm hittade jag till slut ut på 55:an igen, efter att vi tankat.
I Flen åt vi en god lunch vid ettiden och strax efter två passerade vi Strängnäs, och där någonstans hamnade vi precis framför en broöppning. Jag tror att det heter Hjulsta bro, en vridbar bro. 5-6 segelbåtar passerade förbi under en grå himmel. Drygt 20 minuter tog det stoppet men det var bara att vänta tills alla båtarna passerat.
Sedan var det raka vägen till Uppsala men det tog betydligt längre tid att lokalisera resans mål än vi trott så först kvart i fem var vi framme där vi skulle bo. Och festen började fem, så det blev lite stressigt och vi hann inte dit förrän strax efter halvsex. Men hellre sent än aldrig.
Vi hyrde stuga över natten på Fjällnora friluftsområde, en lantlig idyll med hästar i en hage utanför stugdörren. Så som det ser ut på bilden här bredvid, så såg det ut en bit bort från stugan. Och grisarna gick i en annan hage. Det fanns också får och gäss och kanske andra djur som vi inte såg. 
I går hann vi inte se så mycket för vi hade bråttom att hämta ut nyckeln i receptionen som stängde klockan fem, och skulle direkt iväg på festen sedan. Men i morse innan vi åkte till frukosten hann vi med en kort promenad på området i regnet. Det är alltid skönt att andas lantluft, oavsett om det är i ett iordningställt friluftsområde eller ute i djupa skogen.
Inte nog med broöppningen igår, på vägen hem idag fick vi stanna och vänta på att ett ånglok med vagnar skulle köra förbi på sin museijärnväg.
Det händer mycket i Sverige där man minst anar det.
Det är ganska intressant att se sig om ibland, och det är alldeles för sällan vi far någon annan väg än den vanliga, vilket innebär till och från Stockholm, Linköping, och tidigare Växjö.
Väg 55 har jag nästan aldrig åkt förr, i alla fall inte från Katrineholm till Uppsala. Visst ser Sverige ganska likt ut så länge vi rör oss i Mellansverige, det är i alla fall inte så jättestor skillnad på Tjustbygden och Sörmland även om man passerar mer vatten där. 
Men bördiga slätter och kuperade landskap, skog och vatten, det har vi gott om i Sverige. I bilen hem idag pratade vi om att vi borde resa och se mer av vårt eget land, se andra landskap än de vi redan varit i. Kanske blir det någon sådan semester någon gång.
Vägen hem gick i alla fall via Stockholm och besök hos barna. Och då fick vi träffa nya kattfröken som heter Lola.
Nästan fyra timmar tog det att åka från Stckholm och hem. Lite trötta var vi efter en aning för lite sömn i natt, men kaffe håller en vaken och pigg som tur är.
Idag har det varit en sådan där dag när jag gjort allt och ingenting. Hattat hit och dit. Telefonsamtal om sådant som ska fixas, och fler telefonsamtal. En sväng till stan och Telia för att klara ut lite kring ett abonnemang, och det var inte alls så lätt och snabbt som jag trodde.
Så har jag kollat vidare på webbpubliceringskursen i Linköping. Döpt om min nya blogg och fixat lite med den. Jag väntar fortfarande på kursböckerna som jag beställt på Adlibris, och hoppades att de skulle dimpa ner idag. Men det blir väl i veckan.
Ikväll har jag lagt upp ett par nya långbyxor, i svart linne, som jag köpte på rea för ett tag sedan. De är jättesnygga och sköna men jag fick lägga upp dem fem centimeter. De ska jag ha på mig på fest utanför Uppsala i morgon kväll.
Nu kom jag på att idag är det exakt 25 år sedan jag flyttade hit till Västervik. Kanske borde jag firat… Jag som trodde jag skulle stanna några månader högst.
Bara 6 804 steg idag. Och i helgen blir det bara en massa bilåkande.